Jag brukar veta vad jag vill och har rent av rätt bestämda åsikter på många områden. Men när det kommer till större beslut är det svårare.
Efter sommarens husletande som inte ledde till något alls gav jag upp. Jag tittade inte ens på hemnet längre. Att flytta långt på egen hand kändes helt otroligt jobbigt. För att göra det behöver jag hitta lite extra krafter någonstans och dessa extra krafter var helt puts väck efter sommaren. Tiden gick och jag började fundera på om jag trots allt skulle kunna köpa ett hus här. Jag hittade ett hus som stämde in på vad jag skulle vilja ha. Det var delvis renoverat och prislappen var för hög, men jag åkte dit och tittade för att bilda mig en uppfattning om vad man kunde få för pengarna. Jag passade också på att prata med mäklaren om priser för liknande hus. Dessvärre fick jag konstatera att även ett hus med ett mer omfattande renoveringsbehov skulle bli för dyrt för mig.
Så jag började drömma om att bygga något eget. Det är på inget sätt en ny dröm utan något jag tänkt länge på men nu började jag fundera på hur man skulle kunna pressa priset maximalt. Typ tänk "hus på hjul" eller en mindre barack av återbrukat material. Så jag började leka med Roomsketcher. När jag väl började med det blev jag helt uppslukad och jag fick slita mig ifrån datorn på kvällarna för att gå och lägga mig.
Men när allt kommer till kritan så blir det nog inget husbygge. Om jag tittar på vad den billigaste tomten kostar här i dagsläget (350 000) och vad borrning av brunn och avlopp kostar, så är det direkt uppe i över en halv miljon. Då har jag inte ens börjat räkna på markarbeten, grund, el, bygglov och femtielva miljoner andra saker som ska betalas. Ett hus på en vagn skulle jag väl ha råd med i så fall men hur kul är det på sikt att bo på 15-20 kvm? Dessutom tvivlar jag på att jag har den orken och tiden som krävs för bygget.
Åter till tankeverkstaden och hemnet. Ja, jag har åter börjat bläddra på hemnet. Det tog bara två månader av total uppgivenhet innan jag hamnade där igen. Men vad är det jag letar efter? En liten gård på några hektar som har lite skog för husbehov, odlingsbar mark och plats för diverse projekt, eller en mindre tomt på några tusen kvadrat? Det här objektet är ju ganska intressant ändå. Det är i alla fall över 4000 kvm. Räcker det? Och hur är det att bo i Törebodatrakten? Jag har väl åkt förbi någon gång och tyckt att det verkar ganska trist där. Men är det det?
En annan sak som slagit mig att om jag hittar ett hus nu så blir flytten förmodligen i vinter och då får jag inte med mig en enda växt från min trädgårdsplätt
.
Jag har också funderat vidare på varför jag inte kan vara nöjd. Varför kan inte jag bara vara cool och gilla läget? Det sägs ju att "lycka är inte att göra vad man vill, utan att gilla det man måste göra." Ouch, det där är en rätt hård puck för mig att ta. Men samtidigt, inget blir bättre av att man gnäller över hur läget är. Och samtidigt får jag också spunk av att jag känner mig bakbunden av olika omständigheter. Jag vill bara fylla seglet med vind och segla dit jag vill utan att något håller tillbaka. Jag vill uträtta en massa saker och inte bara existera. För det är det jag gör nu.
Jag kämpar rätt hårt med att inte vara så jäkla gnällig och försöker gilla läget. Jag vet inte om jag lyckas så där jättebra. Jag tänker att jag skulle vilja yoga mer eftersom det är ett så bra verktyg och funderar febrilt på hur jag ska kunna klämma in en timme yoga om dagen, varje dag. Tyvärr lyckas jag inte komma på någon lösning där heller. Dygnet har bara 24 timmar. Alla timmar är bokade och jag vet inte vad jag ska stryka för att få plats med yogan. Morgonen är den bästa tidpunkten för yoga, men med mina mornar så går det inte. På morgonen stressar jag som en skållad råtta trots att jag numera inte gör annat än vad som är absolut livsnödvändigt att göra på morgonen. Jag bara känner att det kan ju inte vara sunt att jobba heltid? Jobbet är ju bra i sig men jag har i ärlighetens namn svårt att hålla gnistan 8 timmar per dag ensam framför en datorskärm och när jag kommer hem är dagen slut och solen går ner. Det är lite deprimerande faktiskt.
Bakbunden av måsten, plikter och tidspress, sitter jag och suktar efter att få kunna gå ut i skogen ibland. Och jag suktar efter känslan av att vara i flödet och känna lust att göra saker.
I våras hade jag en rätt speciell upplevelse. Det var en dag då jag satt hemma och jobbade. Jag skulle snart avsluta jobbet för dagen, när jag plötsligt kände att all energi som fanns i mig, fanns också utanför mig. Jag var mitt i flödet och energin var överallt och helt obegränsad. Min kropp var en del av universum och energin i den likaså. Det tog ett par sekunder, sedan undrade hjärnan vad f-n det var som hände. Där upphörde det och jag var åter tillbaka i världen som jag känner den. Allt handlade åter om "me, myself and I".
"You are not a drop in the ocean
You are the entire ocean in a drop"
Rumi
Just nu känner jag mig väldigt långt ifrån den sköna känslan av frid jag upplevde då. I stället är jag full med beslutsångest och mentala knutar. Och i slutändan är jag bara en människa som är en del av hela mänskligheten, som är en del av den här planeten, som är en del av universum...
Äh, jag får inte ihop det...
Efter sommarens husletande som inte ledde till något alls gav jag upp. Jag tittade inte ens på hemnet längre. Att flytta långt på egen hand kändes helt otroligt jobbigt. För att göra det behöver jag hitta lite extra krafter någonstans och dessa extra krafter var helt puts väck efter sommaren. Tiden gick och jag började fundera på om jag trots allt skulle kunna köpa ett hus här. Jag hittade ett hus som stämde in på vad jag skulle vilja ha. Det var delvis renoverat och prislappen var för hög, men jag åkte dit och tittade för att bilda mig en uppfattning om vad man kunde få för pengarna. Jag passade också på att prata med mäklaren om priser för liknande hus. Dessvärre fick jag konstatera att även ett hus med ett mer omfattande renoveringsbehov skulle bli för dyrt för mig.
Så jag började drömma om att bygga något eget. Det är på inget sätt en ny dröm utan något jag tänkt länge på men nu började jag fundera på hur man skulle kunna pressa priset maximalt. Typ tänk "hus på hjul" eller en mindre barack av återbrukat material. Så jag började leka med Roomsketcher. När jag väl började med det blev jag helt uppslukad och jag fick slita mig ifrån datorn på kvällarna för att gå och lägga mig.
Men när allt kommer till kritan så blir det nog inget husbygge. Om jag tittar på vad den billigaste tomten kostar här i dagsläget (350 000) och vad borrning av brunn och avlopp kostar, så är det direkt uppe i över en halv miljon. Då har jag inte ens börjat räkna på markarbeten, grund, el, bygglov och femtielva miljoner andra saker som ska betalas. Ett hus på en vagn skulle jag väl ha råd med i så fall men hur kul är det på sikt att bo på 15-20 kvm? Dessutom tvivlar jag på att jag har den orken och tiden som krävs för bygget.
Åter till tankeverkstaden och hemnet. Ja, jag har åter börjat bläddra på hemnet. Det tog bara två månader av total uppgivenhet innan jag hamnade där igen. Men vad är det jag letar efter? En liten gård på några hektar som har lite skog för husbehov, odlingsbar mark och plats för diverse projekt, eller en mindre tomt på några tusen kvadrat? Det här objektet är ju ganska intressant ändå. Det är i alla fall över 4000 kvm. Räcker det? Och hur är det att bo i Törebodatrakten? Jag har väl åkt förbi någon gång och tyckt att det verkar ganska trist där. Men är det det?
En annan sak som slagit mig att om jag hittar ett hus nu så blir flytten förmodligen i vinter och då får jag inte med mig en enda växt från min trädgårdsplätt
. Jag har också funderat vidare på varför jag inte kan vara nöjd. Varför kan inte jag bara vara cool och gilla läget? Det sägs ju att "lycka är inte att göra vad man vill, utan att gilla det man måste göra." Ouch, det där är en rätt hård puck för mig att ta. Men samtidigt, inget blir bättre av att man gnäller över hur läget är. Och samtidigt får jag också spunk av att jag känner mig bakbunden av olika omständigheter. Jag vill bara fylla seglet med vind och segla dit jag vill utan att något håller tillbaka. Jag vill uträtta en massa saker och inte bara existera. För det är det jag gör nu.
Jag kämpar rätt hårt med att inte vara så jäkla gnällig och försöker gilla läget. Jag vet inte om jag lyckas så där jättebra. Jag tänker att jag skulle vilja yoga mer eftersom det är ett så bra verktyg och funderar febrilt på hur jag ska kunna klämma in en timme yoga om dagen, varje dag. Tyvärr lyckas jag inte komma på någon lösning där heller. Dygnet har bara 24 timmar. Alla timmar är bokade och jag vet inte vad jag ska stryka för att få plats med yogan. Morgonen är den bästa tidpunkten för yoga, men med mina mornar så går det inte. På morgonen stressar jag som en skållad råtta trots att jag numera inte gör annat än vad som är absolut livsnödvändigt att göra på morgonen. Jag bara känner att det kan ju inte vara sunt att jobba heltid? Jobbet är ju bra i sig men jag har i ärlighetens namn svårt att hålla gnistan 8 timmar per dag ensam framför en datorskärm och när jag kommer hem är dagen slut och solen går ner. Det är lite deprimerande faktiskt.
Bakbunden av måsten, plikter och tidspress, sitter jag och suktar efter att få kunna gå ut i skogen ibland. Och jag suktar efter känslan av att vara i flödet och känna lust att göra saker.
I våras hade jag en rätt speciell upplevelse. Det var en dag då jag satt hemma och jobbade. Jag skulle snart avsluta jobbet för dagen, när jag plötsligt kände att all energi som fanns i mig, fanns också utanför mig. Jag var mitt i flödet och energin var överallt och helt obegränsad. Min kropp var en del av universum och energin i den likaså. Det tog ett par sekunder, sedan undrade hjärnan vad f-n det var som hände. Där upphörde det och jag var åter tillbaka i världen som jag känner den. Allt handlade åter om "me, myself and I".
"You are not a drop in the ocean
You are the entire ocean in a drop"
Rumi
Just nu känner jag mig väldigt långt ifrån den sköna känslan av frid jag upplevde då. I stället är jag full med beslutsångest och mentala knutar. Och i slutändan är jag bara en människa som är en del av hela mänskligheten, som är en del av den här planeten, som är en del av universum...
Äh, jag får inte ihop det...
