Sv: Vad var det som hände egentligen? Hon bara dog!!
Usch vad hemskt,vet precis hur det känns, november 2004 förlorade jag min nästan 11 månaders lilla vovve,han fick ett liknande EP-anfall på kvällen,vi åkte in direkt,vet sa att det var "vanligt" att hundar kan få ett anfall,och sedan aldrig mer igen,så han tyckte att vi borde åka hem igen och återkomma om det skulle bli fler anfall så skulle han sättas på medicinering,vi åkte hem,oroliga så klart,nästan hemma så fick han ett till anfall,vi vände på en gång, och åkte tillbaka dom där 8 milen,och under den tiden så fick han 4-5 anfall,och kräktes,när vi kom in igen så tog dom oss på allvar,och vi han knappt säga hejdå,utan dom tog tag i han på en gång,och bar in honom,nu skreks det hej vilt om förgiftning.
Vi fick lov att åka hem,och veterinären skulle ringa oss efter lunch dagen efter. Vi väntade och väntade,och tillslut ringde dom,natten hade inte varit bra,utan han hade haft en 5-7 anfall till,men det sista hade han haft kl 5,så sen hade han varit fri,dom trodde det var över,men ville behålla han för reservation en natt till,vi valde att inte komma och hälsa på,eftersom han skulle bli så ledsen i fall jag kom,och sen åkte igen,utan jag åkte in till stan och köpte ett gott ben,och en ny leksak,gick och lade mig tidigt,för jag ville att natten skulle gå fort så jag kunde få hem min lilla valp.
23.07 ringer telefonen,och jag visste precis vem det var,ingen av mina vänner ringer mig mitt i natten. Kommer inte i håg så mycket av samtalet,bara några korta ord,blodet koagulerar inte,utan det "läcker" ut genom slemmhinnorna,gett medicin åt detta,brukar stanna av på en gång,men nu har dom gett han 2 omgångar under 20 min,och inget händer.
Vill du komma in,eller ska vi ge han sprutan på en gång?
Jag svarade ett tomt "ge han sprutan,han ska inte behöva lida" sen lägger jag bara på telefonen. Jag grät som ett litet barn,jag kunde inte sluta.
Den sista bilden jag har är att han ligger på rygg i mina armar och sover efter alla anfall,att veterinären bär iväg han,och han kolla över axeln efter mig... Att jag svek han för att jag inte kom och hälsade på när jag hade chansen. Ältade det i många år efter.
Ingen vet vad som hände,alla värden var bra,hjärta,njurar,blod,lever.
Han begravdes under hans favoriträd på gården,det var november,snön rasade ner,lite käla i marken,jag stog och lyste upp med billyserna medans tårarna sprutade och grävde en grop.
Han fick ligga inlindad i ett stalltäcke som han brukade ligga på när vi var ute i stallet,tillsammans med hans älskingspipis,och en liten dikt:
Älskade valp..
Jag saknar dig. Varför rycktes du ifrån mig så tidigt?
Du var,och kommer alltid att vara min allra bästa vän.
Jag förstår inte hur jag ska kunna leva utan dig.
Det känns som ett svek,att jag svek dig,men det skulle jag aldrig göra,aldrig någonsin. Dom sa att du skulle bli bra,att du skulle få komma hem. Annars så hade jag kommit till dig.
Snöflingorna singlar fortfarande ner och kväver dina sista tassmärken här hemma på gården,men i mitt hjärta kommer dina steg alltid att synas.
Jag älskar dig,nu och föralltid.
Sov gott min älskade lille valp!