Förlåt, men just det du gör nu, att ge förslag på vad andra ska ha på sig, är det som gör att jag hade avstått att gå på en fest. Att andra ska lösa mina problem med kläder för att de tycker att "det inte är så farligt" får mig att känna att jag inte duger som jag är och att mina klädval är dåliga. För att någon annan hade minsann hittat femtio olika finare kombinationer som jag hade kunnat välja utan att lägga ner för mycket energi/pengar på det.
Jag är i allra högsta grad autistisk och har en sensorisk överkänslighet. Det innebär för mig att kläder skaver, kliar, sticker, trycker, klämmer eller känns för mycket. Allt som neurotypiska anser inte är så farligt eller inte känns, känns för mig obehagligt, sticker, kliar, trycker eller skaver.
Till skillnad från "vanliga" personer innebär det också att jag inte vänjer mig. Om en "vanlig" person gått i mjukiskläder en månad så är det ovant/obekvämt att ta på sig jeans sen, men den känslan brukar gå över efter npgra timmar eller kanske en dag eller två. Men för mig går det inte över, den där stickiga obekväma känslan kommer vara kvar hela tiden, så länge jag har på mig det där klädesplagget. All min energi och alla mina tankar kommer gå till det obekväma klädesplagget då. Och det i kombination med mina icke-existerande sociala skills, som innebär att jag måste tänka mig fram till det som kommer automatiskt för de flesta neurotypiska... ja, det tar väldigt mycket energi. Mycket, mycket mer än vad jag har. Alternativt så kommer jag inte orka vara social, för att klä upp mig och ta mig till festen har redan tagit slut på all energi och lite till.
Det i sin tur kommer resultera att jag blir irriterad, stör mig mer på saker (som annars hade varit hanterbara) och slutligen ett meltdown.
Jag kan inte ha tröjor med tryck på, för trycken skaver och känns på insidan av tröjan. Kläderna får inte heller sitta åt och måste vara i ett jättemjukt material (tänk dig lverdrivet mjukt). Mina val av kläder är med andra ord rätt begränsade. Och när jag får höra att jag hade kunnat göra si och så för att se finare ut så får det mig att känna att jag inte duger som jag är. Vilket får mig att inse ännu mer hur lite världen är anpassad för oss med NPF. Och det i sig får mig att inte vilja visa mig ute bland folk, för att jag ändå inte duger som jag är.
Jag säger inte att det är likadant för alla med NPF. Men så är det för mig i alla fall.
”.
(Ja, jag fick jobbet. På grund av min kompetens).
