Sv: Vad skulle ni gjort??
Nu är det ju himla svårt att sia via nätet. Men jag har haft två riktiga MÄRRAR. Dvs ranghöga, kaxiga individer som INTE tänker finna sig i vad som helst och som inte tänker ta skit. Dessa gäller det att dels ha en FAST hand med, men samtidigt lirka med.
Dvs, de ska hanteras konsekvent och fast, ger du dem lillfingret tar de hela handen, så alla regler ska alltid gälla. Ska man stå STILL så står man STILL och flyttar inte ett steg och sen står still. Gäller att trumma in det där redan som unga, att det är bara besvärligt att inte göra som matte säger. Dock kan man sällan gå på dem spec hårt, utan flyttar de sig flyttar man bara tillbaka dem, om och om igen. Tillslut inser de att det blir himla bökigt och besvärligt att inte stå still. Och tycker SJÄLVA att det är smartast att stå still. Sen kommer de stå som fastgjutna och alla är nöjda. Du för hästen gör som du säger, hästen för den själv tycker det är den som kommit fram till att stå still är bäst
Samtidigt måste man markera att man INTE under några som helst omständigheter får sätta sig upp mot/visa griniga miner/hota eller regelrätt attackera matte.
Min lilldam är en TUFF dam. Varit sen hon var föl. Inte rädd för fan själv (vilket Zandrahs häst inte heller var), kan vara en riktig grinmärr om det inte passar och blir då FÖRBANNAD om man går på henne. Hon är 99% av tiden en ängel att hantera, men när hon blixtrar till och hornen växer ut är det en potentiellt livsfarlig situation eftersom hon INTE backar för att ta en fight och svarar upp om man går på henne. Haft en till likadan, som fick tas bort när hon var två tyvärr, men som då var en SUPERB häst som alltid var god som guld och inga problem med nånstans, men vägen dit var krokig
Min lilldam är hanterad sedan dag ett, fick börjas ledas i grimma från dag fyra eftersom hon inte följde mamma, och gav mig en rejäl kamp redan som föl. Hon är dock hanterad vänligt men bestämt och framförallt konsekvent och med hänsyn till unghästars koncentrationsspann. Idag är hon 1½ och har sedan hon var ett halvår gammal varit ett A-barn nästan hela tiden. Lika lätt att leda och hantera som en vuxen häst, får stående ovationer hos veterinärer etc (hon var in för en ligamentskada när hon var 6-7 månader och veterinären bad om en second opinion av en annan vet på kliniken, och utbrast då LYRISKT till den andra veterinären att:' Du kan lyfta benet utan problem, hon är jätteduktig och varken slår eller bit, man kan till och med böja ihop benet och hon står still!'. Nämnas ska att hon stod på löst grimskaft, jag befann mig i höjd med hennes bakhov och hängde över axeln på vet *s*)
DOCK så har jag hela tiden vetat vad som finns över ytan, och väntat på en sammandrabbning. Och den kom i våras (som åring). Jag skulle göra rent ett sår på bogen, hon tyckte det gjorde ont och jag tyckte att 'jag vet vännen, men vi måste'. Hon tyckte inte alls vi måste utan började härja, varvid jag tog tag i henne och sa åt henne att 'nu skärper du dig'. Då for fan själv i hästen, och jag ansåg mig nödd och tvungen att sätta på hästen en repgrimma och mig en hjälm, och sen utbröt tredje världskriget. Och det handlade INTE om något sår, det handlade om huruvida jag hade rätt att TVINGA henne till någonting. Vi dansade runt stallet i 30 - 40 minuter. Det enda jag krävde var att få lägga handen på såret, men hon ville inte ha mig i närheten av bogen. Hon reste sig, det ven i luften av hovar åt alla möjliga håll, hon högg efter mig och när hon blev tillräckligt arg försökte hon regelrätt attackera mig. Tack och lov satt ju det jag vilel åt på bogen, så jag höll mig i boghöjd, och när hon började så böjde jag in huvudet och snurrade henne, för att såfort hon slutade och stod still släppa all press och bara stryka över bogen (och allt började om). Efter 30 - 40 minuter gav hon sig, och stod på löst grimskaft medan jag gjorde ren såret. Dagen efter gjorde jag ren det i hagen, med henne stående lös och utan grimma etc.
Vi har inte haft någon sammandrabbning sedan den dagen (och bara en stor innan, då hon plötsligt tvärvägrade gå på transporten oavsett vad. Tillslut gick hon på, men bara för HON tyckte att 'nä, nu vill jag gå på' så jag vann inget där). Utan hon lärde sig den dagen att matte är 'starkare' (smartare) och det är ingen ide, det blir bara värre för en själv om man bråkar. Jag tackar GUD att såret inte satt på ett bakben, för hade jag förlorat den där kampen hade det gått åt helvete framöver. (Jag hade fö exakt samma med förra unghästen som var samma typ, EN sammandrabbning a la kraftmätning, och när den var klar var hon aldrig några problem).
Och jag tror Zandrahs häst är av samma skrot och korn som min Kele. Dvs de är LÖJLIGT lätta att ha att göra med sålänge de är med på noterna, de är orädda och blir därmed lätta att ha att göra med etc. Men när de inte vill/inte tycker det är roligt längre så blir det en helt annan häst och hornen växer ut, och inser de då att de vinner på det så har man skaffat sig ett problem.
Samtidigt så ska man inte ge sig in i en kraftmätning man inte är HELT SÄKER på att vinna, så det går ju inte att ge rådet att sätta hårt mot hårt nästa gång det händer heller =/
Så det enda råd jag kan ge henne är nog att se till att befästa GRUNDERNA. DU bestämmer, och det gäller när man går ur boxen, när man går in i boxen, var man går när man leds, var man står och att man står still etc. Om det så tar 45 minuter på morgonen att få ut hästen, så SKA den stå still i boxen med öppen boxdörr tills DU säger den får gå ut. Bara att backa in den i boxen och börja om, lugnt och fint och utan bråk, om den går iväg. Samma sak när det gäller gå in i boxen. (kanske svårt om den är inackorderad dock). Den SKA kunna stå STILLA på stallgången både lös och uppbunden, går den iväg, om så bara ett halvt steg, så backa lugnt och fint tillbaka till utgångspunkten och börja om. Och SLÖSA med beröm när den gör rätt.
Det kommer man rätt långt på, och det är nog det råd jag har. Om det räcker eller ej är ju svårt att säga beroende på hurpass 'kaxig' hästen EGENTLIGEN är under ytan..
kid skrev:
Nu är det ju himla svårt att sia via nätet. Men jag har haft två riktiga MÄRRAR. Dvs ranghöga, kaxiga individer som INTE tänker finna sig i vad som helst och som inte tänker ta skit. Dessa gäller det att dels ha en FAST hand med, men samtidigt lirka med.
Dvs, de ska hanteras konsekvent och fast, ger du dem lillfingret tar de hela handen, så alla regler ska alltid gälla. Ska man stå STILL så står man STILL och flyttar inte ett steg och sen står still. Gäller att trumma in det där redan som unga, att det är bara besvärligt att inte göra som matte säger. Dock kan man sällan gå på dem spec hårt, utan flyttar de sig flyttar man bara tillbaka dem, om och om igen. Tillslut inser de att det blir himla bökigt och besvärligt att inte stå still. Och tycker SJÄLVA att det är smartast att stå still. Sen kommer de stå som fastgjutna och alla är nöjda. Du för hästen gör som du säger, hästen för den själv tycker det är den som kommit fram till att stå still är bäst
Samtidigt måste man markera att man INTE under några som helst omständigheter får sätta sig upp mot/visa griniga miner/hota eller regelrätt attackera matte.
Min lilldam är en TUFF dam. Varit sen hon var föl. Inte rädd för fan själv (vilket Zandrahs häst inte heller var), kan vara en riktig grinmärr om det inte passar och blir då FÖRBANNAD om man går på henne. Hon är 99% av tiden en ängel att hantera, men när hon blixtrar till och hornen växer ut är det en potentiellt livsfarlig situation eftersom hon INTE backar för att ta en fight och svarar upp om man går på henne. Haft en till likadan, som fick tas bort när hon var två tyvärr, men som då var en SUPERB häst som alltid var god som guld och inga problem med nånstans, men vägen dit var krokig
Min lilldam är hanterad sedan dag ett, fick börjas ledas i grimma från dag fyra eftersom hon inte följde mamma, och gav mig en rejäl kamp redan som föl. Hon är dock hanterad vänligt men bestämt och framförallt konsekvent och med hänsyn till unghästars koncentrationsspann. Idag är hon 1½ och har sedan hon var ett halvår gammal varit ett A-barn nästan hela tiden. Lika lätt att leda och hantera som en vuxen häst, får stående ovationer hos veterinärer etc (hon var in för en ligamentskada när hon var 6-7 månader och veterinären bad om en second opinion av en annan vet på kliniken, och utbrast då LYRISKT till den andra veterinären att:' Du kan lyfta benet utan problem, hon är jätteduktig och varken slår eller bit, man kan till och med böja ihop benet och hon står still!'. Nämnas ska att hon stod på löst grimskaft, jag befann mig i höjd med hennes bakhov och hängde över axeln på vet *s*)
DOCK så har jag hela tiden vetat vad som finns över ytan, och väntat på en sammandrabbning. Och den kom i våras (som åring). Jag skulle göra rent ett sår på bogen, hon tyckte det gjorde ont och jag tyckte att 'jag vet vännen, men vi måste'. Hon tyckte inte alls vi måste utan började härja, varvid jag tog tag i henne och sa åt henne att 'nu skärper du dig'. Då for fan själv i hästen, och jag ansåg mig nödd och tvungen att sätta på hästen en repgrimma och mig en hjälm, och sen utbröt tredje världskriget. Och det handlade INTE om något sår, det handlade om huruvida jag hade rätt att TVINGA henne till någonting. Vi dansade runt stallet i 30 - 40 minuter. Det enda jag krävde var att få lägga handen på såret, men hon ville inte ha mig i närheten av bogen. Hon reste sig, det ven i luften av hovar åt alla möjliga håll, hon högg efter mig och när hon blev tillräckligt arg försökte hon regelrätt attackera mig. Tack och lov satt ju det jag vilel åt på bogen, så jag höll mig i boghöjd, och när hon började så böjde jag in huvudet och snurrade henne, för att såfort hon slutade och stod still släppa all press och bara stryka över bogen (och allt började om). Efter 30 - 40 minuter gav hon sig, och stod på löst grimskaft medan jag gjorde ren såret. Dagen efter gjorde jag ren det i hagen, med henne stående lös och utan grimma etc.
Vi har inte haft någon sammandrabbning sedan den dagen (och bara en stor innan, då hon plötsligt tvärvägrade gå på transporten oavsett vad. Tillslut gick hon på, men bara för HON tyckte att 'nä, nu vill jag gå på' så jag vann inget där). Utan hon lärde sig den dagen att matte är 'starkare' (smartare) och det är ingen ide, det blir bara värre för en själv om man bråkar. Jag tackar GUD att såret inte satt på ett bakben, för hade jag förlorat den där kampen hade det gått åt helvete framöver. (Jag hade fö exakt samma med förra unghästen som var samma typ, EN sammandrabbning a la kraftmätning, och när den var klar var hon aldrig några problem).
Och jag tror Zandrahs häst är av samma skrot och korn som min Kele. Dvs de är LÖJLIGT lätta att ha att göra med sålänge de är med på noterna, de är orädda och blir därmed lätta att ha att göra med etc. Men när de inte vill/inte tycker det är roligt längre så blir det en helt annan häst och hornen växer ut, och inser de då att de vinner på det så har man skaffat sig ett problem.
Samtidigt så ska man inte ge sig in i en kraftmätning man inte är HELT SÄKER på att vinna, så det går ju inte att ge rådet att sätta hårt mot hårt nästa gång det händer heller =/
Så det enda råd jag kan ge henne är nog att se till att befästa GRUNDERNA. DU bestämmer, och det gäller när man går ur boxen, när man går in i boxen, var man går när man leds, var man står och att man står still etc. Om det så tar 45 minuter på morgonen att få ut hästen, så SKA den stå still i boxen med öppen boxdörr tills DU säger den får gå ut. Bara att backa in den i boxen och börja om, lugnt och fint och utan bråk, om den går iväg. Samma sak när det gäller gå in i boxen. (kanske svårt om den är inackorderad dock). Den SKA kunna stå STILLA på stallgången både lös och uppbunden, går den iväg, om så bara ett halvt steg, så backa lugnt och fint tillbaka till utgångspunkten och börja om. Och SLÖSA med beröm när den gör rätt.
Det kommer man rätt långt på, och det är nog det råd jag har. Om det räcker eller ej är ju svårt att säga beroende på hurpass 'kaxig' hästen EGENTLIGEN är under ytan..
