angelwings
Trådstartare
Jag sitter och funderar på VAD som kan räknas som misskötsel. Läser en del trådar här där jag tycker att det är solklara fall.
Men i huset där jag bor finns en hund som jag kan tycka synd om. Men jag vet inte om jag borde tycka synd om den.
Denna hund (det är en korsning med rottweiler, dobberman och något annat berättade gubben för mig en gång) bor tillsammans med ett par i 55års åldern. Båda är missbrukare och hunden är nog cirka 1½ år.
Jag har bara varit nära den en gång och det var när den sprang ner mig, de har ingen som helst pli på hunden men gubben försäkrade mig att den var snäll. Och det verkar den ju vara, jag har aldrig någonsin hört den skälla ens. Jag kan däremot bli orolig att nästa gång är det min dotter som är liten som den springer ner. Så jag låter aldrig henne gå ut på gården.
Hunden ser ut att vara i lagom hull och den kommer ut på kiss och bajsturer några gånger per dag runt vårt hus. (Bajs ligger ÖVERALLT för de tar ju aldrig upp efter den) Oftast slutar det med att hunden drar iväg, gubben skriker efter den att Kom tillbaka din j***a puckohund osv osv medan han sitter på marken och hunden rusar iväg och rymmer.
Ganska ofta på kvällstid är de även så berusade att de inte kan hålla balansen vilket leder till att de släpas EFTER hunden och skriker och svär åt den. Och sen släpar de in den igen när den kissat och bajsat.
De dricker som sagt väldigt mycket och när de gör det så spelar de musik och skränar otroligt högt. Vi står knappt ut och vi bor snett ovanför dem och har fönsterna stängda. Hunden är därinne i en liten tvåa med så hög musik. Och det kan röra sig om perioder från 13.00 på dagen till 24 på kvällen med sånt högt ljud.
Jag vet inte, hunden har det väl okej? Eller? Den får mat, den får komma ut och uträtta sina behov. Men den har det ju inte optimalt. Ingen i huset vill ta upp det med paret det gäller, de är inte så stabila så ingen vågar. Men ska man räkna med att hunden har det bra?
Ursäkta om det blir rörigt här, jag försöker bara bena upp tankarna
Men i huset där jag bor finns en hund som jag kan tycka synd om. Men jag vet inte om jag borde tycka synd om den.
Denna hund (det är en korsning med rottweiler, dobberman och något annat berättade gubben för mig en gång) bor tillsammans med ett par i 55års åldern. Båda är missbrukare och hunden är nog cirka 1½ år.
Jag har bara varit nära den en gång och det var när den sprang ner mig, de har ingen som helst pli på hunden men gubben försäkrade mig att den var snäll. Och det verkar den ju vara, jag har aldrig någonsin hört den skälla ens. Jag kan däremot bli orolig att nästa gång är det min dotter som är liten som den springer ner. Så jag låter aldrig henne gå ut på gården.
Hunden ser ut att vara i lagom hull och den kommer ut på kiss och bajsturer några gånger per dag runt vårt hus. (Bajs ligger ÖVERALLT för de tar ju aldrig upp efter den) Oftast slutar det med att hunden drar iväg, gubben skriker efter den att Kom tillbaka din j***a puckohund osv osv medan han sitter på marken och hunden rusar iväg och rymmer.
Ganska ofta på kvällstid är de även så berusade att de inte kan hålla balansen vilket leder till att de släpas EFTER hunden och skriker och svär åt den. Och sen släpar de in den igen när den kissat och bajsat.
De dricker som sagt väldigt mycket och när de gör det så spelar de musik och skränar otroligt högt. Vi står knappt ut och vi bor snett ovanför dem och har fönsterna stängda. Hunden är därinne i en liten tvåa med så hög musik. Och det kan röra sig om perioder från 13.00 på dagen till 24 på kvällen med sånt högt ljud.
Jag vet inte, hunden har det väl okej? Eller? Den får mat, den får komma ut och uträtta sina behov. Men den har det ju inte optimalt. Ingen i huset vill ta upp det med paret det gäller, de är inte så stabila så ingen vågar. Men ska man räkna med att hunden har det bra?
Ursäkta om det blir rörigt här, jag försöker bara bena upp tankarna
