Vad ska man göra...

[catwoman]

När man tycker om någon så väldigt mkt, men när man väl ses så har man knappt något att prata om, trots att man gillar samma saker och har liknande intressen??

Ny här, så ber om ursäkt för alla misstag jag kommer att göra iom att det är min första tråd. (gulp)

Jag träffade alltså en kille för nästan ett halvår sen, världens finaste människa som man kan prata med om allt, och då menar jag verkligen allt, och det gjorde vi oxå dom första veckorna när man liksom skulle lära känna varandra och så. Vet inte riktigt vad som har hänt sen, men nu tycker jag mest att det är en pinsam tystnad mellan oss, men tror att det är mest jag som tycker det...Han verkar inte reagera på något eller tycka att det är konstigt mellan oss.
Då han bor i hus och jag i lägenhet, har två katter, han är allergisk, så är vi alltid hos honom på mina barnfria veckor. Jag trivs att vara där, han har jättetrevliga vänner som vi ofta hittar på saker tillsammans med, och på det hela taget så är det trevligt. Och jag gillar honom som sagt jättemkt! Men varför har vi då inget att prata om?? Jag förstår verkligen ingenting...! Till saken hör att han har en tjejkompis som han pratar och smsar med så gott som varje dag, i varje fall flera ggr i veckan, och dom har ju inte svårt att prata med varandra. Blir så besviken på mig själv över att det är såhär, jag försöker prata och så, men han hjälper inte till så mkt själv, kan jag tycka...För att strö salt i såren så var killen jag träffade innan den här ett riktigt rötägg, men han kunde man minsann prata med i timmar om allt möjligt!

Vet inte vad jag vill med denna tråd, undrar lite om jag ska ge upp och gå vidare, trots att han är så himla fin och en verkligt bra människa, som jag gillar jättemycket, eller vad ska man göra?? Tror inte det blir bättre med tiden heller men man kan ju hoppas såklart...

Alla kloka relationsexperter där ute, jag vet att ni kan för det har jag ju sett förr här, hjälp mig snälla!

Blev lite hattigt förklarat, men fråga gärna så ska jag försöka svara så gott jag kan.

 

[GotAsecret]

För det första, Varmt välkommen hit!
För det andra: Inte be om ursäkt, buke är fenomenalt vid relationsfunderingar (också)

Innan jag och pojkvännen blev tillsammans, när jag insåg att jag verkligen - VERKLIGEN - gillade honom så kunde jag inte prata med honom alls, våra konversationer låg på "eh...det är fint väder idag..."- nivån
På facebook pratade vi verkligen om precis allt. Utom just känslor. För att vi var osäkra och vi båda har en lång historia av problematik (på varsitt håll då) men när väl alla bitar föll på plats och relationen gick från "eh...hej..." till att bli "vi" så kunde vi prata (kan fortfarande, såklart) om precis allt när vi sågs (och inte genom facebook som innan... )
Efter några månader kom vi förbi det stadiet och vågade bli mer självständiga (dvs lita på varandra såpass att vi dels märker om den andra mår dåligt och dels att vi vet att vi kan prata om vad som helst när det är nödvändigt) vilket gjorde att vi båda slappnade av och blev (är) otroligt tighta.
Innan allt detta var det fullkomlig katastrof då jag var tvärsäker på att han var intresserad av min bästa vän, vilket ju också kunde ha blivit ett problem om vi inte kunde prata om det, om varför jag trodde det (fanns ett väldigt gott skäl) och hur det faktiskt "löste sig". Fast det hela var visst ett totalt missförstånd och bara allmänt tokigt.
Just p.g.a. att jag tog saker för givet "han gillar ju henne...och de kommer säkert bli tillsammans också för hon uppmuntrar det :mad": <- inget av det var sant. Det var en höna av en fjäder så att säga.

Så jag tror helt enkelt att det är en fas där ni inte riktigt vet vart ni står, du är intresserad och skickar kanske ut signaler (det gjorde vi också, men det tog ett tag innan vi märkte det, var vännerna som såg det först ) och kanske att ni båda vill mer, men inte vet hur/vågar?

Själv blir jag EXTREMT pratig när jag är nervös, trött, glad eller "ny" med någon (oavsett relation) Typ hyper!
och när jag är i mina "neutrala" stadier är jag lugn, sansad, trevlig och klok. Allt det försvinner när jag blir nervös o.s.v. då snubblar jag på orden, hasplar ur mig saker och tänker mig inte för alls...

Och nej, det blir antagligen inte bättre om du/ni inte gör något - för hur ska man kunna göra något åt ett problem som man/ni inte vet att det finns?
Han är förmodligen ingen tankeläsare så han kan ju inte veta hur du känner och tänker, likväl som du inte kan veta hur han känner och tänker.
Så egentligen finns det ju bara en lösning, eller hur?
Prata om er relation, och jag tycker absolut att du ska försöka tala om för honom vad han betyder för dig!
Ge INTE upp en fin människa innan du gett relationen en ärlig chans (oavsett VILKEN relation) utan våga ta något steg mot hur du VILL att det ska vara, grunden finns ju redan att bygga vidare på

Jag tror ni löser detta!

Ps. Jag är rätt rörig av mig

 

[aprilmaj]

@catwoman Vad är det som gör att ni inte har något att prata om? Vad är skillnaden nu jämfört med då när ni pratade? Pratade ni lika mycket då? Var det någon av er som var styrande i pratet? Var det någon som initierade samtalen? Vad är det som gör att du inte pratar nu? Har du frågat varför han inte pratar nu? Har ni pratat om varför ni inte pratar?

 

[Mammadutt]

Välkommen hit

Jag föreslår att ni pratar om varför ni inte pratar. Eller rättare sagt att du tar upp hur du känner och hur du upplever läget, och frågar hur han känner och tänker kring det hela? Han kanske inte behöver mer än såhär, men du har behov av mer än såhär.

Om jag får spekulera vilt, så kanske han möter vänskapsbehovet (själsligt, mentalt) med sin kompis och det romantiska/sexuella/fysiska med dig... Kan hända att han inte ens märker det själv...

 

[Mixoman]

Jag föreslår att ni inte alls pratar om att ni inte pratar utan istället ser till att göra något, så att ni får nåt att prata om. Bowling, se film, bestig Kebnekajse, smiska varandra, planera en resa, spela ett spel eller nåt annat.

 

[catwoman]

Svarar alla då jag inte lärt mig alla tricks här än om hur man riktar sig till en särskild, tips mottages tacksamt! Börjar med första svaret, tack förresten, lät lite likt mig! Jag blir oxå lätt hyper i början när jag är nervös och så, var nog han som frågade mest i början, och jag svarade på allt, hur mkt som helst, pratade hela tiden...! Han vet mkt väl om att jag gillar/älskar honom, och det har han sagt till mig oxå, så långt allt väl. Tog faktiskt mod till mig och skrev ett sms om hur jag kände, och si, det var som jag trodde, han fattade ingenting... Men vi pratade ut rejält, grinade bägge två, men som sagt, vi gillar ju varann, så vad var då problemet...Jo, han är inte nån som visar så mkt känslor, medan jag visar typ allt...Dessutom är jag en rätt spontan och fysisk människa, älskar ju att kramas och vara nära, utan att för den skull sitta ihop med den jag gillar. Han är väl kanske inte riktigt så...Då blir man ju lite osäker förstås...Jag kände lite att jag tappat bort min spontanitet, smög liksom på tå runt honom, vilket han såklart inte alls märkt, men däremot hade han märkt att jag skrattade mindre nu än i början, men det tolkade han som att jag började känna mig mer trygg i relationen...Tänk vad fel allt kan bli! Men nu har vi rett upp en del iaf, och imorgon ska vi ju ses, och då får vi väl prata lite mer om det skulle behövas. Han är ju verkligen allt jag drömt om, så jag vill inte gärna ge upp så lätt minsann! Tack för kloka svar, visste väl att svaren och peppningen skulle finnas här!

 

[mandalaki]

Hur kan man vara kär i någon om man inte har något att prata med hen om?

 

[catwoman]

Till Mandalaki: Jadu, det undrade faktiskt jag med, men från början så pratade vi massor, och han är världens underbaraste människa, om än något trubbig vad gäller känslolivet. Han säger själv att han gillar att vi kan vara tysta ihop, att man inte måste surra heeela tiden, och visst, så är det ju, men jag vill ju gärna att det ska gå att föra normala samtal oxå, utan att det blir pinsam tystnad...hehe, men det var tydligen bara jag som uppfattat det så, han såg inget konstigt i det alls. Vi är väl lite olika där då, men jag tror vi pratade över en timme på telefon ikväll om det här problemet, och då har vi ju helt plötsligt väldigt många ord mellan oss.

 

[tanten]

Hur kan man vara kär i någon om man inte har något att prata med hen om?

Det går väl alldeles utmärkt - om man är osäker och förhållandet är skapligt nytt?

Men det reder säkert ut sig för de flesta. Som det verkar ha gjort för TS.

 

[Lovisaleonora]

Men vem bestämmer vad som är pinsam tystnad? När går det från tystnad till pinsam tystnad? Och är det ett faktum, eller en åsikt?

Jag orkar sällan med människor som konstant måste fylla tillvaron med prat. Gärna om ingenting. Finns inget att säga, är det väl bättre att vara tyst - kan jag tycka. Och det verkar som din partner tycker likadant.

Varför är det viktigt att prata jämt?

 

[mandalaki]

Till Mandalaki: Jadu, det undrade faktiskt jag med, men från början så pratade vi massor, och han är världens underbaraste människa, om än något trubbig vad gäller känslolivet. Han säger själv att han gillar att vi kan vara tysta ihop, att man inte måste surra heeela tiden, och visst, så är det ju, men jag vill ju gärna att det ska gå att föra normala samtal oxå, utan att det blir pinsam tystnad...hehe, men det var tydligen bara jag som uppfattat det så, han såg inget konstigt i det alls. Vi är väl lite olika där då, men jag tror vi pratade över en timme på telefon ikväll om det här problemet, och då har vi ju helt plötsligt väldigt många ord mellan oss.

Fast om du upplever det som pinsam tystnad så är det ju det som är din upplevelse. Att han inte upplever det så, borde inte påverka dig. Det finns inget objektivt sätt att avgöra om det är pinsamt tyst mellan er eller om det är en skön tystnad för att man inte måste prata hela tiden.

 

[mandalaki]

Det går väl alldeles utmärkt - om man är osäker och förhållandet är skapligt nytt?

Men det reder säkert ut sig för de flesta. Som det verkar ha gjort för TS.

Nja, min fråga handlade mer om det som brukar vara min utgångspunkt: jag kan inte bli kär om vi inte har intressanta samtal. Det var därför jag undrade hur man kan bli kär i någon som man inte kan prata med.

 

[tanten]

Nja, min fråga handlade mer om det som brukar vara min utgångspunkt: jag kan inte bli kär om vi inte har intressanta samtal. Det var därför jag undrade hur man kan bli kär i någon som man inte kan prata med.

Jo - fast de HADE ju nåt att tala om. Det är nu det blivit tyst.

 

[mandalaki]

Jo - fast de HADE ju nåt att tala om. Det är nu det blivit tyst.

Jodå, det såg jag. Men jag tycker ändå att det verkar konstigt att vara kär i någon som man inte kan prata med. Mitt umgänge med folk består väldigt mycket av bra samtal, det är det som liksom avgör hur nära vänner vi är.

 

[Monstermom]

Nja, min fråga handlade mer om det som brukar vara min utgångspunkt: jag kan inte bli kär om vi inte har intressanta samtal. Det var därför jag undrade hur man kan bli kär i någon som man inte kan prata med.

TS skriver ju dock att de pratade mycket i början, och att det är först på senare tid som de slutat prata.

@catwoman (kan inte fatta att det nicket fanns ledigt! ), jag tänker jag att kanske är din kille typen som gillar tystnad. Själv är jag rätt social och pratig i början när jag lär känna någon, helt enkelt för att vara artig - man "måste" ju vara glad och öppen, eller nåt sånt. (Skyller på mammas uppfostran. haha, höll på att råka tagga @Mammas av bara farten!)) Men ju mer jag lär känna folk, desto mer slappnar jag av och blir mig själv. Och blir allt tystare, tydligen. Jag har haft ett antal "... är du arg på mig?"-samtal genom åren, för att förändringen snarare upplevs som spänningar än avslappnad för den andra parten. Så kan det ju vara, att man inte är helt sig själv i början av en bekantskap?

 

[catwoman]

Svarar alla igen. Jag kan visst vara tyst och måste inte prata alls hela tiden, sen är det ju som sagt världens finaste människa jag har träffat, och man kan prata med honom om allt, från känsliga, intima grejer till vad som helst. Det är ju bara det att det liksom kom av sig efter ett tag...I början pratade vi ju om allt. Fast han tyckte ju inte alls samma som jag, han trivdes i tystnaden medan jag tyckte det blev liksom pinsamt att vi inte har nåt att prata om, alltså rena vardagssaker, menar jag.
Han uttryckte det såhär, när vi pratade igenom problemet igår: Ja, men nu har vi ju liksom kommit in i lite rutiner, hem från jobbet, laga mat, äta, slappa lite i soffan, kanske åka och hälsa på någon och sen hopp i säng. Min reaktion på det var: Okej, men vi har knappt känt varandra i sex månader, om livet tillsammans redan går på "rutin", vad är oddsen för att man ska härda ut resten av livet med varandra då? Förstår ni hur jag menar? Jag kräver inte uppmärksamhet jämt och ständigt, men vill ju gärna känna att man liksom är jättebra kompisar som har trevligt tillsammans, både i och utanför sängen. Att man har mkt att prata om när och om man vill, och att man har kul ihop. Det är viktigt för mig iaf, men kanske inte så viktigt för honom, jag vet inte, men jag tänker fråga honom det när vi ses idag. Jag tror att han lite typiskt man, får man säga så....Han är liksom nöjd när det är lugnt och skönt, slentrian, saker och ting funkar och flyter på och det är inte så livat med nån diskussion då och då, han säger att han trivs så bra med mig, och det är ju kul, jag trivs ju med honom med, men i min mage pirrar det rätt rejält när han är i närheten, och det vill jag ju att det ska göra för honom med, inte bara, jaja, kul att du är här, och vad gulligt att du har fixat middag, liksom. Har jag för höga krav, helt enkelt...? Hur är det för er, vill ni känna att det är liksom lite innerligt, ni två mot resten av världen-känsla, eller är ni nöjd med att det är praktiskt, helt enkelt?

 

[mandalaki]

Men - du har ju de känslor du har. Skitsamma vad andra "nöjer sig" med, du gör det ju uppenbarligen inte. Du kan knappast bita ihop och stanna i ett förhållande för att andra har sagt att de inte vill ha någon innerlighet.

men vill ju gärna känna att man liksom är jättebra kompisar som har trevligt tillsammans, både i och utanför sängen. Att man har mkt att prata om när och om man vill, och att man har kul ihop. Det är viktigt för mig iaf.

Det är väl självklarheter? En person som jag INTE kände så med skulle jag inte ens vilja vara kompis med. Än mindre partner.

Men man kan ju inte konstruera fram det. Typ "nu ska jag fråga hur partnern haft det på jobbet idag för hen är min partner". Man måste vilja veta hur den andra haft det - och vilja berätta hur man själv haft det.

 

[Petruska]

@catwoman För mig låter det som att du försöker anpassa dig till att vara nöjd med det umgängesmönster han har. Som jag ser det är det en dålig väg som kommer att kosta mer än den smakar.

Dessutom visar ju det där med hans kompis att tystnad inte är hans (enda) umgängesmönster. Men med dig är han tyst.

Jag hade inte stått ut med det.

Jag vill ABSOLUT inte känna vi två mot världen. Världen är inte min fiende. Men jag vill känna självklar delaktighet, ha kul och bli glad och nöjd. Att vi har ett aktivt pågående samtal är grundläggande villkor för det.

 

[mino]

Jag funderar på om det var så att du drog hela lasset i början fast du kanske inte riktigt insåg det? Jag har själv en tendens till att ta (för) stort ansvar för umgänget i sociala relationer. Efter ett tag, särskilt om jag märker att om jag backar och den andra inte reagerar med att kliva fram, så slutar jag. Och då märks det ibland att det var jag som bar hela konstruktionen och den andra förvisso tyckte det var nice men hade ingen som helst kapacitet att komma med nåt härligt tillbaka, det var helt beroende på att jag drev på det hela. Och ärligt talat är det väldigt trist med människor som inte ger mig det aktiva sociala utbyte jag trivs med. Så min reaktion i de lägena brukar nog helt enkelt vara att hänga med nån annan.