Anastacia
Trådstartare
Eftersom ingen här vet vem jag är eller vem min bekant är tänker jag skriva av mig....
Har en bekant vars barn jag har börjat avsky.
Allt ska jämföras med vårat barn, deras barn är ju alltid så mycket bättre, gillar själv inte att jämföra barn, de är ju så himlans olika i utveckling och hur de är osv.
Deras älsta barn, som är snart 3 (våran är också 3) är helvild och de tror nu att barnet har ADHD, ja föräldrarna tror det...
Men jag blir så irriterad...
Låt oss kalla barnet B och vårat barn V för enkelhetens skull.
Ville bara dra några exempel om vad som tex hände på midsommar som vi firade tillsammans.
V och B satt vid ett eget bord och åt, V hade verkligen sett fram emot det, hade tom plockat blommor och ställt på sitt bord.
B river genast ner blommorna och V blir givetvis jätteledsen, mamman och pappan står och skrattar och tycker att det är lite kul.
Så blir det mat.
B får alla mat MOSAD på tallriken, potatis, korv och grönsaker, allt till en stor gröt.
Meddans V får maten uppdelad som den vill ha det, med potatis i bitar på en sida, korven i bitar på en annan och sedan lite sallad i ett hörn.
Min man började bli irriterad på vårt barn då det skrek om att allt var dens och att B inte fick, men när vi kollade mer noga på saken så satt B och åt upp vårat barns mat, drack upp vårat barns dricka ja osv.... konstigt att vårat barn var förtvivlad, mamman och pappan till B tyckte att då kunde väl vårat barn äta från B:s tallrik istället för att bli arg.
Vårat barn växte ifrån puré stadiet för lääääääänge sedan och vill inte ha nån sorts mos, dessutom vill jag inte uppmuntra att man äter av andras tallrikar.
Och B:s föräldrar tyckte att B var så gullig.... :smirk: och att det var roligt....
Lite senare på kvällen när B:s lillasyskon låg i sin vagn och sov så gick B dit och väckte bebisen.
Pappan blir då, som vanligt när det inte passar, hysterisk och SLÄNGER iväg B över grusgången och skriker hysteriskt till B. B blir liggande "paralyserad" i gången och börjar efter vad som kändes minuter, att gråta, men mamman gick inte fram, det var "rätt åt" B, B ska ju veta vad rätt och fel är
. Som tur var fanns en släkting till B med och gick dit och plockade upp B och förklarade varför pappa blivit arg, lugnt och stilla....
Ja bara två exempel om vad som hände.
Dagen efter var familjen på en tillställning till där B lekte i en klätterställning då det kom ett annat barn dit och det andra barnet och B blev ovänner och det andra buttade omkull B.
B reste sig då, och som vanligt när något går emot får B vansinnes utbrott och gav det andra barnet en rak höger, barnet rusade därifrån gråtande.
Min man frågade pappan om de inte gett B en tillsägelse "nej, skrattade han och sa, det var ju en norsk och dessutom slog han först"....
jag blir så trött.
Vårat barn är rädd för det här barnet och av olika familjära anledningar så måste vi umgås....
Och det är det enda barnet som vårat barn blir "mitt, mitt" med, dvs vill inte dela med sig av leksaker osv.
och det känns för oss inte så konsigt eftersom att om B har tagit en leksak, och sedan lagt den ifrån sig, så kan vårat barn inte gå och ta den, för då får B ett av sina vansinnesutbrott och slåss och bits... meddans mamma och pappa, om de inte är trötta och slitna och inte orkar med, skrattar eller inte bryr sig alls.
Och så har det varit sedans B var bebis...
Börjar tröttna.
Föräldrarna bråkar och skriker för det mesta. Det är som deras sätt att vara, konstigt att B är sådan??
Ja de slåss inte, men de skriker ofta åt varandra, och barnen.
Och när de inte orkar med härjiga B ja då plötsligt ska det bli time out osv... men de är ju inte koncekventa för fem öre med det...
Nej vi är inga mönsterföräldrar själva, vårat barn är heller inget mönsterbarn. Men vi skriker inte åt varandra hemma till vardags, vi försöker prata om det händer saker, och vårat barn är heller inte omöjligt att ha med på ställen och går också att säga nej till.
Nu är vårat barn i o f "lättare" än deras, då deras är igång 100 % av den vakna tiden, men det känns som att allt skrik och bråk och okonsekvens bara gör saken värre... för alla...
Ja ville bara beklaga av mig.
Det går inte att prata med föräldrarna, de tycker att de gör helt rätt och att vi gör allt fel med vårat barn. :smirk: Vi får alltid beröm för hur väluppfostrat vårat barn är, meddans folk inte ens vill bjuda dem för att barnet framför allt är helvilt... :smirk:
*suck*
Har en bekant vars barn jag har börjat avsky.
Allt ska jämföras med vårat barn, deras barn är ju alltid så mycket bättre, gillar själv inte att jämföra barn, de är ju så himlans olika i utveckling och hur de är osv.
Deras älsta barn, som är snart 3 (våran är också 3) är helvild och de tror nu att barnet har ADHD, ja föräldrarna tror det...
Men jag blir så irriterad...
Låt oss kalla barnet B och vårat barn V för enkelhetens skull.
Ville bara dra några exempel om vad som tex hände på midsommar som vi firade tillsammans.
V och B satt vid ett eget bord och åt, V hade verkligen sett fram emot det, hade tom plockat blommor och ställt på sitt bord.
B river genast ner blommorna och V blir givetvis jätteledsen, mamman och pappan står och skrattar och tycker att det är lite kul.
Så blir det mat.
B får alla mat MOSAD på tallriken, potatis, korv och grönsaker, allt till en stor gröt.
Meddans V får maten uppdelad som den vill ha det, med potatis i bitar på en sida, korven i bitar på en annan och sedan lite sallad i ett hörn.
Min man började bli irriterad på vårt barn då det skrek om att allt var dens och att B inte fick, men när vi kollade mer noga på saken så satt B och åt upp vårat barns mat, drack upp vårat barns dricka ja osv.... konstigt att vårat barn var förtvivlad, mamman och pappan till B tyckte att då kunde väl vårat barn äta från B:s tallrik istället för att bli arg.
Vårat barn växte ifrån puré stadiet för lääääääänge sedan och vill inte ha nån sorts mos, dessutom vill jag inte uppmuntra att man äter av andras tallrikar.
Och B:s föräldrar tyckte att B var så gullig.... :smirk: och att det var roligt....
Lite senare på kvällen när B:s lillasyskon låg i sin vagn och sov så gick B dit och väckte bebisen.
Pappan blir då, som vanligt när det inte passar, hysterisk och SLÄNGER iväg B över grusgången och skriker hysteriskt till B. B blir liggande "paralyserad" i gången och börjar efter vad som kändes minuter, att gråta, men mamman gick inte fram, det var "rätt åt" B, B ska ju veta vad rätt och fel är
. Som tur var fanns en släkting till B med och gick dit och plockade upp B och förklarade varför pappa blivit arg, lugnt och stilla....Ja bara två exempel om vad som hände.
Dagen efter var familjen på en tillställning till där B lekte i en klätterställning då det kom ett annat barn dit och det andra barnet och B blev ovänner och det andra buttade omkull B.
B reste sig då, och som vanligt när något går emot får B vansinnes utbrott och gav det andra barnet en rak höger, barnet rusade därifrån gråtande.
Min man frågade pappan om de inte gett B en tillsägelse "nej, skrattade han och sa, det var ju en norsk och dessutom slog han först"....
jag blir så trött.
Vårat barn är rädd för det här barnet och av olika familjära anledningar så måste vi umgås....
Och det är det enda barnet som vårat barn blir "mitt, mitt" med, dvs vill inte dela med sig av leksaker osv.
och det känns för oss inte så konsigt eftersom att om B har tagit en leksak, och sedan lagt den ifrån sig, så kan vårat barn inte gå och ta den, för då får B ett av sina vansinnesutbrott och slåss och bits... meddans mamma och pappa, om de inte är trötta och slitna och inte orkar med, skrattar eller inte bryr sig alls.
Och så har det varit sedans B var bebis...
Börjar tröttna.
Föräldrarna bråkar och skriker för det mesta. Det är som deras sätt att vara, konstigt att B är sådan??
Ja de slåss inte, men de skriker ofta åt varandra, och barnen.
Och när de inte orkar med härjiga B ja då plötsligt ska det bli time out osv... men de är ju inte koncekventa för fem öre med det...
Nej vi är inga mönsterföräldrar själva, vårat barn är heller inget mönsterbarn. Men vi skriker inte åt varandra hemma till vardags, vi försöker prata om det händer saker, och vårat barn är heller inte omöjligt att ha med på ställen och går också att säga nej till.
Nu är vårat barn i o f "lättare" än deras, då deras är igång 100 % av den vakna tiden, men det känns som att allt skrik och bråk och okonsekvens bara gör saken värre... för alla...
Ja ville bara beklaga av mig.
Det går inte att prata med föräldrarna, de tycker att de gör helt rätt och att vi gör allt fel med vårat barn. :smirk: Vi får alltid beröm för hur väluppfostrat vårat barn är, meddans folk inte ens vill bjuda dem för att barnet framför allt är helvilt... :smirk:
*suck*
