T
tyst
I många trådar halkar diskussionen in på vad vi vill ha av en tränare, "den och den är inte tillräckligt si och så.." En tränare ska veta allt, svara på alla frågor och ge inspiration, praktiska övningar, teoretisk kunskap och helst kunna lära ut ryttarkänsla.
Men vad kan en tränare kräva av en elev (mer än att de kanske betalar för sig
)? Bocka och tacka för affärerna och förväntas göra underverk utan att eleven behöver anstränga sig till att eleven ska bocka och buga med mössan i hand och vara tacksam för så mycket som en blick från Gurun ok, lite tillspetsat, men det är väl ytterligheterna man stöter på ibland.
Min uppfattning är att eleven SKA vara beredd att lära sig, omvärdera tidigare kunskaper, inte ta med prestige in i manegen utan ha ett ödmjukt och öppet sinne och vara beredd att lägga ned tid och energi på träningen. Lämnar man egot hemma är det lättare att ta till sig instruktion på vad man ska göra för att förbättra det som brister, det är ju trots allt det instruktören har betalt för. Dessutom bör eleven se till att jobba och träna mellan träningstillfällena dels på det ridmässiga, men även på den egna fysiken om så behövs. Många ryttare är helt enkelt i så dålig fysisk form själva att de inte orkar och kan sitta korrekt och inverka på hästen. Tålamod att jobba med de "tråkiga" grunderna och att lära sig lyssna på hästens svar på ryttarens hjälper och vilja att lära sig förstå det. Tränaren kan inte lära eleven mer än eleven är öppen att lära sig. Bägge måste vara intresserade av en dialog.
Tyvärr verkar många komma till instruktör med inställningen att de ska få sitt ego förstärkt, kunna komma på lektioner utan att träna emellan och förväntar sig resultat ändå, kommer inte de är instruktören inte bra och ger inget. Sen finns det jätteambitiösa elever som försöker och försöker men som är så blockerade av stress, ambitionsångest att de inte hör/känner hästens rörelser och respons på hjälperna. De som vill, förstår teorin men har noll kroppskänsla och inte KAN få sin kropp att utföra vad de vill. De ambitiösa som sakta men säkert hittar pusselbit efter pusselbit. De som är övertygade om hur usla ryttare de är och hur de aldrig kommer lära sig något (och med den inställningen gör man ju som bekant inte det). Sen de somhar rätt känsla och snabbt hittar nya saker och lär sig själva bara genom att se god ridning. Och alla blandningar däremellan.
I en ridlektion är det tre parter inblandade, häst, ryttare och instruktör, alla måste förstå varandra och kunna kommunicera. Tränaren måste läsa av vilken nivå ekipaget är på, vad som förändrats sedan h*n såg dem senast, alt hitta vad som behöver arbetas på om det är första gången h*n ser ekipaget. Ibland har hästen dåliga erfarneheter/skador, ibland har ryttaren problem som inte är rent "ridtekniska" utan kan bero på tex rädsla, nervositet. Då får tränaren gå från att vara ridinstruktör till att bli kurator och hitta orsaken till rädslan innan ryttaren kan gå vidare i sin ridutbildning.
Vidare måste instruktören avgöra vilken utbildningsnivå ryttaren är på och även hästen, och det inte bara på den informationen som ryttaren ger, kunna avgöra hur mycket instruktioner som kan tas emot, anpassa efter ålder på ryttaren. Dessutom kunna se fysiska och psykiska låsningar/problem häst och ryttare. Utöver detta kan det finnas skillnader i språk och kultur mellan som gör det hela ännu mer komplicerat.
Sen finns det en häst som komplicerar ekvationen ytterligare genom att vara sin egen individ
Jahaja, vart vill jag komma med allt detta blaj då? Känns som jag tappade tråden halvvägs min tanke var att skriva om vad kan en tränare stälal för krav på en elev, men det urartade till någon dillande om hur mycket det finns att ta hänsyn till i en träning men instruktör. Nåväl, om någon känner för att spåna vidare på mitt tänkta ämne eller det blaj det blev så vore det intressant.
Men vad kan en tränare kräva av en elev (mer än att de kanske betalar för sig
)? Bocka och tacka för affärerna och förväntas göra underverk utan att eleven behöver anstränga sig till att eleven ska bocka och buga med mössan i hand och vara tacksam för så mycket som en blick från Gurun ok, lite tillspetsat, men det är väl ytterligheterna man stöter på ibland.Min uppfattning är att eleven SKA vara beredd att lära sig, omvärdera tidigare kunskaper, inte ta med prestige in i manegen utan ha ett ödmjukt och öppet sinne och vara beredd att lägga ned tid och energi på träningen. Lämnar man egot hemma är det lättare att ta till sig instruktion på vad man ska göra för att förbättra det som brister, det är ju trots allt det instruktören har betalt för. Dessutom bör eleven se till att jobba och träna mellan träningstillfällena dels på det ridmässiga, men även på den egna fysiken om så behövs. Många ryttare är helt enkelt i så dålig fysisk form själva att de inte orkar och kan sitta korrekt och inverka på hästen. Tålamod att jobba med de "tråkiga" grunderna och att lära sig lyssna på hästens svar på ryttarens hjälper och vilja att lära sig förstå det. Tränaren kan inte lära eleven mer än eleven är öppen att lära sig. Bägge måste vara intresserade av en dialog.
Tyvärr verkar många komma till instruktör med inställningen att de ska få sitt ego förstärkt, kunna komma på lektioner utan att träna emellan och förväntar sig resultat ändå, kommer inte de är instruktören inte bra och ger inget. Sen finns det jätteambitiösa elever som försöker och försöker men som är så blockerade av stress, ambitionsångest att de inte hör/känner hästens rörelser och respons på hjälperna. De som vill, förstår teorin men har noll kroppskänsla och inte KAN få sin kropp att utföra vad de vill. De ambitiösa som sakta men säkert hittar pusselbit efter pusselbit. De som är övertygade om hur usla ryttare de är och hur de aldrig kommer lära sig något (och med den inställningen gör man ju som bekant inte det). Sen de somhar rätt känsla och snabbt hittar nya saker och lär sig själva bara genom att se god ridning. Och alla blandningar däremellan.
I en ridlektion är det tre parter inblandade, häst, ryttare och instruktör, alla måste förstå varandra och kunna kommunicera. Tränaren måste läsa av vilken nivå ekipaget är på, vad som förändrats sedan h*n såg dem senast, alt hitta vad som behöver arbetas på om det är första gången h*n ser ekipaget. Ibland har hästen dåliga erfarneheter/skador, ibland har ryttaren problem som inte är rent "ridtekniska" utan kan bero på tex rädsla, nervositet. Då får tränaren gå från att vara ridinstruktör till att bli kurator och hitta orsaken till rädslan innan ryttaren kan gå vidare i sin ridutbildning.
Vidare måste instruktören avgöra vilken utbildningsnivå ryttaren är på och även hästen, och det inte bara på den informationen som ryttaren ger, kunna avgöra hur mycket instruktioner som kan tas emot, anpassa efter ålder på ryttaren. Dessutom kunna se fysiska och psykiska låsningar/problem häst och ryttare. Utöver detta kan det finnas skillnader i språk och kultur mellan som gör det hela ännu mer komplicerat.
Sen finns det en häst som komplicerar ekvationen ytterligare genom att vara sin egen individ
Jahaja, vart vill jag komma med allt detta blaj då? Känns som jag tappade tråden halvvägs
min tanke var att skriva om vad kan en tränare stälal för krav på en elev, men det urartade till någon dillande om hur mycket det finns att ta hänsyn till i en träning men instruktör. Nåväl, om någon känner för att spåna vidare på mitt tänkta ämne eller det blaj det blev så vore det intressant.
/T_B
