B
bladaker
Som inte kan ta med sig sina katter när de flyttar. De bara lämnar dem vind för våg och tar för givet att de som flyttar in efter ska ta hand om dem-utan att fråga om det går för sig!
Nu har vi haft en katt boendes i vår vedbod i över 1 år. En liten skygg dam som blivit matad under året som vi bott här-och som jag såg blev matad av förre ägaren till huset. Kattmaten stod synlig under trappen när de bodde i vårat hus. Men när jag stötte på och frågade varför de inte tagit med sig alla katterna, sa de att de givetvis gjort detta, men att den där katten bara var en hankatt som strök runt huset och uppvaktade deras honor. Fel. Det är en honkatt. Nu började jag ledsna på att vara mat-mamma åt en katt som faktiskt inte gav något tillbaka. Totalt osocial. Och under ett år trodde man ju att de skulle ske någon förändring, men icke.
Till sist täppte jag för vedboden så att hon inte kom in. För jag vet att hon vandrar runt i trakten-så då kunde hon lika bra hålla till på något annat ställe. Bo i en varmare ladugård eller nåt sådant. Bo bland djuren-för människor är hon ju inte intresserad av att känna.
En dag kom hon tillbaka från sina utflykter. Mager som ett streck och hon satt ute på gården och käkade fågelfrön på marken. Jösses vilket dåligt samvete jag fick. För då förstod jag att hon vandrade runt, men knappast fick någon mat någon annanstans. Hon såg helt enkelt vedboden som sitt matställe. Utsvulten som hon var så lyckades jag helt fantastiskt att fånga in henne.
Jag började ringa runt till en massa djurföreningar, men ingen hade möjlighet att ta hand om henne eller bidraga med några pengar för upprustning av henne (kastrering bl a) så hur skulle man nu göra? Med en del andra djur i familjen, bl a en jakthund som älskar att jaga katter så var det inte det lättaste att ta in en katt till. Så hon fick inackorderas i källaren. Ganska snart fick man klart för sig vad det var för en katt-antagligen en sommarkatt som blivit utslängd för något år sedan. För att bl a gå på kattlådan var det inga som helst problem med.
På måndagen for vi till veterinären. 1000 spänn för kastrering och vaccination. Ajaj-där försvann en del av semesterkassan till Thailand-resan. Så kalla mig gärna för en sann djurvän.
Nu ligger hon mest och vilar ut under elementet i badrummet efter operationen. Hon verkar trivas i värmen. Och hundarna vaktar henne och min hals har börjat klia. Jag som inte ens trodde jag var allergisk mot katter, men korthåriga katter verkar vara det som gör att allergin kommer igång .
Ja-vad kommer hända nudå? Agnes, som vi döpt henne till (fast veterinären tyckte hon skulle heta Vilda-Inga) får väl stanna där hon hör hemma. Hon verkar se våran gård som sitt hem. Så fort såret på magen läkt så får hon gå ut igen, men hon kommer att ha möjligheten att komma in, bl a för att äta - för inte tusan kommer jag servera maten där ute i den där kalla och sunkiga vedboden igen. Ska hon mat så får hon komma in i huset.
Och nu slipper vi ännu fler katter genom kastreringen .
Nu har vi haft en katt boendes i vår vedbod i över 1 år. En liten skygg dam som blivit matad under året som vi bott här-och som jag såg blev matad av förre ägaren till huset. Kattmaten stod synlig under trappen när de bodde i vårat hus. Men när jag stötte på och frågade varför de inte tagit med sig alla katterna, sa de att de givetvis gjort detta, men att den där katten bara var en hankatt som strök runt huset och uppvaktade deras honor. Fel. Det är en honkatt. Nu började jag ledsna på att vara mat-mamma åt en katt som faktiskt inte gav något tillbaka. Totalt osocial. Och under ett år trodde man ju att de skulle ske någon förändring, men icke.
Till sist täppte jag för vedboden så att hon inte kom in. För jag vet att hon vandrar runt i trakten-så då kunde hon lika bra hålla till på något annat ställe. Bo i en varmare ladugård eller nåt sådant. Bo bland djuren-för människor är hon ju inte intresserad av att känna.
En dag kom hon tillbaka från sina utflykter. Mager som ett streck och hon satt ute på gården och käkade fågelfrön på marken. Jösses vilket dåligt samvete jag fick. För då förstod jag att hon vandrade runt, men knappast fick någon mat någon annanstans. Hon såg helt enkelt vedboden som sitt matställe. Utsvulten som hon var så lyckades jag helt fantastiskt att fånga in henne.
Jag började ringa runt till en massa djurföreningar, men ingen hade möjlighet att ta hand om henne eller bidraga med några pengar för upprustning av henne (kastrering bl a) så hur skulle man nu göra? Med en del andra djur i familjen, bl a en jakthund som älskar att jaga katter så var det inte det lättaste att ta in en katt till. Så hon fick inackorderas i källaren. Ganska snart fick man klart för sig vad det var för en katt-antagligen en sommarkatt som blivit utslängd för något år sedan. För att bl a gå på kattlådan var det inga som helst problem med.
På måndagen for vi till veterinären. 1000 spänn för kastrering och vaccination. Ajaj-där försvann en del av semesterkassan till Thailand-resan. Så kalla mig gärna för en sann djurvän.
Nu ligger hon mest och vilar ut under elementet i badrummet efter operationen. Hon verkar trivas i värmen. Och hundarna vaktar henne och min hals har börjat klia. Jag som inte ens trodde jag var allergisk mot katter, men korthåriga katter verkar vara det som gör att allergin kommer igång
.Ja-vad kommer hända nudå? Agnes, som vi döpt henne till (fast veterinären tyckte hon skulle heta Vilda-Inga) får väl stanna där hon hör hemma. Hon verkar se våran gård som sitt hem. Så fort såret på magen läkt så får hon gå ut igen, men hon kommer att ha möjligheten att komma in, bl a för att äta - för inte tusan kommer jag servera maten där ute i den där kalla och sunkiga vedboden igen. Ska hon mat så får hon komma in i huset.
Och nu slipper vi ännu fler katter genom kastreringen
.
