Jag har en liten Vw Polo GTI -98. Den är sjuuukt rolig att köra, man behöver i stort sett bara tänka att man ska gasa så drar den iväg. 
Innan jag köpte den här bilen fattade jag inte hur en bil kunde vara rolig att köra, man körde ju för att man behövde. Trodde jag. Hur mycket jag än älskar att köra den här lilla bilen så tittar jag dock på att byta upp den. Den är lite väl vinglig att köra när det blåser (och med tanke på att stallet ligger längs vid viken på Sveriges sydvästra spets så blåser det alltid mindre storm där...) för att jag ska känna mig säker på motorvägen dock, och den har ju sina skavanker. För att inte tala om att den är tööörstig för att vara en liten bil, drar nog drygt 1/mil nu med dubbdäck på. Framförallt drar den mycket på motorvägen, vilket ju är det jag kör mest. Men för att vara lite äldre än den dock i väldigt fint skick, trots skavd lack och en backspegel som vobblar när man kör på motorvägen. Det går oftast att trycka till den så att den sitter still, men så fort den halkat lite igen så sitter den och vibrerar igen. Och så finns det -inget- baksäte när jag (182 lång) och min sambo (197 lång) sitter i den. Så ja, jag sitter ju inte så att jag kan köra längre sträckor med den heller.
'
Men jag älskar den lilla söta knasen däremot.
(När jag hade haft den i drygt två veckor så var vi och hälsade på ett par kompisar som hälsade oss med "Vi misstänkte att det var ni som kom när vi hörde en jävligt kaxig liten motor där ute!" och så gav de den smeknamnet Röda faran. Min kära familj trodde det berodde på hur jag körde eftersom de aldrig åkt med mig, men det är alltså bilen som förtjänat det smeknamnet. Med all rätt för den låter förbannat kaxig, tar större bilar utan att blinka på motorvägen och förvandlar munnen på sin förare till det grövre!)
Innan jag köpte den här bilen fattade jag inte hur en bil kunde vara rolig att köra, man körde ju för att man behövde. Trodde jag. Hur mycket jag än älskar att köra den här lilla bilen så tittar jag dock på att byta upp den. Den är lite väl vinglig att köra när det blåser (och med tanke på att stallet ligger längs vid viken på Sveriges sydvästra spets så blåser det alltid mindre storm där...) för att jag ska känna mig säker på motorvägen dock, och den har ju sina skavanker. För att inte tala om att den är tööörstig för att vara en liten bil, drar nog drygt 1/mil nu med dubbdäck på. Framförallt drar den mycket på motorvägen, vilket ju är det jag kör mest. Men för att vara lite äldre än den dock i väldigt fint skick, trots skavd lack och en backspegel som vobblar när man kör på motorvägen. Det går oftast att trycka till den så att den sitter still, men så fort den halkat lite igen så sitter den och vibrerar igen. Och så finns det -inget- baksäte när jag (182 lång) och min sambo (197 lång) sitter i den. Så ja, jag sitter ju inte så att jag kan köra längre sträckor med den heller.
Men jag älskar den lilla söta knasen däremot.
(När jag hade haft den i drygt två veckor så var vi och hälsade på ett par kompisar som hälsade oss med "Vi misstänkte att det var ni som kom när vi hörde en jävligt kaxig liten motor där ute!" och så gav de den smeknamnet Röda faran. Min kära familj trodde det berodde på hur jag körde eftersom de aldrig åkt med mig, men det är alltså bilen som förtjänat det smeknamnet. Med all rätt för den låter förbannat kaxig, tar större bilar utan att blinka på motorvägen och förvandlar munnen på sin förare till det grövre!)
