Vi är lite oense i familjen just nu. Jag vet att alla tycker likadant inuti, men hur få de erkänna det nu?
Vår tik är för svår för oss. Det är jakthundsras, som inte funkade i jakt (fågel) hos förra ägaren. Han tävlade med sina hundar, och ville inte att D skulle få vara vid sidan om, utan omplacerade henne till oss. Vi tog oss ju vatten över huvudet, och har nu insett att det funkar inte. Eller JAG har insett det. Tidigare har mamma sagt att "ja det skulle vara trevligt med en mer familjär hund..", men pappa har hela tiden sagt att nejdå, det här går bra. Jag känner mig så frustrerad, för ingenting går ju som det ska med en hund. Lös på promenaden? Nej dragkamp (vi har då kämpat med och utan hjälp i två år), lös runt huset? Aldrig då sticker hon, lyssnar inte på inkallning. Alltså allt är någon sorts dragkamp mellan hyunden och oss.
Bara tanken på att lämna vidare D får mig att börja gråta. Hon är trots allt en väldigt go hund, inomhus.. När hon hoppar upp i min säng på kvällen och försöker krypa under täcket, och.. Ja ni vet hur det är. När man bara smälter.
Det skulle vara så skönt att sälja/omplacera henne till någon med god vana av jakthundar, någon som kan utnyttja henne i jakt eller eftersök, vad som helst. Vi har inte kunskapen att ta hand om en SÅ krävande ras.
Att köpa en ny hund, starta om det hela, med en bättre lämpad ras, det skulle bli en helt ny vardag. En hund man kan ha KUL med, slappna av med.
Faktum är ju att vi är erbjudna en väldigt fin valp, men hindret är priset. Många tusenlappar. Mamma bytte plötsligt parti efter att ha pratat med pappa igår. Ja inte kan man väl lämna bort en hund och allt, nej vi skulle INTE ha ny. Men jag VET ju att dom tycker det själva! Jag har sagt att om de inte vill betala så får de ta pengar från mitt bankkonto, så blir det min hund. För jag vill verkligen.
Allt känns så hopplöst
Vår tik är för svår för oss. Det är jakthundsras, som inte funkade i jakt (fågel) hos förra ägaren. Han tävlade med sina hundar, och ville inte att D skulle få vara vid sidan om, utan omplacerade henne till oss. Vi tog oss ju vatten över huvudet, och har nu insett att det funkar inte. Eller JAG har insett det. Tidigare har mamma sagt att "ja det skulle vara trevligt med en mer familjär hund..", men pappa har hela tiden sagt att nejdå, det här går bra. Jag känner mig så frustrerad, för ingenting går ju som det ska med en hund. Lös på promenaden? Nej dragkamp (vi har då kämpat med och utan hjälp i två år), lös runt huset? Aldrig då sticker hon, lyssnar inte på inkallning. Alltså allt är någon sorts dragkamp mellan hyunden och oss.
Bara tanken på att lämna vidare D får mig att börja gråta. Hon är trots allt en väldigt go hund, inomhus.. När hon hoppar upp i min säng på kvällen och försöker krypa under täcket, och.. Ja ni vet hur det är. När man bara smälter.
Det skulle vara så skönt att sälja/omplacera henne till någon med god vana av jakthundar, någon som kan utnyttja henne i jakt eller eftersök, vad som helst. Vi har inte kunskapen att ta hand om en SÅ krävande ras.
Att köpa en ny hund, starta om det hela, med en bättre lämpad ras, det skulle bli en helt ny vardag. En hund man kan ha KUL med, slappna av med.
Faktum är ju att vi är erbjudna en väldigt fin valp, men hindret är priset. Många tusenlappar. Mamma bytte plötsligt parti efter att ha pratat med pappa igår. Ja inte kan man väl lämna bort en hund och allt, nej vi skulle INTE ha ny. Men jag VET ju att dom tycker det själva! Jag har sagt att om de inte vill betala så får de ta pengar från mitt bankkonto, så blir det min hund. För jag vill verkligen.
Allt känns så hopplöst
