Thilde
Trådstartare
Anonymt nick och varning för lång text.
För att göra en lång historia kort så har sambon en 11-årig dotter sedan tidigare, vi kan kalla henne E. Sambon och E:s mamma separerade när E var runt 4 och sedan bodde sambon och E själva fram till vi träffades, då var hon 7.
E har alltid varit pappas tjej, och dessutom bor mamman en bit bort så att mamman och E har bara umgänge varannan helg.
Sambon och jag träffades för 4 år sedan. Rätt snabbt blev jag gravid, flyttade in och vi fick en liten syster som E är oerhört glad i.
Jag har alltid upplevt att E:s och min relation har fungerat bra. Visst, man har kanske inte exakt samma känslor för henne som för sitt eget barn, men jag har varit väldigt noga med att aldrig göra nån skillnad på henne och lillasyster.
E:s pappa har dock alltid varit överdrivet rädd för att göra E ledsen. Nästan som att det är synd om E för att mamma flyttat, så därför tar man inga som helst "strider".
Det har inte varit nåt allvarligt, men det har blivit så att jag fått påtala vissa saker, som att man tvättar händerna efter toabesök eller att man kanske inte behöver spela dataspel 5-6 timmar per dag.
Jag har aldrig höjt rösten mot henne och hon har aldrig tjafsat emot. E är väldigt känslig och gråter lätt, vartefter pappa rusat efter för att trösta när jag till exempel tyckt att det kanske räcker med 2 timmar vid datorn på vardagar.
Sedan en tid mår E inte bra. På dagarna märks inget, men hon är orolig på kvällarna och jag märker att hon förmodligen har lite ångest, vilket yttrar sig som illamående och oro. På grund av detta är BUP inkopplat.
E:s mamma säger att hon känner igen sig väldigt mycket i E då hon också mådde dåligt under sin uppväxt. E är en grubblare och jag antar att det ligger lite i generna.
I vilket fall: Jag var inne på E:s rum med tvätt förra veckan då hon var hos mamman. Framme ligger en dagbok och trots att jag vet hur fel det är kikade jag i den. Jag har aldrig vetat att hon skriver dagbok och jag ville mest se om hon skrivit i den och om det i så fall fanns nåt som förklarar hennes mående då vi misstänker att allt inte står rätt till med kompisarna. Men fel av mig!
I dagboken står i alla fall på en hel sida: "Måtte fan ta ****** (alltså jag). Jag önskar att hon inte fanns. Varför ska hon vara så jävla elak för? Fan, skit, piss."
Och sen på nästa sida klagomål om saker jag gör fel, som att tex lämna mitt äckliga hår i avloppet i duschen.
Jag vet att det var ett enormt övertramp att läsa i dagboken. Men det här gjorde mig både ledsen och förvånad.
Nu vet jag inte hur vi ska gå vidare.
Helst skulle jag vilja att vi pratade ut, men då är det ju uppenbart att jag snokat och förmodligen är hennes förtroende för mig förlorat för evigt.
Men samtidigt, jag vill veta hur hon känner och tänker. Känner hon ett sånt hat mot mig? Ska jag aldrig kunna "säga till" henne om helt vardagliga saker utan dessa reaktioner? Jag vet inte om jag orkar i så fall.
Buke brukar ha kloka svar, vad ska vi göra?
För att göra en lång historia kort så har sambon en 11-årig dotter sedan tidigare, vi kan kalla henne E. Sambon och E:s mamma separerade när E var runt 4 och sedan bodde sambon och E själva fram till vi träffades, då var hon 7.
E har alltid varit pappas tjej, och dessutom bor mamman en bit bort så att mamman och E har bara umgänge varannan helg.
Sambon och jag träffades för 4 år sedan. Rätt snabbt blev jag gravid, flyttade in och vi fick en liten syster som E är oerhört glad i.
Jag har alltid upplevt att E:s och min relation har fungerat bra. Visst, man har kanske inte exakt samma känslor för henne som för sitt eget barn, men jag har varit väldigt noga med att aldrig göra nån skillnad på henne och lillasyster.
E:s pappa har dock alltid varit överdrivet rädd för att göra E ledsen. Nästan som att det är synd om E för att mamma flyttat, så därför tar man inga som helst "strider".
Det har inte varit nåt allvarligt, men det har blivit så att jag fått påtala vissa saker, som att man tvättar händerna efter toabesök eller att man kanske inte behöver spela dataspel 5-6 timmar per dag.
Jag har aldrig höjt rösten mot henne och hon har aldrig tjafsat emot. E är väldigt känslig och gråter lätt, vartefter pappa rusat efter för att trösta när jag till exempel tyckt att det kanske räcker med 2 timmar vid datorn på vardagar.
Sedan en tid mår E inte bra. På dagarna märks inget, men hon är orolig på kvällarna och jag märker att hon förmodligen har lite ångest, vilket yttrar sig som illamående och oro. På grund av detta är BUP inkopplat.
E:s mamma säger att hon känner igen sig väldigt mycket i E då hon också mådde dåligt under sin uppväxt. E är en grubblare och jag antar att det ligger lite i generna.
I vilket fall: Jag var inne på E:s rum med tvätt förra veckan då hon var hos mamman. Framme ligger en dagbok och trots att jag vet hur fel det är kikade jag i den. Jag har aldrig vetat att hon skriver dagbok och jag ville mest se om hon skrivit i den och om det i så fall fanns nåt som förklarar hennes mående då vi misstänker att allt inte står rätt till med kompisarna. Men fel av mig!
I dagboken står i alla fall på en hel sida: "Måtte fan ta ****** (alltså jag). Jag önskar att hon inte fanns. Varför ska hon vara så jävla elak för? Fan, skit, piss."
Och sen på nästa sida klagomål om saker jag gör fel, som att tex lämna mitt äckliga hår i avloppet i duschen.
Jag vet att det var ett enormt övertramp att läsa i dagboken. Men det här gjorde mig både ledsen och förvånad.
Nu vet jag inte hur vi ska gå vidare.
Helst skulle jag vilja att vi pratade ut, men då är det ju uppenbart att jag snokat och förmodligen är hennes förtroende för mig förlorat för evigt.
Men samtidigt, jag vill veta hur hon känner och tänker. Känner hon ett sånt hat mot mig? Ska jag aldrig kunna "säga till" henne om helt vardagliga saker utan dessa reaktioner? Jag vet inte om jag orkar i så fall.
Buke brukar ha kloka svar, vad ska vi göra?