vad göra?

[pernilla_s]

Har en 3 årig rottishane. Haft honom lite mer än ett halv år. Han är aggressiv emot andra hundar och blockas totalt när han ser vissa hundar (de flesta) finns absolut ingen möjlighet att få någon kontakt utan det är bara döda som gäller. Han har flygit på en hund som han flög på bakifrån OBS vi hade honom instängd men på något sätt som vi fortfarande inte fattar tog han sig ut och attackerade svågerns hund. Vi har hållt på och blivit bitna i dessa situationer ibland då han e så blockad.

Han har seperationångest och vi bor i lgh. Tog lång tid att upptäcka då han alltid varit tyst när i kommit hem, men igår lyckades jag höra han både yla och skälla. Han är tyst så länge han tror vi är i närheten och har lite för bra koll på om människor kommer, för då är han tyst.

Å andra sidan är han världens snällaste och mysigaste med oss i familjen. Lugn och trevlig.

Men han är svårmotiverad ute och det är inte speciellt trevligt att gå ut med honom då han gör utfall. Det är helt enkelt inte kul att ha hund mer än hemma. Ja ville gå kurser och ha kul, men i nuläget skulle det aldrig gå. Min man har stora erfarenheter av problemhundar, men han tycker inte hunden är något att arbeta med då inget hjälper. Inget vi gör svarar hunden något positivt på när det gäller hans problem.

Han är omplaceringshund, har ett förflutet ingen vet om då han hittades i hamnen, bott på djurhem, en annan familj och nu hos oss. Alternativet omplacering känns inte aktuellt. Men vi känner inte heller att vi vill behålla honom egentligen. Jag är dubbel där jag älskar honom, men jag ser ingen ljusning och trots allt vill jag kunna ha kul med min hund inte våndas över nästa promenad och hålla koll överallt för att vara beredd om det kommer någon hund.

Så nu behöver jag helt enkelt andras åsikter över vad som är rätt och fel för jag känner mig hemmablind.

 

[Linnea F]

Sv: vad göra?

Var bor du någonstans?

 

[pernilla_s]

Sv: vad göra?

Jag bor i skåne

 

[Kim+pudel]

Sv: vad göra?

Så vill man förmodligen inte ha det, man kan uppsöka hundpsykologer, hundpratare som talar om vad hunden har varit med om, gå många immi kurser, uppsöka dom som anser sig vara specialister i att lösa problemhundsproblimatik.
Gå till vet som undersöker och röntga hunden för att evntuellt hitta något fysiskt fel på honom, kastrera, många anser ju att det är så bra, att dom blir mer lättupfostrade utan kulor. Å så kan man avliva hunden. det sista är det enda som garanterat löser problemet. i minst 10 år till ska hunden leva, hur många andra oskyldiga hundar ska han ge sig på, förmodligen kommer grannarna att klaga oxå. att omplasera och låta nån annan ta hand om problemen är inte schyst.

 

[pernilla_s]

Sv: vad göra?

Så vill man förmodligen inte ha det, man kan uppsöka hundpsykologer, hundpratare som talar om vad hunden har varit med om, gå många immi kurser, uppsöka dom som anser sig vara specialister i att lösa problemhundsproblimatik.
Gå till vet som undersöker och röntga hunden för att evntuellt hitta något fysiskt fel på honom, kastrera, många anser ju att det är så bra, att dom blir mer lättupfostrade utan kulor. Å så kan man avliva hunden. det sista är det enda som garanterat löser problemet. i minst 10 år till ska hunden leva, hur många andra oskyldiga hundar ska han ge sig på, förmodligen kommer grannarna att klaga oxå. att omplasera och låta nån annan ta hand om problemen är inte schyst.

Omplacera honom är inte aktuellt, för kunskapen finns här, men vi når inte fram till honom helt enkelt tyvärr och att få tag på någon som har tillräckligt med kunskap blir svårt plus att han bytt för mkt på ett år.

Jag skulle kunna ta mkt hjälp av andra, men problemet är väl att seperationsångesten måste bort nu. Vi har grannkonflikt och har varit nära att bli vräkta för det innan dem insåg att det fanns en konflikt med mkt lögner inblandat. Så tyvärr ylande skällande hund passar inte in i bilden just nu. Boendet är ganska viktigt då vi har barn och jag ör livrädd att barnen ska komma ivägen när vi är ute för han har ingen koll. Så i nuläget går jag itne utmed med honom tillsammans med dem vilket försvårar livet lite då vi vill ha en familjehund.

Hade det bara varit ett problem då hade vi kanske haft mer energi kvar, men det sista nu var en magsmäll för detta ställer allt till sin spets. Han blir aldrig lämnad mer än 3-4timmar i sträck så han har det ganska bra. Många gr blir det bara 2h i sträck då min man kör hem mellan körningar och kan vara hemma några timmar på en arbetsdag.

Jag älskar vovven men jag ser inge ljusning och avlivning är det tyvärr tal om, men det känns som jag sviker hunden i sådana fall.

 

[Linnea F]

Sv: vad göra?

Ok, jag vet om ett bra ställe i Stockholm som tar emot även problemhundar för friträning och privatlektioner. Men det blir nog lite väl långt att åka

Det enda tipset jag kan ge dig är att du försöker hitta någon duktig som kan hjälpa dig. Träffa folk med hund och gå ut och gå långa promenader tillsammans och träna ihop. Utan att hundarna får hälsa på varandra. Försök att göra andra hundar till en positiv sak med godis, lek osv.

Träna lydnad så att han fokuserar på dig och inte på andra hundar. Dessutom är det bara att acceptera att han förmodligen aldrig kommer att gå ihop med andra hundar.
Att omplacera igen tror jag inte är någon bra idé. Jag förstår att det inte är något vidare att ha det som du har det nu.

Lycka till hur du än gör!

 

[movi]

Sv: vad göra?

Jag får väl på moppo nu.., men jag skulle avliva honom, för en omplacering tror jag inte funkar.

Det ska vara kul att ha hund.
(nu menar jag inte att man ska avliva alla hundar man inte har kul med)

 

[pernilla_s]

Sv: vad göra?

I dagsläget skulle vi absolut inte kunna gå ut med någon annan med hund, i har provat innan men riktigt långt mellanrum oxå, slutade med att hunden gjorde utfall emot min man. Gick inte få kontakt med hunden på hela tiden hur mkt vi än försökte utan han ger sig inte. Han ska fram till hunden och ge sig på den.

Något tillägg som jag är lite oroad över är att han har försökt ge sig på valpar oxå, vilket i min värld inte sker normalt sett.

Men profissionell hjälp måste absolut till om vi ska behålla honom frågan är ju bara om vi kan få så pass snabb hjälp att vi inte riskerar vårt boende. Mannen har bestämt sig han vill ha bort honom för han ser inte att vi kan lösa det här med eller utan hjälp. Jag vill ha min vovvis men inte som han är idag tyvärr. Han är underbar men han funkar inte som "hund" ute.

 

[Ravishing]

Sv: vad göra?

Det låter som att du bara vill ha stöd i ert beslut att avliva honom? Nu är jag kanske hård, men du skriver att "kunskapen finns här och det blir svårt att få tag på någon med tillräcklig kunskap". Det finns människor som är DUKTIGA och som ARBETAR och är UTBILDADE att kunna hjälpa er med er hund och dess problem, men då måste man som ägare vilja tillräckligt mycket själv för att det ska fungera. Du skriver inte vad ni har försökt med för metoder? Har ni korrigerat honom i utfallen t.ex. eller har ni försökt lära honom skvallra utomhus? Vad har ni gjort för att separationsångesten ska bli bättre? Det är svårt att komma med råd med så bristfällig bakgrundsinformation.

 

[Philosophia]

Sv: vad göra?

Jag tycker att det låter lika mycket som att pernilla_s vill ha stöd i ett beslut att det är värt att söka professionell hjälp. Hennes man som har erfarenhet av problemhundar vill att hunden ska tas bort. Utan stöd från honom kan det vara svårt att få nytta av den hjälp som kanske finns att få. Hela familjen måste ju vara delaktiga i beslutet särskilt som hunden faktiskt tycks kunna vara farlig för sin omgivning.

 

[pernilla_s]

Sv: vad göra?

Det jag menar är att kunskapen att korrigera och utbilda dem flesta hundar finns här. Min man har tränat en hel del problemhundar i dessa frågor innan. Men han känner inte att vovven är tillräckligt bra i psyket för att vi ska fortsätta hur länge som helst.

Vi har provat med skvallerträning och massa kontaktövningar, tränat på andra hundar, tränat lydnad stå på avstånd och successivt närma oss den andra hunden. Korrigerat under utfallen. Försökt bryta direkt vi märker att han spänner sig och avleda. Men inget har hjälpt. Men det stora problemet är att vi kan mista år bostad med rådand grannar om i inte fixar det här snabbt. Och det vet jag inte hur jga ska lyckas med.

 

[pernilla_s]

Sv: vad göra?

Jag tycker att det låter lika mycket som att pernilla_s vill ha stöd i ett beslut att det är värt att söka professionell hjälp. Hennes man som har erfarenhet av problemhundar vill att hunden ska tas bort. Utan stöd från honom kan det vara svårt att få nytta av den hjälp som kanske finns att få. Hela familjen måste ju vara delaktiga i beslutet särskilt som hunden faktiskt tycks kunna vara farlig för sin omgivning.

Tyvärr och jag vill inte säga det men ja han är farlig för sin omgivning. Nu har han munkorg ute, så pass är det lugnt men han har tryckt ut barnen på vägen när vi varit ute innan så barnen får inte vara med ute. Men trots alla åra säkerhetrutiner som är många har han lyckats komma ut en gång hur vete i sören men han lyckades trots att han var instängd och inlåst och smög sig på bakifrån. Hade dt varit en annan hund än svågerns hade det kunnat bli stora problem...

Även vi har varit nära att bli huggna då han någon enstaka gång visat aggressivitet emot oss i dessa situationer när han blivit frustrerad för att han sitter fast i kopplet.

Mannens stöd är nog bristfälligt tyvärr. Han vill inte att någon skadas på vägen och risken finns idag och då tycker han att hunden ska bort för vad händer om alla säkerhetsrutiner brister.

 

[Ravishing]

Sv: vad göra?

Till TS: Det jag menar är att bara för att man själv inte kan lösa problemen betyder det inte att det inte finns någon som kan det. Nu förstår jag bättre hur du menar, och jag förstår att om man har testat i princip alla metoder (även de mindre bra..) att man känner sig maktlös. Men det är ju som jag skrev, att för att man ska kunna lösa sådana här stora problem krävs det en massiv insats från alla håll, och om du inte har din man med förstår jag att det känns oöverstigligt.
Jag förstår att ni ser avlivning som ett alternativ, och att du känner dig stressad över att ni har ont om tid och hunden inte blir bättre. Men det känns som att det finns två vägar ut 1. avlivning 2. ta hjälp. Och det jag menade med mitt inlägg tidigare var att det kändes som att allt pekade mot avlivning, att det verkade som att du ville ha stöd i ditt beslut att ta bort hunden utan att egentligen ha tagit annan hjälp. Jag tror att man lätt blir låst i sitt tänk nämligen. Men jag vet inte. bara mina tankar.
Jag förstår din frustration och dina känslor, jag gör verkligen det, och jag hade förmodligen tagit bort hunden om jag kände att jag hade gjort allt och jag inte hade tid att söka annan hjälp.

Gud så flummigt detta blev.

 

[martha]

Sv: vad göra?

Jag tycker som din man, det är inte värt att försöka o ge mera chanser..svårt att kunna lita på en sån hund och han själv mår nog inte så bra. Även om ni skulle göra framsteg skulle bakslaget kunna komma närsomhelst. Gör er själva och hunden en tjänst och låt honom vandra vidare, han lider inte av det.

 

[pernilla_s]

Sv: vad göra?

Jag tycker som din man, det är inte värt att försöka o ge mera chanser..svårt att kunna lita på en sån hund och han själv mår nog inte så bra. Även om ni skulle göra framsteg skulle bakslaget kunna komma närsomhelst. Gör er själva och hunden en tjänst och låt honom vandra vidare, han lider inte av det.

Lider lär han inte göra av en avlivning, men känns så fel att avliva ett friskt djur. Han är så underbar med barnen tja inomhus för det är bara där de träffas men ändå. Han är min älskling, men jag räcker inte till längre. Jag är livrädd att han ska skada någon annan, mig kan jag ta för han är min hund. Men kommer någon emellan det klarar jag inte av. Hur jag än vrider och vänder på det säger hjärnan en sak men hjärtat ett annat. Jag skäms så över att jag tänker tanken att avliva honom, jag tog över honom och har ansvaret för honom och nu ska jag vända ryggen till för att jag inte orkar/vågar mer. Något förvirrad och förtvivlad för jag vet ju att han mår inte bra att ständigt stressa runt och vara osäker ute, för ett inomhus liv är inget hundliv men ändå finns det där tvivlet att kanske kanske kan trolla fram ett mirakel..

 

[Blandrastik]

Sv: vad göra?

Klart det går att få hjälp, det går även att för stunden fixa hans separationsångest så den kan vara ensam.

Men skulle jag göra en utredning på en sådan hund så måste jag ha 100% från samtliga inblandade i hunden. Lite; nu jäklar fixar vi det här. Eftersom sambon är tveksam så blir det svårt. Sen är det synd då den bara är tre. Men å andra sidan, en död hund är inget djurskyddsproblem.

 

[prinsessfeminist]

Sv: vad göra?

Lider lär han inte göra av en avlivning, men känns så fel att avliva ett friskt djur. Han är så underbar med barnen tja inomhus för det är bara där de träffas men ändå. Han är min älskling, men jag räcker inte till längre. Jag är livrädd att han ska skada någon annan, mig kan jag ta för han är min hund. Men kommer någon emellan det klarar jag inte av. Hur jag än vrider och vänder på det säger hjärnan en sak men hjärtat ett annat. Jag skäms så över att jag tänker tanken att avliva honom, jag tog över honom och har ansvaret för honom och nu ska jag vända ryggen till för att jag inte orkar/vågar mer. Något förvirrad och förtvivlad för jag vet ju att han mår inte bra att ständigt stressa runt och vara osäker ute, för ett inomhus liv är inget hundliv men ändå finns det där tvivlet att kanske kanske kan trolla fram ett mirakel..

Jag tycker det låter som om han inte får tillräckligt med stimulans. Han kanske behöver gå ett par spår varje dag, träna på uppletande och tränas i lydnad/annan aktivitet.

Om ni har barn ochmaken inte är särskilt intresserad så har ni inte tiden som det kräver.

det du beskriver har jag sett på en hel del understimulerande hundar. Klart att ett hundmöte blir stressande eftersom inte så mycket annat händer i livet.

Jag tycker som övriga, låt honom somna in, frisk eller ej - han får inte möjlighet att bli en vettig hund hos er. Inte så många andra skulle vara villiga att jobba med hunden heller, då de som kan tänka sig att lägga ned sin själ i hundsamvaro och träning - oftast vill ha en mer träningsbar hund som man kan tävla med.

Så, se sanningen i vitögat, ert familjeliv är inte rätt för hunden.

 

[ponygirl]

Sv: vad göra?

Vi har en rottishane på 7 år. Han har varit hundaggressiv i nästan hela sitt liv. Med precis samma beteende som du beskriver. Det finns inget genom åren som jag inte testat, men ingenting har fungerat. Det enda som gjorde att han lugnade sig lite var mycket träning och aktivering (spår). Dock har jag kunnat gå på kurser med honom då han inte var lika aggressiv när där var många hundar. Han utsåg dock hatobjekt som han gjorde utfall mot om dom kom för nära.
Sista kursen jag gick hatade han plötsligt alla. Jag sökte vethjälp igen och efter många om och men hittades artros i armbågsled och bogled. Man såg det inte på röntgen utan var tvungen att gå in med kamera.
Det är svårt att säga om han hade varit lika aggressiv utan sina skador, men troligtvis inte eftersom han säkert haft ont av detta länge.
Vi har ju inga barn och det har gjort det lättare för mig, eftersom jag bara haft hunden att tänka på vid promenader. Jag har genom åren lärt mig att hantera det på bästa sätt. Men jag ska ärligt säga att jag inte hade orkat med en aggressiv hund till. Jag vet att många säger att man kan träna bort det, men jag tror inte man kan "bota" alla. Kanske om man verkligen hittar rätt träningsmetod med rätt tränare, eller hittar en ny ägare som kan få ordnig på det, och är villig att lägga tid på det.

 

[prinsessfeminist]

Sv: vad göra?

Vi har en rottishane på 7 år. Han har varit hundaggressiv i nästan hela sitt liv. Med precis samma beteende som du beskriver. Det finns inget genom åren som jag inte testat, men ingenting har fungerat. Det enda som gjorde att han lugnade sig lite var mycket träning och aktivering (spår). /.../

Jag vet att många säger att man kan träna bort det, men jag tror inte man kan "bota" alla. Kanske om man verkligen hittar rätt träningsmetod med rätt tränare, eller hittar en ny ägare som kan få ordnig på det, och är villig att lägga tid på det.

Det är ju precis det du beskriver som är dilemmat med stora och tunga brukshundar där man inte avlat på samarbetsförmåga och förighet.

De kräver trots allt mycket aktivering men är inte alltid så lätta att motivera. Så, för att träna en rottweiler på ett vettigt sätt så får man dels vara duktig på att motivera hundens jaktlust (som belöning) och hundens vilja att samarbeta. Det är verkligen inte lätt om hunden dessutom har en stor portion självkänsla och behov av självhävdelse mot andra hanhundar.

En schäfer kräver samma tid och aktivering för att må bra, men föraren får också så mycket mer tillbaka. Det blir roligt att träna när det går bra, helt enkelt.

Jag är uppvuxen med rottweiler och har haft en egen och de hundarna fungerade bra och ganska bra. Samarbete var inte deras bästa gren, men de var absolut hanterbara och hade en grundlydnad som fungerade.

Men en rottweiler som inte fungerar vettigt orkar man till sist inte med. Framför allt är det enorm press att alltiv vara så rädd som man blir när något kan gå fel.

Jag minns en gång när jag tappade kopplet på min rottis som satte efter en kinesisk nakenhund. Hon var totalt blockerad och och hade mord i blicken... Lyckligtvis hann den lilla hundens ägare att lyfta upp sin hund, men min hade gjort slarvsylta av hunden om hon fått chansen.

Hon hatade småhundar som skällde på henne och det triggade någon slags lust att slåss.

 

[pernilla_s]

Sv: vad göra?

Maken är eller har varit intresserad, han tycker bara att det är dags att ge upp. Hunden kommer inte funka som hund i hans ögon. Stimulans har han alltid fått av mig eller mannen. JAg har hållit på mkt med lydnad för att se om jag kan få kontroll på situationen och få honom att lyda mig förhoppnigsvis innan han blockas. Spår har vi tränat. Jag har bara barn varannan vecka oxå. Så att det blir långa dagar ena veckan med hunden gör inget då jag kan vila mer andra veckan och bara stimulera hunden och inte både hund och barn.

SÅ aktivering förutom koppelpromenader har alltid funnits och finns fortfarande.