Vad göra med kollegan?

[SaraMara]

Jag har en väldigt klar gränslinje för mig själv. På jobbet är jag kollega och privat är jag privat.

Kollegor som jag arbetat upp en mer förtroendefull och privat relation till kan jag bli mer "vänskaplig" med. Men annars är jag på mitt jobb för att på bästa möjliga sätt sköta min arbetsuppgift.

Det är också en tydlig skillnad mellan att vara personlig och att vara privat. På min nuvarande arbetsplats är den linjen nästa utsuddad och jag är inte riktigt bekväm med det.

Jag tycker (kanske är jag otroligt känslig?) inte det är roligt att min arbetsledare avslutar sina mail med kram kram. Eller ropar kram och puss när hon går hem. Jag skulle inte komma på tanken att krama henne. Än mindre pussa....

Jag vet att olika människor ser på kroppskontakt på olika sätt. Men jag tycker att respekten ska finnas där tills något anat signaleras.

Jag uppskattar en nära privat relation med mina kollegor. Innan flytt från stan och barn umgicks jag väldigt mycket med mina kollegor på "fritiden" (den är ganska flytande i konsultbranschen, blev många sena kvällar på kontoret som sedan övergick till ett glas vin i restaurangen på bottenvåningen typ, eller att någon hämtade upp käk till loungen), och just den nära och mycket personliga kontakten är det som jag personligen älskar med min arbetsplats. Mina kollegor är underbara och jag saknar dem när jag är ledig.

Med tanke på att jobbet följer med hem, på semestrar osv så är det omöjligt att hålla en gräns mellan privatliv och arbete och för mig är det inte heller viktigt, men det spelar ju egentligen ingen roll. Det viktiga är ju att man hittar ett anslag som funkar för alla. Jag har alltid trott mig stå säkert på rätt sida gränsen, men inser att risk finns för missförstånd.

 

[athena_arabians]

Jag har en väldigt klar gränslinje för mig själv. På jobbet är jag kollega och privat är jag privat.

Kollegor som jag arbetat upp en mer förtroendefull och privat relation till kan jag bli mer "vänskaplig" med. Men annars är jag på mitt jobb för att på bästa möjliga sätt sköta min arbetsuppgift.

Det är också en tydlig skillnad mellan att vara personlig och att vara privat. På min nuvarande arbetsplats är den linjen nästa utsuddad och jag är inte riktigt bekväm med det.

Jag tycker (kanske är jag otroligt känslig?) inte det är roligt att min arbetsledare avslutar sina mail med kram kram. Eller ropar kram och puss när hon går hem. Jag skulle inte komma på tanken att krama henne. Än mindre pussa....

Jag vet att olika människor ser på kroppskontakt på olika sätt. Men jag tycker att respekten ska finnas där tills något anat signaleras.

Hade jag avslutat mina jobbmail så hade de undrat om jag var full (eller gick på något). Så kletigt

 

[Lovisaleonora]

Jag hade nog dragit slutsatsen att jag hade att göra med en lat energitjuv. Någon som gärna vill att andra gör jobbet han tar cred för.

Och med det i minne, hade jag nogsamt bollat tillbaka allt till rätt planhalva. Och sett till att ha dokumenterat saker som inträffar (t ex genom att bekräfta genom mail och ställa frågorna där). Dels för att själv ha underlag och minne, men också för att kunna visa upp ett mönster senare, om det kommer att behövas.

Jag hade nog också, vid rätt tillfälle, meddelat chefen att samarbetet går knackigt. Kanske inte knackat på och satt mig ner hos chefen, men om det kommer upp "och hur tycker du att det känns nu när du jobbat här x veckor?" kanske svarat "jag har faktiskt tänkt att ta upp det med dig, jag känner att det inte riktigt fungerar med Peter. Det kommer både konstiga frågor, förseningar och även helt galna puckar från kunder - du kanske vet hur det kommer sig?"

 

[athena_arabians]

Ja, själv är jag inte en fysisk person ens med goda vänner, jag är liksom inte "kramig" så skulle inte ta i en främmande människa om det inte vore för att i yttersta nödfall hindra någon från att springa ut över en klippavsats typ, och uppskattar inte beröring alls (till den grad att jag har mkt svårt att uppskatta massage, kiropraktik osv). Men just "hand på axel/arm" är så oerhört vanligt att jag har svårt att koppla det till något sexualiserat.

Men som sagt, vad gäller hjälpsamheten mot kollegor är jag av en helt annan skola, jag anser mig typ fortfarande vara ny på jobbet sådär sex år snart efter examen.

Vad gäller jargong så undviker jag det in i det längsta och uppskattar sällan vad som typiskt sett anses vara jargong. Nog mest därför jag blev ledsamt och lite pinsamt medveten om att jag, mitt tämligen neutrala språkbruk till trots, faktiskt uttrycker saker som för mig är så långt ifrån sexualiserade de kan bli men som uppenbarligen kan landa lika fel som att explicit antyda en sexuell relation. Obehagligt uppvaknande.

Det är en sak att vara hjälpsam och en annan att bli utnyttjad för att kollegan inte gör sitt jobb. Dessutom anser jag att hjälpsamheten slutar när det tar för mycket tid från mitt egna jobb. Någonstans måste jag få göra mitt jobb utan onödig tidspress för att jag hjälpt en kollega väldigt (för) mycket.

En hand på axel/arm behöver absolut inte vara sexuell men en oönskad kroppskontakt ändå. Folk har bagage som oftast inte märks men som kan göra att den där handen blir extremt obehaglig, oavsett avsikten med den.

 

[akleja]

Jag har en väldigt klar gränslinje för mig själv. På jobbet är jag kollega och privat är jag privat.

Kollegor som jag arbetat upp en mer förtroendefull och privat relation till kan jag bli mer "vänskaplig" med. Men annars är jag på mitt jobb för att på bästa möjliga sätt sköta min arbetsuppgift.

Det är också en tydlig skillnad mellan att vara personlig och att vara privat. På min nuvarande arbetsplats är den linjen nästa utsuddad och jag är inte riktigt bekväm med det.

Jag tycker (kanske är jag otroligt känslig?) inte det är roligt att min arbetsledare avslutar sina mail med kram kram. Eller ropar kram och puss när hon går hem. Jag skulle inte komma på tanken att krama henne. Än mindre pussa....

Jag vet att olika människor ser på kroppskontakt på olika sätt. Men jag tycker att respekten ska finnas där tills något anat signaleras.

Oj, känner att jag varit borta från Sverige väldigt länge när jag läser sånt här. Min chef avslutar sina mail "Med vänlig hälsning".

För mig känns den "kramiga" stilen väldigt oprofessionell när den kommer från en chef. Man sätter ju folk i en slags situation de inte bett om och kanske har svårt att värja sig för. Så där tycker jag man får tänka ännu mera i det förhållandet än mellan kollegor. Där man givetvis också måste vara väldigt lyhörd för vad andra människor är ok med.

 

[SaraMara]

Det är en sak att vara hjälpsam och en annan att bli utnyttjad för att kollegan inte gör sitt jobb. Dessutom anser jag att hjälpsamheten slutar när det tar för mycket tid från mitt egna jobb. Någonstans måste jag få göra mitt jobb utan onödig tidspress för att jag hjälpt en kollega väldigt (för) mycket.

En hand på axel/arm behöver absolut inte vara sexuell men en oönskad kroppskontakt ändå. Folk har bagage som oftast inte märks men som kan göra att den där handen blir extremt obehaglig, oavsett avsikten med den.

Visst är det så, men uppenbarligen drar jag gränsen för "utnyttjad" på helt annat ställe än efter två frågor och ett oförberett möte. Jag skulle inte uppskatta en företagskultur där man inte vågar ställa frågor utan risk att hamna som en punkt i ledningsgruppens nästa möte liksom.

Min arbetstid är företagets att förfoga över. Om företaget mår bäst av att den nyttjas så att en kollega får den hjälp som behövs för att få sitt jobb gjort så är det arbetsgivarens beslut. Jag har tagit oerhört mycket tid i anspråk för mer seniora kollegor, liksom jag nu lägger mycket tid på att hjälpa mina juniora. Ibland innebär det att min dagsplanering helt spricker, men så ser ju verkligheten ut. I ärlighetens namn utnyttjar jag mina kollegors hjärnor i tämligen stor utsträckning fortfarande. Jag har väldigt svårt att relatera till den där "min arbetstid är min"-inställning och skulle aldrig i livet vilja jobba i en sådan miljö.

Som sagt, handpåläggning uppskattas inte av mig heller, men jag har folkvett nog att inte börja hota folk med att hugga av händerna.

 

[Shaggy]

Till ts:
Vad gäller kollegan så hade jag tvärtom mot många andra verkligen inte pratat med någon chef efter två - visserligen kanske obehövliga, men ändå - frågor och ett icke-konstruktivt möte. Jag tycker det tyder på en gräslig kollegialitet att springa till chefen när en kollega ber om hjälp, en sådan arbetsplats skulle inte jag vilja jobba på. Jag får dagligen minst ett tiotal frågor från kollegor som de, när de är mogna nog i sin roll, bör kunna hantera - liksom jag ställer en miljard "korkade" frågor till mina kollegor, jag hade inte kunnat sköta mitt jobb i en kultur där "var och en sköter sitt" och hade blivit oerhört förvånad om det blivit en ledningsfråga. Om det utvecklas till att kollegan utnyttjar min arbetstid systematiskt är det en annan fråga, men det känns lite tidigt att uttala sig om efter ett dåligt förberett möte och två frågor under sex veckors tid.

Fast var har jag skrivit något om att inte vilja hjälpa andra? Jag tycker om att hjälpa andra och dela med mig av min kunskap. Det här är dock inte hjälp i traditionell mening utan handlar om en person som snarare säger
"Jag har inte brytt mig om att lära mig mitt jobb så du måste hjälpa mig med det här."
Människan kastar altså på mig frågor om saker som han har jobbat med i över ett halvår och jag inte gjort och aldrig kommer att göra. När jag, för att vara snäll och hjälpsam, sedan lyckats krångla fram någon typ av svar så för han fram det som om det är hans egen upptäckt.
Fick för övrigt nu på morgonen reda på att han pussat en annan kollega på kinden

 

[athena_arabians]

Visst är det så, men uppenbarligen drar jag gränsen för "utnyttjad" på helt annat ställe än efter två frågor och ett oförberett möte. Jag skulle inte uppskatta en företagskultur där man inte vågar ställa frågor utan risk att hamna som en punkt i ledningsgruppens nästa möte liksom.

Min arbetstid är företagets att förfoga över. Om företaget mår bäst av att den nyttjas så att en kollega får den hjälp som behövs för att få sitt jobb gjort så är det arbetsgivarens beslut. Jag har tagit oerhört mycket tid i anspråk för mer seniora kollegor, liksom jag nu lägger mycket tid på att hjälpa mina juniora. Ibland innebär det att min dagsplanering helt spricker, men så ser ju verkligheten ut. I ärlighetens namn utnyttjar jag mina kollegors hjärnor i tämligen stor utsträckning fortfarande. Jag har väldigt svårt att relatera till den där "min arbetstid är min"-inställning och skulle aldrig i livet vilja jobba i en sådan miljö.

Som sagt, handpåläggning uppskattas inte av mig heller, men jag har folkvett nog att inte börja hota folk med att hugga av händerna.

Tack för den glirningen att jag inte ska ha folkvett. Efter att ha blivit våldtagen är jag faktiskt rätt kinkig gällande vem som har rätt att ta i mig och inte.

Var vänlig tillskriv mig inte saker som jag inte sagt heller. Jag har aldrig sagt att "min arbetstid är min" men ofta har man x tid för att utföra y och har ens chef inte ändrat på något så kan det sluta så illa att jag får klagomål på att jag inte utfört y inom x tid, pga att jag hjälpt kollegan. Dvs det måste styras upp på en högre nivå om läget är så. Det finns också en risk att om det inte dokumenteras att det ser ut som om jag maskat och sedan försöker skylla ifrån mig på kollegan när chefen undrar varför y inte är gjort.

Allt baseras ju på fingertoppskänsla och det är svårt att veta var gränsen när hjälpen blir till ett utnyttjande går. Som junior på ett jobb behöver man också testa sina vingar och jag vet att jag gärna blir för passiv när jag är osäker, dvs för mycket hjälp i vissa situationer hämmar mig. Jag behöver ibland lite push att "nä, det här får du klara själv" annars provar jag aldrig. Givetvis har det blivit bättre med åren, speciellt eftersom jag är medveten om det och har mer erfarenhet rent allmänt.

 

[athena_arabians]

Fast var har jag skrivit något om att inte vilja hjälpa andra? Jag tycker om att hjälpa andra och dela med mig av min kunskap. Det här är dock inte hjälp i traditionell mening utan handlar om en person som snarare säger
"Jag har inte brytt mig om att lära mig mitt jobb så du måste hjälpa mig med det här."
Människan kastar altså på mig frågor om saker som han har jobbat med i över ett halvår och jag inte gjort och aldrig kommer att göra. När jag, för att vara snäll och hjälpsam, sedan lyckats krångla fram någon typ av svar så för han fram det som om det är hans egen upptäckt.
Fick för övrigt nu på morgonen reda på att han pussat en annan kollega på kinden

Det känns som om det är läge för ett snack med chefen...

 

[BernT]

Hade jag avslutat mina jobbmail så hade de undrat om jag var full (eller gick på något). Så kletigt

Har en chef som alltid ska kramas och som avslutar sina mail med kraaaaam. Blä. Har vid något tillfälle skrivit kram tillbaka och kräkts lite inombords samtidigt. Det är dock en kvinna så det känns inte lika olustigt som om det vore en man faktiskt, mest bara oproffsigt.

 

[Trissa]

Fast var har jag skrivit något om att inte vilja hjälpa andra? Jag tycker om att hjälpa andra och dela med mig av min kunskap. Det här är dock inte hjälp i traditionell mening utan handlar om en person som snarare säger
"Jag har inte brytt mig om att lära mig mitt jobb så du måste hjälpa mig med det här."
Människan kastar altså på mig frågor om saker som han har jobbat med i över ett halvår och jag inte gjort och aldrig kommer att göra. När jag, för att vara snäll och hjälpsam, sedan lyckats krångla fram någon typ av svar så för han fram det som om det är hans egen upptäckt.
Fick för övrigt nu på morgonen reda på att han pussat en annan kollega på kinden

Det är inte så att han försöker bolla grejer med dig, om än på ett väldigt klumpigt sätt?

 

[SaraMara]

Tack för den glirningen att jag inte ska ha folkvett. Efter att ha blivit våldtagen är jag faktiskt rätt kinkig gällande vem som har rätt att ta i mig och inte.

Var vänlig tillskriv mig inte saker som jag inte sagt heller. Jag har aldrig sagt att "min arbetstid är min" men ofta har man x tid för att utföra y och har ens chef inte ändrat på något så kan det sluta så illa att jag får klagomål på att jag inte utfört y inom x tid, pga att jag hjälpt kollegan. Dvs det måste styras upp på en högre nivå om läget är så. Det finns också en risk att om det inte dokumenteras att det ser ut som om jag maskat och sedan försöker skylla ifrån mig på kollegan när chefen undrar varför y inte är gjort.

Allt baseras ju på fingertoppskänsla och det är svårt att veta var gränsen när hjälpen blir till ett utnyttjande går. Som junior på ett jobb behöver man också testa sina vingar och jag vet att jag gärna blir för passiv när jag är osäker, dvs för mycket hjälp i vissa situationer hämmar mig. Jag behöver ibland lite push att "nä, det här får du klara själv" annars provar jag aldrig. Givetvis har det blivit bättre med åren, speciellt eftersom jag är medveten om det och har mer erfarenhet rent allmänt.

Ja, alltså, att hota med våld är inte normalt folkvett. Om det sedan beror på tidigare trauma, psykiska diagnoser eller liknande spelar liksom ingen roll i annat än möjligen mycket nära privata relationer. Jag skulle bli oerhört förbluffad om någon uttryckte att de kommer kapa av någons hand för att denne lagt en hand på en axel, den typen av kantighet hör enligt mig inte hemma i ett civiliserat umgänge med andra människor.

Jag uppfattar fortfarande det du skriver som att du har en viss arbetstid där du ska göra dina saker. Säkert en branschfråga, men jag har förvisso många och väldigt skarpa deadlines, men därifrån till att stänga dörren för att hjälpa en kollega är steget oerhört långt (har hittills aldrig ens föresvävat mig). Så ser ju liksom verkligheten ut för många av oss, att tid hela tiden får omfördelas, omprioriteras och saker får lösas genom att t.ex. jobba över eller flytta på andra saker. Kanske en yrkesskada dock, det är ju inte precis som att jag kan stänga telefonen för inkommande samtal när jag har ett pressat schema, och man kan alltid ge sig tusan på att någon ringer med ett akut ärende när deadlines redan är nära förestående i andra ärenden. Just då är iaf jag ganska glad att man kanske har en del innestående tjänster från kollegor att utnyttja för att snabbt kunna få hjälp med frågor som inte är helt självklara.

 

[starcraft]

Visst är det så, men uppenbarligen drar jag gränsen för "utnyttjad" på helt annat ställe än efter två frågor och ett oförberett möte. Jag skulle inte uppskatta en företagskultur där man inte vågar ställa frågor utan risk att hamna som en punkt i ledningsgruppens nästa möte liksom.

Min arbetstid är företagets att förfoga över. Om företaget mår bäst av att den nyttjas så att en kollega får den hjälp som behövs för att få sitt jobb gjort så är det arbetsgivarens beslut. Jag har tagit oerhört mycket tid i anspråk för mer seniora kollegor, liksom jag nu lägger mycket tid på att hjälpa mina juniora. Ibland innebär det att min dagsplanering helt spricker, men så ser ju verkligheten ut. I ärlighetens namn utnyttjar jag mina kollegors hjärnor i tämligen stor utsträckning fortfarande. Jag har väldigt svårt att relatera till den där "min arbetstid är min"-inställning och skulle aldrig i livet vilja jobba i en sådan miljö.

Som sagt, handpåläggning uppskattas inte av mig heller, men jag har folkvett nog att inte börja hota folk med att hugga av händerna.

Fast jag tolkar inte TS som att det handlade om att TS kollega frågade om hjälp, han hade ju via kundtjänst helt lämnat över en kund till TS som inte är inom TS kunskapsområde. Det är ganska stor skillnad mot att fråga TS i stil med ”jag har en kund som jag inte riktigt kommer på någon bra lösning med, kan du hjälpa mig/har du några idéer?” Då hade jag faktiskt gått till chefen och frågat om det ingår i mina arbetsuppgifter och gör det de, så hade jag bett om att få kunskaper och verktyg att hantera det. Att bolla idéer kollegor emellan är en helt annan grej. Jag är för att fråga hellre en gång för mycket än en gång för lite, men i det här fallet är ju TS den juniora kollegan och mannen den seniora, så det borde ju vara TS som i första hand ställer frågor och ber om hjälp, inte tvärtom.

 

[tanten]

Jag uppskattar en nära privat relation med mina kollegor. Innan flytt från stan och barn umgicks jag väldigt mycket med mina kollegor på "fritiden" (den är ganska flytande i konsultbranschen, blev många sena kvällar på kontoret som sedan övergick till ett glas vin i restaurangen på bottenvåningen typ, eller att någon hämtade upp käk till loungen), och just den nära och mycket personliga kontakten är det som jag personligen älskar med min arbetsplats. Mina kollegor är underbara och jag saknar dem när jag är ledig.

Med tanke på att jobbet följer med hem, på semestrar osv så är det omöjligt att hålla en gräns mellan privatliv och arbete och för mig är det inte heller viktigt, men det spelar ju egentligen ingen roll. Det viktiga är ju att man hittar ett anslag som funkar för alla. Jag har alltid trott mig stå säkert på rätt sida gränsen, men inser att risk finns för missförstånd.

Jag har gärna en nära och privat relation med kollegor om jag själv VALT den.

Och visst kan det gå fel. Min nuvarande arbetsplats - ursäkta om jag tjatar om den - har flera kollegor som är väldigt tajta. De har varann på fb, de är insatta i varandras familjer och liv. Några andra kollegor blir inte alls insatta trots flera år på företaget. Möten splittras av privat snack och referenser till varandras privatliv. Information delas bara med utvalda kompisar.

På en tidigare arbetsplats fanns också de där nära relationerna men de påverkade aldrig någonsin arbetsplatsen negativt.

Goda vänner och kompisar hittar man på olika ställen. Vissa finner man på jobbet andra i andra sammanhang. Om vänskapen befrämjar jobbet är det toppen.

/mvh luttrad tant

 

[aiquen]

Först vill jag klargöra att jag till fullo förstår din frustration över hans beteende; hans respektlöshet gällande att komma i tid och förberedd till möten samt din reaktion på hans sätt att uttala sig inför andra, och jag tycker överlag inte att det låter som en särskilt trevlig kollega att ha ett nära samarbete med (där det stora problemet som jag ser det är om du känner att han gör ovälkomna närmanden) men - med reservation för att jag inte vet vilka era respektive roller på jobbet är eller hur kulturen är på just ert jobb - att han ringer och ber om hjälp eller hänvisar problem till dig ser jag nödvändigtvis inget konstigt med. Så gör alla på mitt jobb, hela tiden.

Blir det väldigt återkommande inom samma område och det är uppenbart att det finns klara utrymmen för förbättringar kan det förstås skapa frustration (och är då något som kontinuerligt tas upp med ansvariga chefer; inte i syfte att peka ut någon enskild utan för att få till en allmän förbättring och skapa ett smidigare flöde; allt som oftast handlar det inte om illvilja utan om att man helt enkelt inte förstår bättre för att man inte har full insyn i hela processen) men samtidigt känner jag en väldig trygghet i att vi alla vet att vi ställer upp för och hjälper varandra. Vi må ha olika arbetsuppgifter, men till syvende och sist strävar vi ju alla efter samma mål. Då måste vi hjälpas åt.

Givetvis innebär det ett givande och tagande; en kollega kan ju inte hela tiden skicka över uppgifter på en annan utan att ge något tillbaka. Men hade jag blivit irriterad och känt enorm frustration varje gång jag fick ta itu med "andras" problem hade jag inte kunnat trivas på mitt jobb.

Men, med det sagt, att han hänvisar arbetsrelaterade problem till dig är kanske inte det största problemet i det här fallet...

 

[Pontevecchio]

Det är en svår balansgång. Jag förstår ts känsla av att han gör detta för att använda henne som avlastning på ett taskigt sätt, inte för att lära sig som Saramara beskriver.
Samtidigt är det en kort tid och få tillfällen.

För mig är det avsikten som avgör. Jag hjälper gärna till och är en sån som både byter glödlampor, fixar skrivaren och levererar budget. Men jag är allergisk mot folk som ber om hjälp av lathet eller begär saker de använder för att ta cred själva.

Mitt tips är att kill him with kindness. Gör inte hans jobb men var proffsig och trevlig.

 

[Pudlan]

Jag uppskattar en nära privat relation med mina kollegor. Innan flytt från stan och barn umgicks jag väldigt mycket med mina kollegor på "fritiden" (den är ganska flytande i konsultbranschen, blev många sena kvällar på kontoret som sedan övergick till ett glas vin i restaurangen på bottenvåningen typ, eller att någon hämtade upp käk till loungen), och just den nära och mycket personliga kontakten är det som jag personligen älskar med min arbetsplats. Mina kollegor är underbara och jag saknar dem när jag är ledig.

Med tanke på att jobbet följer med hem, på semestrar osv så är det omöjligt att hålla en gräns mellan privatliv och arbete och för mig är det inte heller viktigt, men det spelar ju egentligen ingen roll. Det viktiga är ju att man hittar ett anslag som funkar för alla. Jag har alltid trott mig stå säkert på rätt sida gränsen, men inser att risk finns för missförstånd.

Säg till han som lägger armen om oliknade-jag uppskattar inte kroppskontakt! Vänligen låt bli det.
Förstår han inte ta bort handen och sker det igen, prata med facket och din chef om detta. Ingen behöver ha kropps kontakt om man inte vill!
Och nästa ggr han vill ha hjälp -jag är lessen men jag kan inte hjälpa till nu. Och funkar inte det får du gå till högre ort och säga detta funkar inte, han vill ha hjälp ofta och jag jobbar inte med den biten. Det kanske finns annat rum du kan sitta i? Finns det fler som jobbar med liknade som du gör? Ni kanske borde sitta i samma rum?

 

[alazzi]

Jobbig situation! Jag hade reagerat som du och blivit väldigt irriterad. Men jag har tyvärr inga bra råd att komma med. Hoppas att tråden kan ge lösningar.

 

[SaraMara]

Säg till han som lägger armen om oliknade-jag uppskattar inte kroppskontakt! Vänligen låt bli det.
Förstår han inte ta bort handen och sker det igen, prata med facket och din chef om detta. Ingen behöver ha kropps kontakt om man inte vill!
Och nästa ggr han vill ha hjälp -jag är lessen men jag kan inte hjälpa till nu. Och funkar inte det får du gå till högre ort och säga detta funkar inte, han vill ha hjälp ofta och jag jobbar inte med den biten. Det kanske finns annat rum du kan sitta i? Finns det fler som jobbar med liknade som du gör? Ni kanske borde sitta i samma rum?

Riktat till fel person tror jag, jag har inga problem med varken kollegor eller oönskad kroppskontakt.

 

[Shaggy]

[...]men - med reservation för att jag inte vet vilka era respektive roller på jobbet är eller hur kulturen är på just ert jobb - att han ringer och ber om hjälp eller hänvisar problem till dig ser jag nödvändigtvis inget konstigt med. Så gör alla på mitt jobb, hela tiden.

Jag håller med dig i sak och som jag tidigare sagt så ser jag det som viktigt att man hjälper varandra. Här ber han dock inte om hjälp med saker som jag är bra på utan med saker som är hans jobb, inte mitt och som jag inte kan. Mycket av det han frågat om är helt grundläggande kunskaper i hans jobb medan det i mitt aldrig kommer bli aktuellt. Vi pratar alltså delvis om att han fråga mig om hur företagets datorsystem funkar (och jag är inte IT-tekniker), system som jag aldrig haft möjlighet att se.