Använder mitt anonyma nick. Har nu kämpat mot denna dovt, molande värken i bröstryggen i 1,5 år. Läkarundersökningar, MRT och tester har gjorts och tyder inte på någon allvarlig sjukdom. Många undersökningar och tester hos läkare och sjukgymnast, men ingen kan säga vad felet är. Har nu ätit värktabletter till och från i ett år och jag ser inget slut på det. Jag behöver det för att orka med min vardag. Har tränat upp mina muskler i rygg och mage för att stabilisera och även testat TENS som tyvärr inte hjälpte något vidare. Även värme och kylbehandling som inte heller har gett något större märkbart resultat. Jag har testat det mesta känns det som. Bara försöka vila och att träna.
Jag försöker att jämt bita ihop och hoppas på att det snart kommer att vända och bli bättre. Tyvärr blir det aldrig så, utan det kan ligga stabilt på en viss nivå ett tag för att sedan bli sämre med mer värk än tidigare. Jag har svårt att vara i samma position längre stunder (till exempel sitta) och klarar inte av att prestera lika bra fysiskt som tidigare. Klarar knappt att springa 1 km för tillfället för att det gör ont och jag får alltid lida för det efteråt. Sömnen har blivit lidande trots utprovning av en extra madrass för avlastning (som jag tycker har underlättat) eftersom jag nu blivit sämre. Mitt psyke har också fått sig en törn och dalat under de sista två veckorna. Nu i helgen var det första gången jag kände att jag börjar tappa kontrollen över min situation. Brist på bra sömn och tabletter som inte hjälper tillräckligt och att mitt psyke börjar svikta alltmer. Fick två ångestattacker efter varandra vilket jag inte haft på två år. Jag känner mig fast i en situation som jag inte vill vara kvar i längre. Jag vill må bra och slippa ha ont.
Jag klarade inte av att gå till skolan i fredags på grund av det här. Är rädd att mina studier kommer bli lidande. Att jag snart inte orkar kämpa längre. Att jag bara gräver ner mig djupare och att jag inte orkar hålla gnistan uppe.
Mycket studier och prov nästa vecka och jag känner mig så oerhört instabil. Hade inte räknat med att bli så dålig av 1 km löpning.
Någon mer här med långvarig värk? Hur har ni tagit er igenom det? Hur lär man sig acceptera det? Hur ska man fortsätta orka kämpa?
Jag försöker att jämt bita ihop och hoppas på att det snart kommer att vända och bli bättre. Tyvärr blir det aldrig så, utan det kan ligga stabilt på en viss nivå ett tag för att sedan bli sämre med mer värk än tidigare. Jag har svårt att vara i samma position längre stunder (till exempel sitta) och klarar inte av att prestera lika bra fysiskt som tidigare. Klarar knappt att springa 1 km för tillfället för att det gör ont och jag får alltid lida för det efteråt. Sömnen har blivit lidande trots utprovning av en extra madrass för avlastning (som jag tycker har underlättat) eftersom jag nu blivit sämre. Mitt psyke har också fått sig en törn och dalat under de sista två veckorna. Nu i helgen var det första gången jag kände att jag börjar tappa kontrollen över min situation. Brist på bra sömn och tabletter som inte hjälper tillräckligt och att mitt psyke börjar svikta alltmer. Fick två ångestattacker efter varandra vilket jag inte haft på två år. Jag känner mig fast i en situation som jag inte vill vara kvar i längre. Jag vill må bra och slippa ha ont.
Jag klarade inte av att gå till skolan i fredags på grund av det här. Är rädd att mina studier kommer bli lidande. Att jag snart inte orkar kämpa längre. Att jag bara gräver ner mig djupare och att jag inte orkar hålla gnistan uppe.
Mycket studier och prov nästa vecka och jag känner mig så oerhört instabil. Hade inte räknat med att bli så dålig av 1 km löpning.
Någon mer här med långvarig värk? Hur har ni tagit er igenom det? Hur lär man sig acceptera det? Hur ska man fortsätta orka kämpa?