Vad gör era barn själva?

[kisse]

Funderar på vilka krav man kan/bör/ska ha på sina barn? När jag var 10 var jag påridläger på Gotland (och jag bodde på fastlandet vanligtvis) = jag kunde bädda min säng, städa hantera fickpengar, gå upp på morgonen osv...

Mina funderingar kommer sig av att sonen 11 år inte klarade av att bädda åt sin kompis (som inte heller hjälpte till). Jag stod i dörren till hans rum o ammade den yngste, samtidigt som jag försöker förklara med ord hur han ska få i täcket. Först skrattade vi allihop när han var inuti täcket o bökade, men till slut efter att jag insett att täcket är på tvären i påskakanet o han kastar det i en hög på soffan o säger att det är klart blir jag irriterad. Sen har han tagit fel lakan o knölar in det i skåpet, jag ber honom vika det men han vill vika på golvet (som inte är rent) han småsvär i ett "gulligt" tonfall o släpar omkring täcket, jag blir mer o med irriterad... Till slut blir jag arg (mer än vad som är befogat för situationen) o sonen börjar gråta...

Lägger ifrån mig bebisen, lugnar mer mig, går o ber om ursäkt. Han är fortfarande ledsen (antagligen mest för att han skäms över vårat bråk inför kompisen). Det hela slutar med att JAG ändå bäddar. Blir så trött på mig själv.

Han spelar mycket datorspel, för mycket enligt mig, men är bra på att hjälpa till när det behövs. Kan laga mat ibland, sköter sina läxor, är kul att umgås med, men ibland undrar jag hur vissa saker kan vara så svåra. Ett tag hade våra stora killar varsin dag i veckan när de lagade mat, jättekul o de var duktiga, men det har runnit ut i sanden tyvärr när det blivit aktiviteter 4 vardagar/veckan.

Vilka krav har ni på era barn i den åldern (ja, barn är individer, men på ett ungefär)?

Kommer på mig själv ibland att jag inte orkar be om hjälp att tömma diskmaskinen för det går fortare om jag gör det själv, men det straffar sig ju i långa loppet. I vissa länder sköter ju en 11-åring hela hushållet (hemskt o absolut inget jag strävar efter) o det visar ju att man borde kunna ha lite högre krav än att de ska kunna bädda ihop en säng själva. Eller?

 

[Snurrfian]

Det där med att bädda sängen är typiskt sånt som man glömmer bort att lära dem, jag försöker låta mina ungar 8 och 11 år göra själva men ibland vill man bara att det ska gå fort.
Men mina kan plocka ur och i diskmaskinen, de kan göra enklare maträtter, den yngsta med hjälp som tex hälla av vatten från makaroner. De har ansvar att se till att deras rena kläder hamnar i sina lådor och att de smutsiga kläderna hamnar i tvätten, även om det är en hel del tjat från min sida. Min äldsta kan sätta igång tvättmaskinen och hänga tvätt. Min yngsta är än så länge inte intresserad så det får vi ta lite längre fram.
Men självklart blir det så att under perioder när de har mycket aktiviteter så är det svårt att hinna med, speciellt när jag jobbar hemifrån och slänger i en tvättmaskin när det passar.

 

[Miks]

Jag tror det är svårt att bara börja "kräva" att barn ska kunna göra saker från en viss ålder. Min pappa gjorde det vilket gjorde mig och min syster väldigt förvirrade. Något vi alltid fått hjälp med eller aldrig fått instruktioner om skulle helt plötsligt sitta som rinnande vatten för att vi uppnått en viss ålder. Något jag blev väldigt besviken på.

Jag försöker få in i vardagen att sonen ska klara saker själv. Han sorterar sin smutstvätt i rätt färg, separerar och vänder. Han fyller tvättmaskin. Han dukar av sin tallrik varje dag, ett par dagar i veckan dukar han av hela bordet. Han hämtar saker själv tex ett glas i överskåpet saften i kylen och sen hjälper jag till att hälla upp. Sen får han ställa undan saften. Han plockar fram mackor och smör och brer och stoppar i påse på morgonen.

Jag har försökt tänka att jag vill att han ska kunna så mycket som möjligt så att vi vuxna slipper agera hotellverksamhet. Men framförallt för att han ska få mer guidning än jag och min syster fick.

Sonen är 4,5 och vi lägger på mer och mer på honom som han guidas in i.

Mvh Miks

 

[Miks]

@kisse Jag kan tycka att det är ok att din son förväntades bädda kompisens säng själv om han varit med och lärt sig innan hur ni brukar göra.

Om det var första gången så känner jag mer att det blev ett läxförhör som han inte övat på och som han inte visste skulle komma. Dessutom framför kompisen. I så fall förstår jag att ni blev osams.

Det är svårt sånt där. Jag inser ju att min pappa ville visa upp vilka duktiga och väluppfostrade flickor han hade in public men det är svårt att veta hur man förväntas bete sig eller förväntas kunna om man aldrig blivit visad. "Meh va fan du är ju 13 år! Sånt här ska du kunna" är jag uppvuxen med

Mvh Miks

 

[Sol]

Funderar på vilka krav man kan/bör/ska ha på sina barn? När jag var 10 var jag påridläger på Gotland (och jag bodde på fastlandet vanligtvis) = jag kunde bädda min säng, städa hantera fickpengar, gå upp på morgonen osv...

Mina funderingar kommer sig av att sonen 11 år inte klarade av att bädda åt sin kompis (som inte heller hjälpte till). Jag stod i dörren till hans rum o ammade den yngste, samtidigt som jag försöker förklara med ord hur han ska få i täcket. Först skrattade vi allihop när han var inuti täcket o bökade, men till slut efter att jag insett att täcket är på tvären i påskakanet o han kastar det i en hög på soffan o säger att det är klart blir jag irriterad. Sen har han tagit fel lakan o knölar in det i skåpet, jag ber honom vika det men han vill vika på golvet (som inte är rent) han småsvär i ett "gulligt" tonfall o släpar omkring täcket, jag blir mer o med irriterad... Till slut blir jag arg (mer än vad som är befogat för situationen) o sonen börjar gråta...

Lägger ifrån mig bebisen, lugnar mer mig, går o ber om ursäkt. Han är fortfarande ledsen (antagligen mest för att han skäms över vårat bråk inför kompisen). Det hela slutar med att JAG ändå bäddar. Blir så trött på mig själv.

Han spelar mycket datorspel, för mycket enligt mig, men är bra på att hjälpa till när det behövs. Kan laga mat ibland, sköter sina läxor, är kul att umgås med, men ibland undrar jag hur vissa saker kan vara så svåra. Ett tag hade våra stora killar varsin dag i veckan när de lagade mat, jättekul o de var duktiga, men det har runnit ut i sanden tyvärr när det blivit aktiviteter 4 vardagar/veckan.

Vilka krav har ni på era barn i den åldern (ja, barn är individer, men på ett ungefär)?

Kommer på mig själv ibland att jag inte orkar be om hjälp att tömma diskmaskinen för det går fortare om jag gör det själv, men det straffar sig ju i långa loppet. I vissa länder sköter ju en 11-åring hela hushållet (hemskt o absolut inget jag strävar efter) o det visar ju att man borde kunna ha lite högre krav än att de ska kunna bädda ihop en säng själva. Eller?

Jag kräver nog inte någonting utan vi försöker göra saker tillsammans så att sonen lär sig genom att vara med och sedan får han prova själv. Han är snart 6 år så han vill ju gärna vara med, men jag gör mycket som du... gör saker själv för det går snabbast så och visst är det dumt, men å andra sidan så kör allting ändå ihop sig och slutar med gräl om jag blir stressad.

 

[norrsol]

Funderar på vilka krav man kan/bör/ska ha på sina barn? När jag var 10 var jag påridläger på Gotland (och jag bodde på fastlandet vanligtvis) = jag kunde bädda min säng, städa hantera fickpengar, gå upp på morgonen osv...

Mina funderingar kommer sig av att sonen 11 år inte klarade av att bädda åt sin kompis (som inte heller hjälpte till). Jag stod i dörren till hans rum o ammade den yngste, samtidigt som jag försöker förklara med ord hur han ska få i täcket. Först skrattade vi allihop när han var inuti täcket o bökade, men till slut efter att jag insett att täcket är på tvären i påskakanet o han kastar det i en hög på soffan o säger att det är klart blir jag irriterad. Sen har han tagit fel lakan o knölar in det i skåpet, jag ber honom vika det men han vill vika på golvet (som inte är rent) han småsvär i ett "gulligt" tonfall o släpar omkring täcket, jag blir mer o med irriterad... Till slut blir jag arg (mer än vad som är befogat för situationen) o sonen börjar gråta...

Lägger ifrån mig bebisen, lugnar mer mig, går o ber om ursäkt. Han är fortfarande ledsen (antagligen mest för att han skäms över vårat bråk inför kompisen). Det hela slutar med att JAG ändå bäddar. Blir så trött på mig själv.

Han spelar mycket datorspel, för mycket enligt mig, men är bra på att hjälpa till när det behövs. Kan laga mat ibland, sköter sina läxor, är kul att umgås med, men ibland undrar jag hur vissa saker kan vara så svåra. Ett tag hade våra stora killar varsin dag i veckan när de lagade mat, jättekul o de var duktiga, men det har runnit ut i sanden tyvärr när det blivit aktiviteter 4 vardagar/veckan.

Vilka krav har ni på era barn i den åldern (ja, barn är individer, men på ett ungefär)?

Kommer på mig själv ibland att jag inte orkar be om hjälp att tömma diskmaskinen för det går fortare om jag gör det själv, men det straffar sig ju i långa loppet. I vissa länder sköter ju en 11-åring hela hushållet (hemskt o absolut inget jag strävar efter) o det visar ju att man borde kunna ha lite högre krav än att de ska kunna bädda ihop en säng själva. Eller?

Mina tjejer på 12 och 13 år klarar mycket själv, som att städa rummet sitt, starta en tvättmaskin, laga lättare rätter som plättar, koka makaroner och värma köttbullar & sås, baka sockerkaka osv. Dom klarar dom flesta normala vardagssaker. Faktiskt ganska duktiga måste jag säga.

Men jag tycker man gör dom en björntjänst att fixa allt åt dom så dom har fått vara med och många gånger tyckt det varit roligt att lära sig lite av varje.

Min 10 år gamla son har inte så mkt intresse av hushållsaker, fast han städar rummet ganska bra självständigt (jag storstädar o putsar fönster naturligtvis) men han gör mkt med maken som att skruva ute i motorer och ser den manlige (?) sidan av en gård. ;-)

Jag fick lära mig mycket av varje då jag var liten o det är jag glad över. Man kunde lite om mycket.

 

[Jannice]

Inte så jättemånga... De ska se till att deras smutsiga kläder kommer ner i tvätten, plocka undan efter sig när de ätit, plocka fram kläder som de ska ha på sig dagen efter i skolan och städa sina rum och sitt gemensamma lekrum med jämna mellanrum. Nu är de bara 6,7, och 2*8 och jag tycker att de än så länge ska få vara bara barn. Kan ha en del att göra med att jag själv var tvungen att hjälpa till väldigt mycket när jag var liten och att jag inte vill att de ska behöva det än.

Ju äldre de blir ju fler saker får de lov att fixa själva, men det får tas i den takt det passar. De är dessutom skilsmässobarn alla fyra, vilket gör det svårare med rutinerna ibland.

 

[krus]

Vår äldsta är bara två år men hon plockar undan alla sina leksaker och lägger i backar varje kväll. När vi städar får hon hjälpa till och hon har sin egen trasa som hon går och dammar med. Resultat typ inte alls men hon är delaktig!