Vad gör en häst godtrogen och tacksam jämte mot mänskligheten?

[nullo-modo]

Tänkte bara säga att jag inte förespråkar att man lämnar ett föl i hagen totalt ohanterat - och då menar jag TOTALT ohanterat - fram till två års ålder och sedan försöker rida in den. Det blir hyfsat jobbigt för gemene man att hantera en sådan häst, så självklart bör man vardagshantera sitt föl, dvs leda och lyfta hovar osv. Men SPARSAMT.

Däremot, för en erfaren tränare är det betydligt lättare att ta en sådan totalt ohanterad tvååring som jag nämner ovan och få den ridbar, än en överhanterad, orädd, brötig tvååring.

Köpte en ohanterad 3 åring för några år sedan, fy vilket jobb det var (bla att leda en 160 häst med rep bakom rupan som ett föl var ju ett kapitel för sig) men vilken pärla det blev.
Ska jag köpa blir det helst välhanterad sedan ohanterad oberoende på pris (är ju inte mycket som går att göra vid besiktning och jobbet man får sedan) och skulle aldrig köpa en felhanterad.

 

[Stereo]

Köpte en ohanterad 3 åring för några år sedan, fy vilket jobb det var (bla att leda en 160 häst med rep bakom rupan som ett föl var ju ett kapitel för sig) men vilken pärla det blev.
Ska jag köpa blir det helst välhanterad sedan ohanterad oberoende på pris (är ju inte mycket som går att göra vid besiktning och jobbet man får sedan) och skulle aldrig köpa en felhanterad.

Heh, ja, jag håller med dig. Fnissar lite åt min mentala bild av era ledövningar med rep runt rumpan på vuxen, förvirrad häst.

 

[Dressyrtjejen_97]

Intressanta tankar!

Angående det här med hantering av föl och unghästar håller jag med i kören som säger att de ska vara vardagshanterade, men inte överdrivet petade på. Åtminstone någorlunda ledvana i grimma/grimskaft, van vid mänsklig kontakt/att en människa borstar/rör de någon enstaka gång och att de kan lyfta hovar tycker jag är viktigt att man lär in i ett relativt tidigt skede. Det verkar vara ungefär den filosfin H.Hs uppfödare hade. Nu hade visserligen H.H hovproblem tidigt i livet med tillhörande täta hovslagarbesök, men annars var han normalt varsamt hanterad av människor enligt exemplena ovan. Tycker det är ett sunt tänk.

 

[nullo-modo]

Heh, ja, jag håller med dig. Fnissar lite åt min mentala bild av era ledövningar med rep runt rumpan på vuxen, förvirrad häst.

Önskar att det blivit filmat själv.
Först trodde jag att skulle funka att någon tog den andra hästen och den nya följa efter men nej då det brydde hon sig inte om det minsta om.

Var många saker som jag har tagit för givet innan henne så som att det skulle vara farligt att gå in i byggnader och att vara skeptisk till att marken ändrar sig (grus, gräs och asfalt) mm

 

[tuaphua]

Tänkte bara säga att jag inte förespråkar att man lämnar ett föl i hagen totalt ohanterat - och då menar jag TOTALT ohanterat - fram till två års ålder och sedan försöker rida in den. Det blir hyfsat jobbigt för gemene man att hantera en sådan häst, så självklart bör man vardagshantera sitt föl, dvs leda och lyfta hovar osv. Men SPARSAMT.

Däremot, för en erfaren tränare är det betydligt lättare att ta en sådan totalt ohanterad tvååring som jag nämner ovan och få den ridbar, än en överhanterad, orädd, brötig tvååring.

Jag protesterar gärna mot överhanterad. För det är sällan mängden hantering det skiter sig på. Det är frågan om felhantering. Och ju mer tid man gör ngt desto mer befäst blir det.
Hur man hanterar är det avgörande. Och många är för okunniga, för inkonsekventa, har för kass timeing etc. Därför kan det vara bra att låta andra hästar fostra föl.

 

[nullo-modo]

Jag protesterar gärna mot överhanterad. För det är sällan mängden hantering det skiter sig på. Det är frågan om felhantering. Och ju mer tid man gör ngt desto mer befäst blir det.
Hur man hanterar är det avgörande. Och många är för okunniga, för inkonsekventa, har för kass timeing etc. Därför kan det vara bra att låta andra hästar fostra föl.

Fast okunskapen och inkonsekvensen blir ju inte bättre för att personen hanterar en ohanterad 3 åring och inte ett föl.

Själv tyckte jag att det var lättare att göra rätt från början med ett föl än en ohanterad 3 åring, å ena sidan kanske jag hade en lätt fölunge men å andra sidan hade jag betydligt mer kunskap och självförtroende 10 år senare när jag skaffade 3 åringen.

När det kom till fölet följde jag ledordet "acceptera inte från ett föl det du inte vill att den vuxna ska göra" och alla hästar "avsluta innan hästen tröttnar".

 

[Youma]

Jag tror mest på genetik. Jag tror man valde de mest tämjbara och samarbetsfulla hästarna från början.

Det kanske inte tar så många generationer att få djur tama/domesticerade om man är väldigt strikt selektiv med temperament.

 

[Youma]

Jag lägger till den här också:

 

[tanten]

Det finns uppfödare som förespråkar att ta på fölen överallt (menar överallt, in i munnen ner i öronen mm) och ge flaska innan fölen rest sig för fösta gången och sedan ge flaska och tar på dom överallt några gånger första dygnet, detta för att dom tror att hästarna blir mer accepterande till nytt och litar mer på folk som äldre.
Om det stämmer låter jag vara osagt.

Så gjorde jag.
Men inte för tillit, Utan av rent praktiska orsaker.

Om en häst fick ett sår t.ex. på insidan av bakbenen så skulle det vara bekant för den att jag pillade där.
Rent hanteringssyfte helt enkelt.

Flaskan fick de för att jag skulle kunna gå och lägga mig med gott samvete. Ofta föds de på natten och man vill helst bara gå och sova. Har de fått en rejäl skvätt råmjäölk vet man att de klarar sig. Man VET att de fått antikropparna. Istället för att vaka och se om de klarar att ta sig fram till juvret i tid.

det är också en ljuvlig fröjd att se hur glupska de är och hur pigga de blir av den där skvätten i flaskan. Rena krutet

 

[Snowball]

Jag har tre avkommor födda här av samma sto med tre olika pappor. Två stoföl som redan från dag ett var nyfikna, orädda och vänligt inställda till människan, gick man ut i hagen kom de direkt fram till en och när de bara var två tre månader kunde de gärna följa människan en bra bit i hagen, mamman gick längre bort och betade.
Och så hingstungen som redan första dagen var livrädd, skeptisk till allt och helst inte alls ville bli klappad på. Det var verkligen stor skillnad mellan hingstfölet (numera valack) och hans två systrar redan från dag ett, så genetiken måste spela en rätt stor roll.

 

[Calyptra]

Mer anekdotiskt, jag jobbade fler år extra i travstall. Vi hade både unghästar för inkörning och lite äldre hästar. De som var absolut enklast att hantera var hästar som gått i flock och hade haft vettiga föräldrar, näst enklast var hästar i mindre flock som gått hos en liten uppfödare som inte hållit på och krånglat för mycket med dem. De svåraste var antingen hästar som gått ensamma med mamma som föl och varit ensamma som unghäst plus haft en ägare som hanterat de mycket men inte på ett konsekvent och avslappnat sätt eller de som hade en katastrofal stam.

Lite kul är att samtliga hästar efter en specifik travhingst jag träffat alla ville gå alldeles för nära för att det skulle vara bekvämt. De gick inte nödvändigtvis över en men de gick för nära och det var hästar som kom från olika typer av uppfödare och jag brukar inte ha det problemet i hanteringen med andra hästar.

 

[karamelldrottningen]

Funderar över och fascineras över detta fenomen. Vad gör att en häst blir "godtrogen" mänskligheten och extremt lätthanterlig och följsam mot människor? Är det genetiskt? Miljön? En ombination?

Tänker främst på H.H. Han är vad man nästan skulle kunna kalla för "halvt lobotomerad" och enligt de utsagor jag har, varit så under hela sitt liv. Basicly säger han "ja tack" till allt mänskligheten ger honom, och är så otroligt tacksam att det helt saknar gränser. Det är nästan som att ha en My-Little-Pony, fast levande, och jättestor. Tar upp hovarna. Inga konstigheter med hovslagarna. Går rakt in i såväl spolspilta som transport på första försöket. Gosar ihjäl veterinärer. Har en arbetsmoral som inte heller vet några gränser. Om han blir rädd så tvärnitar och fnorkar han bara.
Och sådär har han mig veterligen varit hela sitt liv. Första gången någon höll fram en grimma framför honom stoppade han instinktivt ner huvudet i den. Sa ja tack till såväl sadel och träns på första försöket. Inridningen gick på rekordfart.

Samtidigt beskrivs hans mamma inte alls som så extremt snäll. Fine, hon var absolut inte jobbig på något sätt, men betydligt mer avvaktande och försiktig, med betydligt högre intigritet. Hennes sätt verkar inte ha färgat av sig det minsta på honom. Funderar på om det kan vara de facto att han blev flaskmatad det första dygnet som gjort honom så godtrogen mänskligheten? Men samtidigt, ett dygn borde väl inte färga så mycket? Eller?

Nu menar jag absolut inte att gemene häst jag stött på varit monster, inte på något sätt, men H.H sticker verkligen ut i sin extrema tacksamhet jämte mot mänskligheten....

Tycker att det är intressanta funderingar. Och har själv tänkt på hur mycket är gener och hur mycker är miljö. Jag tror på en kombo av dessa som formar hästen till dess personlighet.
Har ridit in tre halvsyskon men mycket liknande drag och ändå med olika styrkor och svagheter. Gemensamt är att alla dessa är väldigt sjysta och lätta. En som däremot tog längre tid på sig men som i slutändan vart riktigt bra.
Känner två helsyskon som ser totalt olika ut och den ena är mer nerverna utåt och den andra mer inbunden. Har enbart ridit den ena av dem så kan inte jämföra dem så men som personligheter vart jag oerhört förvånad när det visade sig att de var helsyskon. Verkligen som natt och dag.

Ang frågan om hur vissa hästar är mer positiva och vill vara till lags tänker jag att båda spelar in. Generna och uppväxten. Och även en häst som fått rätt kass uppväxt kan bli helt ok personlighetsmässigt. Men kväver då tid, rätt personer och bra gener.

 

[Karoliten]

Stämmer bra - det finns etablerad forskning på det precis som du skriver och är utöver det rätt etablerat hos väldigt många uppfödare . Det är ofta hobbyhästägare med föl/unghästar som börjar hantera och fixa med dem väldigt mycket tidigare utifrån tron att hästarna då blir bättre osv .

Det stämmer nig till viss del men när det kommer till att lyfta hovar märker sambon min till hovslagare stor skillnad på de hanterade unghästarna och de som inte blir hanterade.Det handlar inte om att överhantera utan bara skapa ett förtroende

 

[Stereo]

Jag protesterar gärna mot överhanterad. För det är sällan mängden hantering det skiter sig på. Det är frågan om felhantering. Och ju mer tid man gör ngt desto mer befäst blir det.
Hur man hanterar är det avgörande. Och många är för okunniga, för inkonsekventa, har för kass timeing etc. Därför kan det vara bra att låta andra hästar fostra föl.

Du har rätt, överhantering är fel ord. Poängen är väl att det i slutändan inte spelar någon större roll - om någon roll alls - om man hanterar hästarna som nyfödda eller inte. Som vuxna är de lika tillitsfulla hur man än gjort.

 

[Stereo]

Det stämmer nig till viss del men när det kommer till att lyfta hovar märker sambon min till hovslagare stor skillnad på de hanterade unghästarna och de som inte blir hanterade.Det handlar inte om att överhantera utan bara skapa ett förtroende

Absolut, det är ju vettigt att hantera lagom när de är unghästar (eller som @tuaphua sa, framförallt hantera rätt). Poängen i studien är dock att "imprint training", dvs hanterande det första dygnet/dygnen inte gör någon som helst skillnad på hästen när den är 6 mån - 1 år mot de som började hanteras lite senare. Det gör så klart skillnad där och då, dvs den första veckan av hästens liv, men att tro att man bygger någon sorts livslångt förtroende genom att hantera de första dygnen stämmer helt enkelt inte.

 

[Karoliten]

Kan berätta in två ston o deras avkomma.Sto ett glad, positiv, orädd , lätt att rida in och rida.Men vaken och pigg.Gav fem avkommor alla väldigt vaksamma, keliga men starka flyktinstinkter.Fyra av dem otroligt bra hinderuppfattning och lätta att rida mot hinder men väldigt flockbundna.
Sto två skulle nog hos många klassas som vild att rida (bockade, slog m huvudet etc), men otroligt arbetsvillig, positiv, älskar livet, lite vimsig ibland, kelig, lite otålig, okomplicerad att hantera, vill aldrig någon människa illa.Två avkommor efter henne som är såå lugna , snälla , okomplicerade, keliga.Den ena inriden , honom var det bara och hoppa upp på sen var det klart, trygga, tycker om människor, lätta att lasta själv osv.
Då är det första avelsstoet halvblod den andra fullblod

 

[Snurrfian]

När jag jobbade på ett travstuteri så stod stona med föl på box första veckorna, vi satte på grimma på fölen varje dag och ledde dem tillsammans med stoet till hagen och tillbaka. Sen skickades de ut på betet och hanterades i stort sett inte alls tills vi tog hem och skiljde av dem. Där lärde vi dem att stå uppbundna vid mat och visiterade dagligen. De som hade vant sig vid att sitta fast i grimma som fölungar protesterade i stort sett aldrig mot att sitta fast. Fick däremot in nya som inte var vana så tog det ett par dagar för att vänja dem vid att sitta fast. På vårkanten påbörjades träningen att ledas i grimma i skritt och trav, sen ut på bete under sommaren. På hösten kom gänget in, och då började fostran på allvar, inkörning och allt som hör dit, duscha och flytta sig hit och dit.
Vi hade en individ som vi relativt oerfarna tjejer gick bet på, stammen bestod av knepiga hästar och mamman var extremt överbeskyddande när han var liten. Så honom skickade vi till en granne som jobbat med unghästar hela sitt liv och han fick ordning på honom även om han konstatera att det krävdes mycket tålamod.

 

[Lobelia]

Absolut, det är ju vettigt att hantera lagom när de är unghästar (eller som @tuaphua sa, framförallt hantera rätt). Poängen i studien är dock att "imprint training", dvs hanterande det första dygnet/dygnen inte gör någon som helst skillnad på hästen när den är 6 mån - 1 år mot de som började hanteras lite senare. Det gör så klart skillnad där och då, dvs den första veckan av hästens liv, men att tro att man bygger någon sorts livslångt förtroende genom att hantera de första dygnen stämmer helt enkelt inte.

Jag tror inte det spelar någon roll för merparten av hästarna, men kanske det gör skillnad för i grunden skygga/spända individer som inte vill ha kontakt med människor. De flesta hästar har inte de "problemen" så länge man beter sig vettigt mot dem.

 

[Stereo]

Jag tror inte det spelar någon roll för merparten av hästarna, men kanske det gör skillnad för i grunden skygga/spända individer som inte vill ha kontakt med människor. De flesta hästar har inte de "problemen" så länge man beter sig vettigt mot dem.

Jag tror faktiskt inte det, inte på lång sikt. En skyggis som genomgår "imprint training" och en som inte gör det tror jag är lika tillitsfulla vid säg tre års ålder, om de i övrigt genomgått samma träning, men vore en intressant studie att göra. En studie av imprint training på linjer som ofta lämnar skygga individer. Sen avlar man ju inte på skygghet så det är nog svårt att genomföra en sådan studie, men det vore intressant!

 

[avslutat medlemskap]

Jag protesterar gärna mot överhanterad. För det är sällan mängden hantering det skiter sig på. Det är frågan om felhantering. Och ju mer tid man gör ngt desto mer befäst blir det.

Håller fullständigt med, jag har ju fått ta hand om div. asociala individer som först gullats bort och sen fått en smäll när dom busat till det lite, snacka om dubbla budskap och förvirrade djur.
Jag har alltid kör med öppna kort, är dom snälla är jag snäll tillbaks, vill dom gosa gosar jag tillbaks, vill dom busa så busas det men vill dom gå till attack så,,,,,,,,händer inget mera än att dom bemöts med vänlighet tillbaks och DÅ börjar hjärncellerna arbeta på dom, det blir tvärnit och ett förvånat "men vafan var det där då, jag fick ju inte spö" och då är beteendet brutet. Strukna öron och ett lätt "hugg" i armen eller baken betyder inte "nu ska du döööö" utan är oftast ett utslag av understimulering och får dom då ett svar likt "men hörrödudu, nu ska jag välta dig" och lite brottningsmatch på lika villkor istället för spö så har man ytterligare plockat bort ett oönskat beteende, dvs. faran i att det ska bli blåmärken och blodvite trots att "bråket" kan se ut som att nån kommer att dö å det snaraste.

Jag har blivit "stångad" av tjurar och busat tillbaks, jagad av kossor och jagat dom och blivit jagad igen osv. Djur har humor och när vi människor lärt oss connecta på riktigt så finns inga hämningar på galna upptåg, djur vill ha kul och det vill vi också.