Tyvärr är ingen av beslutsfattarna villiga att göra förbättringar. Först drogs rehabiliteringsmöjligheterna ner, sen påstods det att folk var lata när de inte blev friska och började jobba igen och M drog åt snaran så latmaskarna skulle skärpa till sig och S är numera småmoderater och gav FK i direktiv att minska antalet sjukdagar.
Det är helt jävla rubbat. Det vore så mycket bättre att investera i människor, dels jobba mer förebyggande men också se till att folk får den hjälp de behöver. Men hur ska det gå till när sjukvården har havererat och det är milslånga köer för att få vård? Jag fick diagnosen utmattningsdepression förra året och den lilla hjälp som erbjudits är ett skämt.
Trist.
Men det är ju så synd att så många människor misslyckas med att själva upptäcka vartåt det barkar och göra egna förändringar.
Det vore ju bättre för personen att upptäcka att "oj, jag håller på att stressa sönder mig, jag måste ändra något!" ínnan det gått så långt som till sjukskrivning.
Sjukvården är inte bra på att behandla utmattningstillstånd.
Det är ingen som är särskilt bra på det. Inte specialenheterna heller, om vi ska vara ärliga.
Mediciner hjälper inte mot utmattningsdepression, trötthet, stressymtom.
Men det är oftast mediciner som ges. Och så kanske någon önskar att det kunde hjälpa.
Och så sjukskrivs människor.
Vården ger nog det de har att ge - vilket inte är bot mot utmattnings- och stressreaktioner.
Att människor blir sjukskrivna för stress och utmattning lär inte vara okänt för någon här. De flesta som blir sjukskrivna av de skälen vet att många människor blivit det tidigare.
Det vill säga, de flesta av oss borde förstå att vi inte ska driva oss själva så långt.
För vården kan inte reparera den skadan. Så vi borde försöka, för vår egen skull, undvika att den skadan inträffar.
Åtgärderna kan vara att säga nej till aktiviteter i privatlivet, göra förändringar i privatlivet.
Eller att ändra jobbförhållandena. Gå ner i deltid om man kan?
Kanske rent av byta jobb även om det tar emot.