vad är glädje?

[vtok]

ja vad tänker du glädje är? när är du glad?

pratade med en person om det. satt i en bil o funderade o frågade rakt ut om hen var glad o fick svar till svar javisst. själv känner jag aldrig så -- så tanken har dröjt sig kvar -- hur vet man?

är man glad när man inte är ledsen? när man inte känner ngt särskilt alls? när man känner pirr i kroppen för man gör eller ser framemot ngt kul? fredagseftermiddag på jobbet -- snart helg, kul!

eller försvinner den ’fysiska’ glädjen -- pirret i kroppen eller ’nu djädra mår jag bra’-känslan -- när man blir äldre?

barn är tillskillnad från vuxna ofta både skrik o skrattglada. för dom fjuttigaste sakerna från ett äldre perspektiv visst -- men försvinner förmågan till känna sån genuin glädje när man växer upp eller är vuxna bättre på kontrollera sina känslor?...

är det olika? endel jätteglada andra tomma -- iaf inte ledsna?

fåniga funderingar kanske men har ni några tankar?

 

[Monkie]

ja vad tänker du glädje är? när är du glad?

pratade med en person om det. satt i en bil o funderade o frågade rakt ut om hen var glad o fick svar till svar javisst. själv känner jag aldrig så -- så tanken har dröjt sig kvar -- hur vet man?

är man glad när man inte är ledsen? när man inte känner ngt särskilt alls? när man känner pirr i kroppen för man gör eller ser framemot ngt kul? fredagseftermiddag på jobbet -- snart helg, kul!

eller försvinner den ’fysiska’ glädjen -- pirret i kroppen eller ’nu djädra mår jag bra’-känslan -- när man blir äldre?

barn är tillskillnad från vuxna ofta både skrik o skrattglada. för dom fjuttigaste sakerna från ett äldre perspektiv visst -- men försvinner förmågan till känna sån genuin glädje när man växer upp eller är vuxna bättre på kontrollera sina känslor?...

är det olika? endel jätteglada andra tomma -- iaf inte ledsna?

fåniga funderingar kanske men har ni några tankar?

Intressant! Min sinnesstämning är överlag glad, inget jag eller någon annan tänker på förutom när jag är irriterad/ledsen. Då reflekterar jag ofta över att "kravet" på mig att vara glad - vad är det, är du sur/ledsen/vad har hänt - såna frågor får jag vid minsta lilla dipp. Jämför med andra familjemedlemmar och kollegor som har en mer neutral inställning. Sorry, nu spårade jag lite från frågeställningen!
Jag tror att barn oftare är genuint glada eftersom de leker och har mindre krav, vi vuxna har ofta så många måsten och mycket ansvar att det nog lätt följer med och gör oss mindre glada än när vi var barn.
Tror också känslor är större och mer omvälvande när man är liten. Många kan säkert referera till den där pulkabacken man åkte i som barn som man tyckte var gigantisk, nu är det knappt en kulle!
Märker också att riskmedvetenhet och ansvar förtar glädje för mig. Typ, "den här karusellen är svinkul Men vem ska ta hand om barnen om jag dör". Eller "Det är nog säkrast att skritta här" - där man för 20 år sedan red barbacka i full galopp.

 

[TheRedLightning]

Enligt wikipedia:

”Glädje är ett känslotillstånd av tillfredsställdhet. När man är glad är man lycklig eller road, det är en positiv känsla. Människor uttrycker ofta glädje genom att le. Enligt svenska glädjeforskare är givandet till ens omgivning en stark anledning till glädje. Motsatser till glädje kan vara sorg och vrede.”

 

[Frokennordberg]

Intressant frågeställning. Även om jag inte likställer skratt med glädje rakt av, så visar ju studier att vi skrattar oerhört mycket mindre ju äldre vi blir, och det är ju lite deppigt

Jag var faktiskt sådär glad tidigare idag, sådär så att jag faktiskt inte kunde låta bli att skratta för alla bubbliga känslor i kroppen, när jag och den fina lilla häst jag har förmånen att rida galopperade fram barbacka i skogen.

För mig är nog glädje när det spritter lite i mig, när jag inte kan låta bli att le eller rent av skratta. Det vill säga vid specifika tillfällen, när något triggar det.

I normalfallet är jag nog rätt neutral och skulle någon fråga mig då om jag var glad, så skulle jag nog mer säga att jag var nöjd och harmonisk.

Lite som tidigare inlägg tror jag att konsekvenstänket och gör att vuxna lägger band på sig. Tyvärr!

 

[TheRedLightning]

ja vad tänker du glädje är? när är du glad?

För mig är det väldigt olika. Är glad och kan känna glädje under alla dagar, vissadagar längre stunder andra korta.

Oftast när jag är på jobbet och är hos kunder är jag glad och sprider glädje, kan även översättas till positiv energi typ.

Jag tänker mig nog att glädje är när man känmer sig positiv, sen hur den yttrar sig är säkert olika för olika personer.

 

[Inte_Ung]

Jag är i princip alltid glad därför att mitt liv är så roligt.
Och sedan jag lyckades med att bli av med mina galna hyresgäster så har min glädje inte störts nämnvärt.
Ålder har nog inte med saken att göra, däremot livssituation.

 

[strawberrysylt]

Min lillebror sa till mig en gång när jag blev jätteglad över att jag hittade en sorts kopp till min mammas samling på en marknad att "du blir då glad för minsta lilla". Och det stämmer nog, jag kan bli jätteglad över småsaker, vilket jag ser som något bra, men jag kan också bli orimligt besviken över småsaker. Det hänger väl ihop.

Jag brukar dock tyvärr ibland tänka på att jag skrattar ganska sällan. Så så glad är jag sällan. Men jag försöker att vara positiv och se livet från den ljusa sidan. Sen ibland blir jag låg, men det blir väl de flesta ibland.

 

[Sleepy]

ja vad tänker du glädje är? när är du glad?

pratade med en person om det. satt i en bil o funderade o frågade rakt ut om hen var glad o fick svar till svar javisst. själv känner jag aldrig så -- så tanken har dröjt sig kvar -- hur vet man?

är man glad när man inte är ledsen? när man inte känner ngt särskilt alls? när man känner pirr i kroppen för man gör eller ser framemot ngt kul? fredagseftermiddag på jobbet -- snart helg, kul!

eller försvinner den ’fysiska’ glädjen -- pirret i kroppen eller ’nu djädra mår jag bra’-känslan -- när man blir äldre?

barn är tillskillnad från vuxna ofta både skrik o skrattglada. för dom fjuttigaste sakerna från ett äldre perspektiv visst -- men försvinner förmågan till känna sån genuin glädje när man växer upp eller är vuxna bättre på kontrollera sina känslor?...

är det olika? endel jätteglada andra tomma -- iaf inte ledsna?

fåniga funderingar kanske men har ni några tankar?

Jag har ett positivt grundläge och är för det mesta glad. Är allmänt nöjd och tillfreds med livet, blir glad för små saker och skrattar rakt ut säkert varje dag. Det är skönt att leva.

 

[tanten]

Jag skiljer på lycka och glädje. Och att vara tillfreds.

Glädje är skapligt ytligt. Det uppstår i stunden. Ett kul skämt, Någon som säger snälla saker. en stund i en djup granskog. En glad låt på radion. Alltså - nästan vad som helst som får mig att le, känna ett litet skutt i magen.

Det är dessutom kortvarit. Man kan vara glad 20 gånger på en dag.
Lycka är långvarigare. Leva ett lyckligt liv t.ex. Det behöver inte innebära lycka varje stund.

 

[Tass]

Lycka är långvarigare. Leva ett lyckligt liv t.ex. Det behöver inte innebära lycka varje stund.

Jag tror att lyckan är djupare om det finns lite svärta då och då.

 

[Red_Chili]

Jag skiljer på lycka och glädje. Och att vara tillfreds.

Glädje är skapligt ytligt. Det uppstår i stunden. Ett kul skämt, Någon som säger snälla saker. en stund i en djup granskog. En glad låt på radion. Alltså - nästan vad som helst som får mig att le, känna ett litet skutt i magen.

Det är dessutom kortvarit. Man kan vara glad 20 gånger på en dag.
Lycka är långvarigare. Leva ett lyckligt liv t.ex. Det behöver inte innebära lycka varje stund.

Jag tänker likadant.

Jag är glad när jag skrattar åt tokigheter som händer, som när kollegorna börjar sjunga fåniga låtar, försöker jonglera med gummisnoddar, kommer med perfekt retsamma skämt... Jag är glad när jag ser hundarna springa, även om jag inte skrattar då. Jag är glad när jag klättrat, för att jag mår så otroligt bra fysiskt och psykiskt.

Trots att jag har så många olika saker som får mig glad så ser jag mig inte som en totalt sett glad eller lycklig person, tvärt om ser jag mig som ganska negativ och smått pessimistisk som får kämpa med att hitta just saker att vara glad för. Det där med att ha "glad" som någon slags standardläge för en själv ser jag nästan som provocerande

 

[Bison]

Jag är naturligt glad, skrattar ofta, mycket och högt. Är väldigt lättroad och fylld av glad energi.

Att inte känna sig ledsen är inte samma sak som att vara glad. Neutral är en egen känslan, helt annan mot glädje. Jag trivs med att vara glad och det är en anledning att många trivs med mig och upplever mig som väldigt charmig

Kan tillägga att jag inte är sådär glättigt tillgjort glad. Jag är rätt skadeglad, ondskefullt glad och uselt glad

 

[parellikusken]

Jag är nu sakta på väg ur en svår depression och efter att under ett års tid varit långt under isen och inte kunnat känna någon glädje har jag börjat kunna känna det nu.
Kan skratta när jag umgås med vänner utan att känna mig falsk, kan känna hur det hoppar till i magen av glädje när jag ser hästen komma till mig i hagen och kan bli glad när jag ser söta hundar ute på promenad.
Korta ögonblick, men ändå en stor kontrast mot innan då allt var svart.

 

[Zimzallabim]

Intressant! Min sinnesstämning är överlag glad, inget jag eller någon annan tänker på förutom när jag är irriterad/ledsen. Då reflekterar jag ofta över att "kravet" på mig att vara glad - vad är det, är du sur/ledsen/vad har hänt - såna frågor får jag vid minsta lilla dipp. Jämför med andra familjemedlemmar och kollegor som har en mer neutral inställning. Sorry, nu spårade jag lite från frågeställningen!
Jag tror att barn oftare är genuint glada eftersom de leker och har mindre krav, vi vuxna har ofta så många måsten och mycket ansvar att det nog lätt följer med och gör oss mindre glada än när vi var barn.
Tror också känslor är större och mer omvälvande när man är liten. Många kan säkert referera till den där pulkabacken man åkte i som barn som man tyckte var gigantisk, nu är det knappt en kulle!
Märker också att riskmedvetenhet och ansvar förtar glädje för mig. Typ, "den här karusellen är svinkul Men vem ska ta hand om barnen om jag dör". Eller "Det är nog säkrast att skritta här" - där man för 20 år sedan red barbacka i full galopp.

För att spåra mer så kan jag känna exakt samma sak väldigt många gånger! Det där kravet på att alltid vara glad för att jag har en glad sinnesstämning nästan jämnt. Men så fort jag är neutral, eller får en dipp som du säger så märks det av mycket tydligt och personer frågar då ofta - vad är det, har det hänt något, du är inte riktigt så glad som du brukar vara? Jag reflekterar sällan över att jag är i en "dipp" själv eller så, det är andra som alltid påpekar det som gör att jag ens tänker över det. Jag kan dock tycka det är störande ibland faktiskt, man måste ju inte vara glad jämnt utan att det ska vara något som är fel

 

[tanten]

Oftast är jag glad i interaktion med andra människor. I min ensamhet är jag oftast ganska sorgsen.

Jag brukar säga att ajg saknar eget ljus. Jag behöver då ljusete utifrån. Så jag gör det enkelt för mig. Jag är glad mot andra och de är glada motmig och då blir jag ännu gladare.
Det blir inte falskt eftersom jag genuint tycker att andra människor oftast är trevliga och härliga.

 

[fejt]

Fin och viktig frågeställning!
Jag tänker mycket på alla sorters känslor. Lycka, ångest, ilska, glädje, skuld och apati. Kanske för att alla dessa är väldigt närvarande i mitt liv och ligger nära ytan på något sätt.

För mig är det inte så stor skillnad mellan lycka och glädje. Att vara en lycklig människa för mig är att våga känna alla känslor och erkänna dem som en del av livet.

Just nu jobbar jag med besvikelsen över att jag är så febrig att jag inte kunde följa med på vår semester. Barnen och min man är på min familjs ställe i Karlskrona skärgård dit vi åker en gång om året. Den här gången alla tillsammans för första gången på sju år eftersom vi lyckats skaffa vakt till alla djur.

Jag kräver inte av mig själv att jag ska känna glädje men jag vill heller inte deppa ihop utan arbetar med mina tankar. Det är en småsak som inte betyder nånting i längden.

Men jag vet också att jag kan känna lycka och glädje i riktigt svåra situationer. Min man drabbades av svår cancer för några år sedan och mitt i allt kunde vi faktiskt skratta och känna nån slags lycka. I efterhand tror jag att det delvis berodde på att vi vågade prata om all skräck och smärta. Inget var förbjudet.

Den känsla för mig som är intimt förknippad med glädje är tacksamhet. Jag känner ofta stark glädje och tacksamhet i vardagen och för mig är det nyckeln, tror jag.
Kreativitet är också en avgörande källa till glädje för mig. Att skapa och tänka.

Jag vet inte om det är ett sinnelag eller ett ständigt pågående arbete. Kanske en kombination av båda?

 

[fejt]

En sak till. Som svar på dina frågor om ålder.

Trots att jag är 47 år fylls jag relativt ofta av sprudlade glädje och tacksamhet över att vara vuxen. Jag trivdes inte särskilt mycket med att vara barn. Förmodligen beroende på att jag tycker väldigt illa om att andra bestämmer över mig.

 

[Mia_R]

Jag blir ofta glad flera gånger om dagen även om jag är deppig. Varje gång hästarna kommer springandes när jag ropar blir jag glad, beroende på vilka jag jobbar med så skrattar jag, jag kan vakna och vara fylld av lycka utan någon anledning, kanske en bra dröm?

Jag är inte en sån som skrattar åt allt utan är ganska allvarligt, men jag glädjer mig åt det lilla och kan bli glad över en fågel utanför rutan, ett samtal med mamma, en vacker blomma i min trädgård, en fjäril, mina djur och vänner när vi ses.

Däremellan har jag nattsvarta stunder och tycker livet är skit och helt värdelöst att ens leva, vill inte kliva upp ur sängen utan bara ligga i ett hörn och gråta men det går över och jag ser det vackra i ett spindelnät, ett solglitter eller ett åskmoln.

 

[Sleepy]

Men jag vet också att jag kan känna lycka och glädje i riktigt svåra situationer. Min man drabbades av svår cancer för några år sedan och mitt i allt kunde vi faktiskt skratta och känna nån slags lycka. I efterhand tror jag att det delvis berodde på att vi vågade prata om all skräck och smärta. Inget var förbjudet.

Den känsla för mig som är intimt förknippad med glädje är tacksamhet. Jag känner ofta stark glädje och tacksamhet i vardagen och för mig är det nyckeln, tror jag.
Kreativitet är också en avgörande källa till glädje för mig. Att skapa och tänka.

Jag vet inte om det är ett sinnelag eller ett ständigt pågående arbete. Kanske en kombination av båda?

Håller med dig. Just att kunna prata om allt, använda humor/sarkasm som verktyg och skratta åt eländet för att skapa distans gör det lättare att orka möta svårigheter. Och tacksamhet för det som är bra.

 

[tanten]

Fortsatt om detta med glädjen.

När jag mått dåligt så har glädje varit nästan helt frånvarande i livet. I tunga tider har jag varit nästan uteslutande dyster och mörk.

Förmågan att se små glädjeämnen finns när jag mår bra, eller i alla fall relativt bra. Den som är helt under isen hittar få saker att vara glad över.