Vad är det med mig!

F

Frieserhäst

I december förra året fick jag ett missfall i 11 veckan som både jag och
sambon tog otroligt hårt, speciellt hårt tog sambon det.
Efter det har vi försökt att skaffa barn, och nu äntligen har testet visat sig positivt!
Vi har båda blivit jätteglada åt detta och ser fram emot en liten.
Jag lar lånat en massa tidningar på biblioteket som heter vi föräldrar och barn eller liknande.
Men nu när jag satt och småläste i en av tidningarna fick jag lite ångest.
Tänk så vill jag inte ha barn? Är det så att sambons vilja att ha barn gör så att jag tror jag vill
när jag igentligen inte gör det? Fy, vilket dilemma jag hamnat i!
Jag har alltid varit (ganska) säker på att jag velat tills nu, hur vet jag att det är JAG
som vill ha barn och inte bara att jag blir lite smittad över att höra hur sambon snackar...

Jag är inte långt gången, ca 5 veckor kanske.
Jag är inte ens 21, har häst att ta hand om, funderar på att köpa hund,
jobbar på ett jobb jag stormtrivs med och har precis flyttat till ett hus på landet.
Fullt upp alltså, hur ska jag kunna fundera ut vad jag vill?
hjälp
 
Sv: Vad är det med mig!

Jag blev mamma vid 21. Det va tufft men inte omöjligt.
Att få barn betyder livslång förpliktelse och det är, helt ärligt, skitjobbigt den första tiden. Även om barn är en gudasänd gåva så kan det vara ett riktig helvete där en sväng.....

Jag tror dock att man aldrig är riktig redo för den omställning det innebär att bli mamma så om du skaffar barn nu eller senare spelar ingen roll för den delen. Att skaffa barn för någon annans del är absolut ingen hit det heller.

Ta det bara lugnt, prata igenom hur du känner och lyssna på ditt hjärta, man brukar komma långt med det....:0)

Barn är, som sagt, det vackraste man kan få men du är ung och har hela livet framför dig.
Vet inte om du blev klokare av det här men jag vill önska dig all lycka i det beslut du bestämmer dig för att ta... Kramar från en som nu har två
 
Sv: Vad är det med mig!

tror alla börjar tveka när man väl får det där plusset=)

Jag gjorde det, även fast jag va säker på att jag ville innan...

Jag är 21 och ska ha barn om en månad. Nu är jag inte de minsta osäker på om det här verkligen är vad jag vill=)

Men jag tror det är väldigt vanligt att man börjar tänka å tveka.

Jag har häst, har dock lånat ut han på foder nu, men det finns många som har hästen kvar=) Två hundar har vi åxå. å det finns massor med människor med hund å barn=) Jobbet är det bara gå tillbaka till efter mammaledigheten=)

lycka till
 
Sv: Vad är det med mig!

Så har jag kännt en massa också, "vad 17 håller jag på med"-tankar.

Jag är 21, lika så min sambo, jag har BF 22/10, sen fyller sambon 22 den 7/11 och jag 22 den 6/12 (mycket kalas!!)

Jag har häst och rider fortfarande och ska t.om ut och tävla.
hon kommer hållas igång av mig och min medryttare till i alla fall juni, sen tänkte jag börja trappa ner och hon får gå på bete så rider min medryttare igång henne igen i höst så börjar jag rida sen igen när allt känns bra :)

Vi har nyligen köpt en fin kombi, köpte faktiskt den för hästens skull, visste inte att jag var gravid när vi kollade och bestämde oss ;)
Vi har ett stor och bra hus som vi hyr billigt av godset.
Vi har båda fast jobb, så det är bara att börja jobba igen efter mamma ledigheten!

Det känns helt rätt, vi har redan börjat prata om ett syskon :rofl: hur vi ska möblera om här eller om vi ska köpa en gård först ;)
 
Sv: Vad är det med mig!

Som flera skriver: det är inte alls ovanligt att såna tankar dyker upp! Att man känner sig tveksam och velig och undrar över om det är "rätt" beslut. Så; tänk efter och känn bara.

För min del har dock inte minsta tillstymmelse till såna tankar visat sig (ännu) och jag tvivlar på ett de kommer göra det heller. Å andra sidan skulle jag i teorin kunna vara DIN morsa. :rofl: snart 38 och gravid för första gången... jag tror det påverkar en del att tvivlen blir färre. Jag har liksom inte möjligheten att vänta mycket längre till.
 
Sv: Vad är det med mig!

Supervanligt att man tänker så.

Vad gäller din ålder kan jag kanske trösta dig med att jag fick mitt första barn när jag skulle fylla 28 och efteråt önskade jag att jag börjat många år tidigare. Typ 21 hade varit rätt lagom :)
 
Sv: Vad är det med mig!

De där känslorna kommer nog till alla, ska jag klara detta?
Min kompis fick sitt första barn för 21 år sedan nyss fyllda 19.
På långfredan fick de sitt nionde! Hon berättade ett par veckor innan bebisen kom att hon var lika orolig nu hur det skulle bli som för 21 år sedan. Dessutom funderade hon vad som hade hänt eftersom hon fick låsningar i höfterna som gjorde så ont. Herregud sa jag har du aldrig haft foglossningar? Nej, det hade hon inte.
 
Sv: Vad är det med mig!

tack ALLA för lugnande ord!
Nu känner jag mig mycket lugnare än tidigare idag! Jag har passat på att ha en lugn dag,
åkt och hälsat på systern och hennes 2 barn, den älsta fick hon när hon skulle fylla 21.

Bara känslan av att jag är en väldigt uppskattad moster från deras sida får mig
att tro att jag kommer anpassa mig mer till mamma rollen när det börjar bli dax!

Det är skönt att höra att här finns endel unga mammor, att man klarar allt trots att det är kämpigt ibland.
Sen har jag det rätt bra med en sambo (fästman, men det låter så fult :p ) som ställer upp för mig till 100!
Han har även fast jobb och jobbar som inhoppare på ett par andra ställen så ekonomin går väll...

När vi för första gången tittade på huset var vi glada för ett stort och fint extra rum,
perfekt som barnkammare! Så vi har planerat "väl" :angel:

Allt kommer nog ordna sig känns det som nu! Tur man har er som man kan prata med
innan nyheten sprids ut i släkten! (för andra gången)

Kram på er alla!
 
Sv: Vad är det med mig!

Du kommer nog undra till och från under hela graviditeten :crazy:

Men när bebisen väl är framme tror jag inte det finns någon i världen som ångrar sig :love:
 
Sv: Vad är det med mig!

STOOR KRAM!!! önskar jag kunde krama om dej på riktigt också... Vill säga att PRECIS så där höll jag på genom hela min graviditet fast mest i början!!! På slutet bara nån enstaka liten svisch genom huvet och sen var deta borta... Nu efteråt har maken berättat att han hade smma funderingar av och till han också!! Och ska jag säga en hemlighet:angel: vi står i begrepp att skaffa en till och jag känner samma denna gången också fast jag inte ens är gravid än...

Det är en omvälvande händelse i ens liv och som med alla sådana är det fullt legitimt att få stora skälvan, kalla fötter och glädjerus omvartannat!!!
 
Sv: Vad är det med mig!

Svarar som så många andra, jättevanlig känsla, kommer att återkomma flera gånger också troligtvis...
Det är ett så stort beslut, så det är klart att man får kalla fötter ibland!!! :)
 
Sv: Vad är det med mig!

Jag har en kompis som nu äntligen blivit gravid efter lååång tid, när hon var precis i början av grav. så satt hon vid mitt köks bord och grät för hon ville nog inte ha barnet...det var nog för hennes sambos skull de försökt...

Då är hon ändå 35 år (som jag:o ) och har en femåring sen innan.

Så du är inte ensam om dina tankar..

Givetvis ville hon ha barnet som de jobbat så länge för att få:love: men i alla hormon svängar är det inte lätt att hänga med:crazy:

När jag var nästan 21 hade jag två barn, en på tre och en på ett:love:
De är de bästa som hänt mej:love: de bästa jag någonsin "gjort":rofl: :rofl: :rofl:
 
Sv: Vad är det med mig!

Det finns nog ingen mamma som ångrat sina barn, oavsett hur eller när i livet dom kommit till.
Jag är 19 år, jag och min sambo ska ha barn i november (är i v.11)
Jag har häst, hund och katt. Hästen blir tyvärr att låna ut efter sommaren och kanske ha iväg ett år eller mer.

Självklart är det ju du som bestämmer, det är ditt liv. Det måste din sambo förstå. Men som jag sa, det finns nog ingen mamma som ångrar sina barn.
 
Sv: Vad är det med mig!

Det är helt normalt att ha såna tankar. Vi hade försökt i 3,5 år när vi äntligen blev gravida efter andra ivf:en (provrörsbefruktning). När jag väl satt där med ett positivt test undrade jag om det verkligen var detta jag ville. Hade världens ångest!
Tror nog de flesta funderar i dessa banor under en graviditet. Det är mycket hormoner som svallar i kroppen och man kanske börjar inse att ens liv kommer att förändras totalt.
 
Sv: Vad är det med mig!

hejsan min mamma vart gravid när hon var 19år hon fick mig när hon vart 20/5

jag tycker du sak tänka egenom det hela och sedan bestämma dig om du vill ha kvar barnet.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 965
Senast: Anonymisten
·
Övr. Barn Tänkte höra med er lite mer rutinerade föräldrar hur ni löser sommarsemestern med barnen? Fram till nu har jag kunnat lägga min semester...
2
Svar
31
· Visningar
2 460
  • Artikel Artikel
Dagbok Nu skriver jag som det är. Jag behöver input och jag vill/kan inte berätta detta för någon i min närhet. En triggervarning kanske är på...
Svar
7
· Visningar
1 133
Senast: soom
·
Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
28
· Visningar
2 629
Senast: malumbub
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Ännu en kvinna
  • Vad gör vi? Del CCV
  • Motionscykel?

Hund, Katt, Andra Djur

  • Senast tagna bilden XV
  • Muddypaws 24/25
  • Avlivning älskade katt

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp