Utryck som jag tycker illa om

[Lyan]

Hade jag varit stark så hade jag aldrig hamnat i skiten.

Det kan ju även vara tanken på dom man älskar som gör att man mår så dåligt att man vill ta livet av sig. Man bara tänker på andra och till slut pallar man inte och då får man slängt i ansiktet att man ska tänka på dom för dom kan bli ledsna och må dåligt.

En annan sak jag verkligen hatar är när folk säger att man är stark för att man har tagit sig ur en flera år lång depression.
Jag är inte stark och jag har inte tagit mej ur någon depression. Jag såg bara till att överleva. Inte ett skit mer. Jag tog mej inte ur. En dag mådde jag bara bättre. Jag gjorde inget. Eller det lilla jag försökte gjorde inte saken bättre.

Exakt så!

 

[Blossi]

Att det bara är att gilla läget. Vissa saker får man kanske ta men gilla det? Knappast.

 

[Rosett]

När man som tonåring ligger med hemska menssmärtor och inte kan röra sig pga smärtan och vuxna kvinnor säger:
”det går över när du fått barn”

 

[macan]

Fast det Är ju just en fras som visar att man bryr sig, men inte riktigt vet hur man ska uttrycka sig tänker jag. Man kan vara väldigt ledsen å någons vägnar men om man inte står personen nära är det jättesvårt att hitta någonting att säga, tycker jag. Att någon använder en standardfras betyder inte alls att en inte bryr sig.
Personligen tycker jag att "jag beklagar sorgen" säger just det. Att man är ledsen att någon är ledsen, och att man förstår varför.

Just uttrycket "jag beklagar sorgen" har jag så svårt för. Att få sörja är för mig en värdefull och nödvändig process vid förlust av en person så sorg är för mig något fint som borde vara alla väl unnat. "Jag beklagar förlusten" däremot kan jag känna ger en viss tröst.

 

[macan]

När jag hade en jättetuff period i mitt liv med (döds)sjuka föräldrar, 50 mils pendlande till dem på helgerna, massor av jobb samt en häst och ett hem att sköta, så sade en kollega "jag är inte avundsjuk på dig". Nej, det hoppas jag verkligen att hen inte var. Kunde inte för mitt liv hitta någon tröst i de orden.

 

[nightcrawler]

När man som tonåring ligger med hemska menssmärtor och inte kan röra sig pga smärtan och vuxna kvinnor säger:
”det går över när du fått barn”

Jobbigt om man inte ska ha/kan få några barn då. Jävla satkärringar

 

[Mia_R]

När jag hade en jättetuff period i mitt liv med (döds)sjuka föräldrar, 50 mils pendlande till dem på helgerna, massor av jobb samt en häst och ett hem att sköta, så sade en kollega "jag är inte avundsjuk på dig". Nej, det hoppas jag verkligen att hen inte var. Kunde inte för mitt liv hitta någon tröst i de orden.

Jag har ett par vänner som hela tiden brukade säga att de inte fattade hur jag orkade med allt elände som hände hela tiden, till slut orkade jag inte höra det längre utan frågade vad jag hade för alternativ, skära halsen av mig? Jag har sluppit höra det mer efter det.

 

[Asko]

Jag valde "det där var väl inte så farligt" för det skulle få mig att stirra argt på den andra personen. Man vet ju inte hur andra känner, och även om du tyckte att det var lätt så kan det vara skitsvårt för andra!

 

[Jeffery]

Jag har lite svårt för "Jag beklagar" som sägs när någon har dött och någon annan får veta det. Visst man vet ju inte alltid vad man ska säga, men "jag beklagar"... alltså, ibland säger folk det och så går livet vidare sekunden efter liksom. Nej, du beklagar inte alls, du bryr dig inte för fem öre egentligen, det där var något du sa bara för att liksom.

Just uttrycket "jag beklagar sorgen" har jag så svårt för. Att få sörja är för mig en värdefull och nödvändig process vid förlust av en person så sorg är för mig något fint som borde vara alla väl unnat. "Jag beklagar förlusten" däremot kan jag känna ger en viss tröst.

Som forumets Magdalena Ribbing kan jag meddela att "jag beklagar sorgen" är en absurd hopblandning av två olika uttryck av någon generation som genat lite för tvärt i nån kurva.

Antingen säger man "Jag deltar i din sorg," eller "Jag beklagar din förlust."

 

[nightcrawler]

Jag har ett par vänner som hela tiden brukade säga att de inte fattade hur jag orkade med allt elände som hände hela tiden, till slut orkade jag inte höra det längre utan frågade vad jag hade för alternativ, skära halsen av mig? Jag har sluppit höra det mer efter det.

Kompisen brukar säga att hon skulle aldrig klara det som jag har gått och går igenom. Nähä, brukar jag säga. Skulle du ta livet av dej då eller? Man har liksom inget annat val än att antingen hantera det eller ta livet av sig. Då brukar hon bli något ställd. Älskar verkligen min vän men hon har verkligen ofta otur när hon tänker. Hon kan inte tänka ett steg till utan häver ur sig ganska korkade och okänsliga saker

 

[Sel]

Just uttrycket "jag beklagar sorgen" har jag så svårt för. Att få sörja är för mig en värdefull och nödvändig process vid förlust av en person så sorg är för mig något fint som borde vara alla väl unnat. "Jag beklagar förlusten" däremot kan jag känna ger en viss tröst.

Jag kan på sätt och vis förstå vad du menar, men samtidigt tycker jag det är lite mycket att lägga över den sortens tolkning på andra människor. Det är så självklart sagt i all välmening.
Man beklagar att någon behöver känna sorg.

 

[Sel]

Som forumets Magdalena Ribbing kan jag meddela att "jag beklagar sorgen" är en absurd hopblandning av två olika uttryck av någon generation som genat lite för tvärt i nån kurva.

Antingen säger man "Jag deltar i din sorg," eller "Jag beklagar din förlust."

Man lär sig något nytt varje dag!
Jag har dock aldrig vare sig hört eller sett skrivet "Jag deltar i din sorg." Det, för mig, vore otroligt personligt.

 

[TinyWiny]

Man lär sig något nytt varje dag!
Jag har dock aldrig vare sig hört eller sett skrivet "Jag deltar i din sorg." Det, för mig, vore otroligt personligt.

Jag har inte heller hört/läst det förut. "Jag deltar i din sorg" sagt av någon som inte alls kände individen jag sörjer skulle för mig dessutom kännas förmätet och rent av otrevligt för det är ju inte sant. Hen deltar ju inte alls i sorgen för vad skulle hen sörja? "Jag känner med dig" hade i såfall känts bättre för mig för känna med någon kan man göra utan att själv sörja.

 

[Emmahpemma]

"jag är ju bara ärlig" sagt efter att något sårande/rasistiskt/elakt har uttryckts.
Svärmor är expert på den frasen.
"men du, vad ful tröja du har/vad tjock hen har blivit/vad äcklig mat den lagar/vad ful den personen är"
När hon får mothugg för att så säger man inte, så säger hon sitt
"men jag är ju bara ärlig"

Det är bra att vara ärlig, men inte alltid....... Ibland är det bättre att vara tyst

 

[clusia]

"jag är ju bara ärlig" sagt efter att något sårande/rasistiskt/elakt har uttryckts.
Svärmor är expert på den frasen.
"men du, vad ful tröja du har/vad tjock hen har blivit/vad äcklig mat den lagar/vad ful den personen är"
När hon får mothugg för att så säger man inte, så säger hon sitt
"men jag är ju bara ärlig"

Det är bra att vara ärlig, men inte alltid....... Ibland är det bättre att vara tyst

Ja gud det är typ de värsta jag vet! Känner bara att nej du är inte ärlig, du är bara elak.

 

[Jeffery]

Jag har inte heller hört/läst det förut. "Jag deltar i din sorg" sagt av någon som inte alls kände individen jag sörjer skulle för mig dessutom kännas förmätet och rent av otrevligt för det är ju inte sant. Hen deltar ju inte alls i sorgen för vad skulle hen sörja? "Jag känner med dig" hade i såfall känts bättre för mig för känna med någon kan man göra utan att själv sörja.

Forumets Magdalena Ribbing behöver förtydliga:

Vad du kan säga om du känner den sörjande personen väl:
"Jag deltar i din sorg."

Vad du kan säga om du känner den sörjande personen på lite mer håll:
"Jag beklagar din förlust."

I inget fall säger du: "Jag beklagar din sorg".
Om du inte faktiskt beklagar att människan framför dig sörjer.
Vilket kan anses vara rätt okänsligt.

 

[MJLee]

"Det är bara en katt" = dömd för grov misshandel (jag)

 

[Stereo]

"jag är ju bara ärlig" sagt efter att något sårande/rasistiskt/elakt har uttryckts.
Svärmor är expert på den frasen.
"men du, vad ful tröja du har/vad tjock hen har blivit/vad äcklig mat den lagar/vad ful den personen är"
När hon får mothugg för att så säger man inte, så säger hon sitt
"men jag är ju bara ärlig"

Det är bra att vara ärlig, men inte alltid....... Ibland är det bättre att vara tyst

Haha, hjälp, jag blir så provocerad av sådana människor att jag kanske går lite väl långt åt andra hållet. Typ börjar hälsa med ”nej men hej, vad gräsligt ful i håret du var idag! Verkligen tråkigt att se, fulaste jag sett sedan katten spydde på sängen.” När de protesterar så.. ”jaha, men jag trodde vi skulle vara ärliga? Menar du att jag ska LJUGA?!? ”

Lite som när folk insisterar på att säga n-ordet eller n-boll för ”det är ju bara ett ord”. Stereo börjar genast konsekvent kalla dem för ”fitta”/”pucko”/”kukhuvud”. ”Jamen du sa ju själv ’jag mitt jävla pucko’ när du glömde nycklarna, det är ju bara ett ooooord!!!!!”

 

[Elektronen]

Avskyr "sluta tänk på det bara" , ja för det är ju så lätt ibland...