Utomstående vid en misshandelsrelation

[TinyWiny]

Instämmer! Om man har en relation agerar man. Annars kan man lika gärna låta det passera.

Har en barndomsvän som var snett ute för några år sedan. Han fick bo hos mig i en månad samtidigt som jag fixade jobb och lägenhet åt honom. Han jobbar fortfarande kvar och har kvar lägenheten så det blev väldigt lyckat.

Mitt råd är att inte ställa massa frågor eftersom det är svårt att be om hjälp. Men om man hjälper innan man frågar så blir det mycket enklare för personen att ta emot hjälpen.

Ställa en massa frågor? Hur menar du då? Jag håller inte alls med dig om att man bara ska köra sitt eget race. För att på riktigt kunna hjälpa någon måste man veta vad den personen behöver och hjälpen ska vara ett erbjudande. Det du ser som hjälp behöver någon annan inte alls se som hjälp utan istället riskerar du att stjälpa det lilla som finns kvar med ditt agerande. Att lämna ett misshandelsförhållande måste vara den utsattes egna val. Ingen annan kan komma och bestämma när/var/hur någon ska lämna. Det man kan göra är att finnas där när personen är redo. Man kan inte bara bestämma sig för att plocka bort människor ur en situation som om de vore en spelpjäs. Det är personen som ska leva sitt liv, inte någon annan. Därför måste människor få göra sina val själva.

 

[Viva]

I mitt fall förekom ingen fysiskt misshandel och landet var inte Sverige så att anmäla något kändes lönlöst. Jag försökte att inte låta dömmande och inte trycka på för hårt för att hon inte skulle känna att hon inte kunde anförtro sig (och bli helt ensam) samtidigt som jag var tydlig med att hans beteendet inte var okej. Att jag finns här och när hon vill lämna hjälper jag henne med vad det än är.

När jag var i en liknande situation men inte lika allvarlig var det bästa mina vänner gjorde att finnas där och påminna mig om att jag inte var den som var galen.

 

[Borttaget konto]

Den sitsen har jag varit i under flera år nu. Vilsen och ställd, definitivt. Ofta har jag tänkt tillbaka på ett tillfälle när jag först såg våldet, ingrep och försökte få henne att lämna där och då mitt i natten men det blev inte så. Jag har önskat att jag hade varit mer övertygande då, att jag hade gjort det på ett annat sätt, eller att jag helt enkelt hade tvingat med henne därifrån, vad som helst, så hade allt det här andra undvikits.
Nu är vi där igen och flera av omständigheterna som gjorde det svårt för henne att lämna då är desamma eller kanske t o m värre men eftersom det blivit grövre har hon själv konstaterat att frågan inte längre är om hon ska lämna nu, det är hur hon ska lämna och fortfarande vara vid liv. Jag vill inte ens tänka tanken att det kan misslyckas, om hon inte klarar det vet jag inte vad jag gör, det bara måste fungera.

Så jag har inga direkta råd, men jag vet hur det känns.

 

[Görel]

Den sitsen har jag varit i under flera år nu. Vilsen och ställd, definitivt. Ofta har jag tänkt tillbaka på ett tillfälle när jag först såg våldet, ingrep och försökte få henne att lämna där och då mitt i natten men det blev inte så. Jag har önskat att jag hade varit mer övertygande då, att jag hade gjort det på ett annat sätt, eller att jag helt enkelt hade tvingat med henne därifrån, vad som helst, så hade allt det här andra undvikits.
Nu är vi där igen och flera av omständigheterna som gjorde det svårt för henne att lämna då är desamma eller kanske t o m värre men eftersom det blivit grövre har hon själv konstaterat att frågan inte längre är om hon ska lämna nu, det är hur hon ska lämna och fortfarande vara vid liv. Jag vill inte ens tänka tanken att det kan misslyckas, om hon inte klarar det vet jag inte vad jag gör, det bara måste fungera.

Så jag har inga direkta råd, men jag vet hur det känns.

Jag tänker att det kan vara bra för dig att ha koll på vilket stöd man kan få för samhället där din vän bor. Den dag hon är redo vet du vad du kan stötta och motivera henne till.
Jag tänker också att ni kan ta reda på om de hinder som gör att hon inte lämnar relationen är verkliga eller inbillade. T ex så finns det de som tror att gemensam vårdnad innebär växelvis boende vilket det inte alls gör. Många kommuner har stöd inte bara genom att ordna skyddat boende utan också genom stöd i hur man vågar lämna och hur man kan lösa många praktiska problem.

 

[Killaloe]

Känns verkligen fel att gilla ditt inlägg @Foinix Det låter så otroligt tufft och hemskt på många sätt.

Hos mig händer det grejer minsann - jag har pratat med socialtjänsten idag och det fanns inte på kartan att vara anonym, men nu är anmälan gjord iaf och det får bli som det blir. Jag tänker att jag kan inte hjälpa henne mycket mer än jag gjort. Hon är fortfarande välkommen såklart men min gissning är att hon inte kommer vilja ha min hjälp mer eftersom mon känsla är att den här orosanmälan inte kommer tas emot särskilt väl. Men, jag har iaf gjort något och förhoppningsvis ser hon att det finns kvalificerad hjälp att få den dagen hon vill ha det. Jag hoppas iaf att det kommer en dag när hon vill ha den hjälpen. Och det har varit väldigt värdefullt att läsa om andras erfarenheter och tankar (och få reda på hur det går till när anmälan görs, tack @Görel )

 

[cirkus]

Känns verkligen fel att gilla ditt inlägg @Foinix Det låter så otroligt tufft och hemskt på många sätt.

Hos mig händer det grejer minsann - jag har pratat med socialtjänsten idag och det fanns inte på kartan att vara anonym, men nu är anmälan gjord iaf och det får bli som det blir. Jag tänker att jag kan inte hjälpa henne mycket mer än jag gjort. Hon är fortfarande välkommen såklart men min gissning är att hon inte kommer vilja ha min hjälp mer eftersom mon känsla är att den här orosanmälan inte kommer tas emot särskilt väl. Men, jag har iaf gjort något och förhoppningsvis ser hon att det finns kvalificerad hjälp att få den dagen hon vill ha det. Jag hoppas iaf att det kommer en dag när hon vill ha den hjälpen. Och det har varit väldigt värdefullt att läsa om andras erfarenheter och tankar (och få reda på hur det går till när anmälan görs, tack @Görel )

Det är möjligt att din vän inte tar emot orosanmälan bra idag, men den kan vara till stor hjälp den dagen som hon verkligen väljer att lämna.

 

[Killaloe]

Det är möjligt att din vän inte tar emot orosanmälan bra idag, men den kan vara till stor hjälp den dagen som hon verkligen väljer att lämna.

Ja jag hoppas verkligen att det kommer bli så att hon någon gång blir redo för den hjälpen, även om det inte sker idag.

 

[Borttaget konto]

Den sitsen har jag varit i under flera år nu. Vilsen och ställd, definitivt. Ofta har jag tänkt tillbaka på ett tillfälle när jag först såg våldet, ingrep och försökte få henne att lämna där och då mitt i natten men det blev inte så. Jag har önskat att jag hade varit mer övertygande då, att jag hade gjort det på ett annat sätt, eller att jag helt enkelt hade tvingat med henne därifrån, vad som helst, så hade allt det här andra undvikits.
Nu är vi där igen och flera av omständigheterna som gjorde det svårt för henne att lämna då är desamma eller kanske t o m värre men eftersom det blivit grövre har hon själv konstaterat att frågan inte längre är om hon ska lämna nu, det är hur hon ska lämna och fortfarande vara vid liv. Jag vill inte ens tänka tanken att det kan misslyckas, om hon inte klarar det vet jag inte vad jag gör, det bara måste fungera.

Så jag har inga direkta råd, men jag vet hur det känns.

Uppdatering: min vän befinner sig nu i skyddat boende.

Något som demonstrerats tydligt på sistone är värdet av att omgivningen "lägger sig i", ju fler som känner till och kan larma/vittna om det som händer desto bättre, bland det avgörande den här gången tror jag var att grannarna ringde polisen (polisen har visserligen varit inblandade tidigare, men nu var det en annan situation och jag vet inte om hon hade ringt dem själv).

Måste också säga att även om de myndigheter som kontaktats har hjälpt och varit bra, viktiga och nödvändiga, har de också i enstaka fall agerat på ett ganska märkligt vis (kanske har de i några lägen bara misslyckats med att förmedla syftet bakom sitt agerande, jag vet inte) och kommit med ett och annat potentiellt farligt råd som jag är väldigt lättad över att hon inte har följt. Skulle jag hamna i den här sitsen igen skulle jag nog ha med mig att allt som kommer från sk professionellt håll inte nödvändigtvis är vettigt och att alla som sitter på en viss position inte nödvändigtvis är lämpliga där, jag skulle nog kort sagt vara mer vaksam.

Jag hoppas att det går åt rätt håll för övriga som befinner sig i den här sitsen, eller åtminstone att det är någorlunda ok. Det kan ta lång tid, år, men saker kan förändras.

 

[Monkie]

Jag har varit i en sådan relation. Jag förlorade i princip alla vänner, ingen orkade se på och alla blev frustrerade och besvikna när jag försökte lämna men gick tillbaka. Sen skämdes jag också mycket när folk uttryckte sin besvikelse och försökte rentvå min partner, slutade berätta vad som hänt.
Jag ville liksom inte att folk skulle ogilla honom, om han ändrade sig och allt skulle bli bra...

Det som räddade mig ur förhållandet var en kvinna som jobbade som kvinnofridsrådgivare, hon var utomstående. Hjälp med att boka tid hos sådan kontakt var jättebra för min del.

 

[Migo]

Jag tänkte vi kunde prata lite om detta och vad en kan göra som utomstående när någon har en dysfunktionell relation där våld och/eller missbruk förekommer.

För mig är det en helt ny och väldigt obehaglig situation, mest för att jag vill göra något men inte vet vad (och jag har ingen nära relation direkt med någon så det gör att jag har noll koll på hur jag bör agera och vad jag kan göra). Jag förstår ju att det skiljer sig enormt mycket från situation till situation, vad den utsatte vill/vad en själv vill och vad en har för relation, men tänker ändå att en generell diskussion, egna erfarenheter på ämnet osv kan vara värda att lyftas?

För jag lär knappast vara ensam (tyvärr) om att känna mig vilsen och ställd i en sån här situation?

Till att börja med så pratade jag med den misshandlade parten och sa som det var, att jag noterade att något inte är bra och att jag är orolig. Att denne ALLTID kan vända sig till mig för att prata och komma undan om det behövs, och att förövaren ALDRIG är välkommen hit.

Sen har jag sett till att hålla kontakten, även när hen började klippa sina sociala band. Såg till att erbjuda aktiviteter som denne kunde åka till för att komma ur hemmet osv.

Tyvärr kan man ju inte göra så mycket mer...

 

[Killaloe]

Jag har varit i en sådan relation. Jag förlorade i princip alla vänner, ingen orkade se på och alla blev frustrerade och besvikna när jag försökte lämna men gick tillbaka. Sen skämdes jag också mycket när folk uttryckte sin besvikelse och försökte rentvå min partner, slutade berätta vad som hänt.
Jag ville liksom inte att folk skulle ogilla honom, om han ändrade sig och allt skulle bli bra...

Det som räddade mig ur förhållandet var en kvinna som jobbade som kvinnofridsrådgivare, hon var utomstående. Hjälp med att boka tid hos sådan kontakt var jättebra för min del.

Känns fel att gilla inlägget, men så himla fint att du fick hjälp på ett sätt som hjälpte dig ur relationen!

 

[Hippocampus]

Jag tänkte vi kunde prata lite om detta och vad en kan göra som utomstående när någon har en dysfunktionell relation där våld och/eller missbruk förekommer.

För mig är det en helt ny och väldigt obehaglig situation, mest för att jag vill göra något men inte vet vad (och jag har ingen nära relation direkt med någon så det gör att jag har noll koll på hur jag bör agera och vad jag kan göra). Jag förstår ju att det skiljer sig enormt mycket från situation till situation, vad den utsatte vill/vad en själv vill och vad en har för relation, men tänker ändå att en generell diskussion, egna erfarenheter på ämnet osv kan vara värda att lyftas?

För jag lär knappast vara ensam (tyvärr) om att känna mig vilsen och ställd i en sån här situation?

Det värsta för mig var att jag inte fattade. Jag hade träffat killen en gång o jag fick inga dåliga vibbar alls (annars ganska duktig på magkänsla). De flyttade till Dubai och jag pratade med henne kanske ett par gånger i månaden. Efter ett halvår eller kanske ett år ringde killen och sa "hon är borta". Jag hade ingen större kontakt med honom men han visste ju att vi var vänner. Jag frågade vaddå borta o han berättade att han hittar inte henne, det var si o så lång tid sen de hade kontakt osv. Jag blev skiträdd o sa att jag skulle boka en flygbiljett och komma dit. Jag hade ingen kontakt med hennes föräldrar eller andra vänner (vet inte ens deras namn). När jag satt och försökte boka biljett ringer hon och berättar att hon har stuckit från honom och att hon nu befinner sig på att hotell med sin bästa vän. De skulle ta sig ut ur landet utan att han visste det.

När vi sedan pratade mer berättade hon hur han både fysiskt och psykiskt misshandlat henne, låst in henne osv. Det är min enda erfarenhet, att inte ens märka något....
Ja förutom mig själv då som blev misshandlad av min pappa.

 

[Mirre]

Jag tänkte vi kunde prata lite om detta och vad en kan göra som utomstående när någon har en dysfunktionell relation där våld och/eller missbruk förekommer.

För mig är det en helt ny och väldigt obehaglig situation, mest för att jag vill göra något men inte vet vad (och jag har ingen nära relation direkt med någon så det gör att jag har noll koll på hur jag bör agera och vad jag kan göra). Jag förstår ju att det skiljer sig enormt mycket från situation till situation, vad den utsatte vill/vad en själv vill och vad en har för relation, men tänker ändå att en generell diskussion, egna erfarenheter på ämnet osv kan vara värda att lyftas?

För jag lär knappast vara ensam (tyvärr) om att känna mig vilsen och ställd i en sån här situation?

Har en vän som var fast i en sådan relation under flera års tid. Jag hade försökt prata med henne otaliga gånger utan resultat, slutade alltid med att hon tog killen i försvar och försökte dölja hur det verkligen var. Vi träffades allt mer sällan men hade ändå kontakt, jag lyssnade om och om igen på henne när saker hänt, stöttade och försökte få henne att lämna honom.

En dag hörde hon av sig i panik, killen hade fått jordens snedtändning och var helt rabiat. Då kände jag att nu får det fasiken vara nog, det fick bära eller brista med vår vänskapsrelation, hennes och barnens hälsa gick först så jag ringde polisen. De åkte dit på stört men tog av någon konstig anledning inte med sig honom, så dagen efter var det dags igen och jag ringde återigen polisen. Då tog de honom med sig och kompisen reagerade som väntat, hon var vansinnig på mig för att jag anmält, men innerst inne visste hon att det var det enda rätta men hennes rädsla tog över. Hon sade upp kontakten och vi pratade inte på ett par år, sedan hörde hon av sig och hade skilt sig från killen. Hon och barnen hade flyttat och när hon kom ifrån det destruktiva helvete hon levt i, så kunde hon också se att de där anmälningarna var hennes räddning. Då (och nu) var hon otroligt tacksam för att jag stod på mig och dels gjorde anmälan från början och dels stod på mig och inte tog tillbaka den. Det var det som krävdes för att hon skulle våga ta steget och verkligen lämna killen för gott. Idag är hon gift med en annan vettig och bra kille, men det är fortfarande mycket kvar att bearbeta för både henne och barnen.

Det ÄR skitjobbigt att vara utomstående i en sådan situation, man vill hjälpa men kan inte. Det kan vara riktigt svårt att få personen att förstå att de måste därifrån och framförallt att våga lämna. Innerst inne vet personen det redan, men oftast är man så nedtryckt i en sådan relation att man inte klarar att ta steget och är så hjärntvättad med att man inte klarar sig själv. Man klamrar sig fast vid de få bra stunder som finns (som eg bara är ett sätt för den som misshandlar att få sitt offer att stanna) och försvarar sin partner i oändlighet. Då är det mycket lättare och tryggare att bli arg på de som försöker hjälpa, än att bli det på partnern och få ännu mer stryk.

 

[Mirre]

Har en vän som var fast i en sådan relation under flera års tid. Jag hade försökt prata med henne otaliga gånger utan resultat, slutade alltid med att hon tog killen i försvar och försökte dölja hur det verkligen var. Vi träffades allt mer sällan men hade ändå kontakt, jag lyssnade om och om igen på henne när saker hänt, stöttade och försökte få henne att lämna honom.

En dag hörde hon av sig i panik, killen hade fått jordens snedtändning och var helt rabiat. Då kände jag att nu får det fasiken vara nog, det fick bära eller brista med vår vänskapsrelation, hennes och barnens hälsa gick först så jag ringde polisen. De åkte dit på stört men tog av någon konstig anledning inte med sig honom, så dagen efter var det dags igen och jag ringde återigen polisen. Då tog de honom med sig och kompisen reagerade som väntat, hon var vansinnig på mig för att jag anmält, men innerst inne visste hon att det var det enda rätta men hennes rädsla tog över. Hon sade upp kontakten och vi pratade inte på ett par år, sedan hörde hon av sig och hade skilt sig från killen. Hon och barnen hade flyttat och när hon kom ifrån det destruktiva helvete hon levt i, så kunde hon också se att de där anmälningarna var hennes räddning. Då (och nu) var hon otroligt tacksam för att jag stod på mig och dels gjorde anmälan från början och dels stod på mig och inte tog tillbaka den. Det var det som krävdes för att hon skulle våga ta steget och verkligen lämna killen för gott. Idag är hon gift med en annan vettig och bra kille, men det är fortfarande mycket kvar att bearbeta för både henne och barnen.

Det ÄR skitjobbigt att vara utomstående i en sådan situation, man vill hjälpa men kan inte. Det kan vara riktigt svårt att få personen att förstå att de måste därifrån och framförallt att våga lämna. Innerst inne vet personen det redan, men oftast är man så nedtryckt i en sådan relation att man inte klarar att ta steget och är så hjärntvättad med att man inte klarar sig själv. Man klamrar sig fast vid de få bra stunder som finns (som eg bara är ett sätt för den som misshandlar att få sitt offer att stanna) och försvarar sin partner i oändlighet. Då är det mycket lättare och tryggare att bli arg på de som försöker hjälpa, än att bli det på partnern och få ännu mer stryk.

Partnern kan också ta ut sin ilska över att ha blivit anmäld på sitt offer sas, vilket hände i det här fallet. Han läste i kompisens telefon och såg att hon pratat med mig, därav anledningen till att det blev cirkus igen dagen efter. Det var också därför hon blev arg på mig, rädslan för killens reaktion på anmälan tog över.

Om man som anhörig ska orka finnas där och hjälpa hela vägen så måste man ha någon man får ventilera hos, annars klappar man ihop själv istället. Det är otroligt psykiskt påfrestande, man kan få reaktioner man inte har väntat sig från den man försöker hjälpa. Polisen sade också till mig att inte vara själv eftersom de inte visste om killen skulle försöka hämnas på mig eller så. Det gjorde han inte men det kan vara värt att ha i åtanke att sådant kan hända

 

[Killaloe]

Jag känner att jag, delvis med tanke på den pågående diskussionen som blivit tack vare dokumentären om Josefin, vill putta upp den här tråden. Inte så mycket för min egen skull utan för att det finns så mycket bra råd och tips i tråden som jag tror fler kanske kan ha glädje av.

 

[Hyacinth]

Jättebra @Killaloe !
Den pekar ju på det svåra som utomstående, vad ska man göra? Jag har gjort orosanmälan gällande barn och skulle inte tveka att ringa polisen om jag hörde något. Men det är fan inte enkelt och jag är glad att jag inte har det i omgivningen vad jag vet.

 

[julgrisen]

Jag tror att det bästa man kan göra (förutom att ringa polis osv om det är under läget) är att visa att man finns kvar. Sen förstår jag att man inte alltid orkar det för det är nedbrytande att vara anhörig också, men det är så lätt att alla ens vänner försvinner och då finns det ingen som kan upprätthålla nån form av koppling till ett normalt liv. Jag har aldrig blivit misshandlad men har levt i ett destruktivt förhållande med en man som försökte kontrollera mig och isolera mig. När mina vänner sa till mig att det inte var okej blev jag defensiv och slutade ta upp allt som hände, men samtidigt hjälpte det ju att få andras bild av att relationen inte var sund. Jag tror att mina vänner gjorde helt rätt som backade lite med sina åsikter när jag började försvara honom men hela tiden visade att de fanns där och att det fanns ett annat liv, de slutade aldrig höra av sig även om jag ofta sa nej till att ses. Sedan kunde de då och då ta upp saker som att jag inte verkade må så bra osv, men framförallt upprepade de gång på gång att de fanns där och skulle laga mig efteråt när jag sa att jag inte skulle klara en separation. Det var nog tillslut det som fick mig att ta steget och lämna honom. Sen var givetvis en stor del också att jag är så privilegierad att min pappa kunde hjälpa mig att köpa en lägenhet så jag hade någonstans att ta vägen. Tänker ofta på hur den lägenheten räddade mig.

 

[Mia_R]

Jag hörde lite på Karlavagnen i onsdags när jag körde hem och de pratade då om misshandel. En kille som ringde in berättade att han hade ringt kvinnojouren då en vän/släkting levde i ett misshandelsförhållande och fått stor hjälp därifrån hur man kan gå vidare.

Jag önskar att jag visste det som den här tråden tar upp när min egen syster misshandlades under många år av sin sambo, tyvärr var det även barn inblandade och både min syster och barnen har tagit stor skada. Sämst är dock att BUP i Västra Götaland fullkomligt avfärdade mina syskonbarn och ansåg att de inte tagit någon skada alls vilket fått förödande konsekvenser.

 

[nullo-modo]

Jag tryckte aldrig på eller tjatade utan sa bara alltid att vännen kunde ringa när som på dygnet så kommer jag och hämtar upp vännen, boende inga problem du kan bo här tills annat lämpligt hittas.
Förhållandet tog slut ett år efter dom flyttade ihop.

 

[kryddelydd]

Det senare förutsätter att man är bekant med personerna.

Om det är t.ex. i porten bredvid och man hör och ser så är det svårare. Känns svårt att som random medmänniska gå fram och uttrycka stöd

Fast då skulle det ju kunna vara enklare på så sätt att man inte känner att man klampar in. Låter det som pågående misshandel - ring 112.