Utmattningssyndrom, finns det fler än jag?

[ztsu]

I mitten på november gick jag in i väggen efter att ha arbetat alldeles för mycket under alldeles för lång tid under alldeles för kassa förhållanden, kombinerat med jobbiga saker som hände i mitt privatliv. Jag blev sjukskriven för akut stress först en månad och sedan en månad till, och vid senaste besöket hos läkaren ändrade han diagnosen till utmattningssyndrom och förlängde sjukskrivningen ytterligare.

Jag känner mig så himla ensam! Jag har ingen att prata med om alla mina tankar och funderingar, om min oro. Jag väntar på tid till samtalskontakt via VC men det är långa köer och jag har inte ekonomiska möjligheter att gå privat.
Jag har fina goda vänner och en kärleksfull och i mångt om mycket förstående sambo som jag alltid kunnat prata med om precis vad som helst, men för första gången känner jag mig ensam. Det är inte det att de inte vill lyssna och försöka förstå, problemet ligger hos mig.

Jag önskar jag hade någon att prata med om symptom, prognos, Försäkringskassan, arbetsgivaren och kollegor, ångest, oro, barnens förskola och allt annat mellan himmel och jord som har med sjukdomen att göra.
Visst måste det väl finnas någon mer här inne som är utmattad, eller som har varit det och blivit frisk? Kan ni inte berätta hur ni har det? Vi kan stötta och peppa varandra, och utbyta erfarenheter osv?

 

[Kilauea]

Jadå, fast mitt är väl egentligen depression (har återkommande såna episoder) men symtomen är desamma har jag förstått.
För min del var det för mycket som hänt på relativt kort tid som gjorde min hjärna utmattad, typ.
Jag har precis fått tillbaka glädjen i jobbet och orkar även träna med hunden emellanåt, har varit sjukskriven sen september 2015. Först heltid i tre månader, sen 75%, provade ett tag med 50% men sen kom nästa bakslag i livet och det blev 75% till augusti förra året. Då började jag med 50% igen och sedemera 25%. Jag är inte redo att gå tillbaka till min fulla tid (anställd på 70%) än, men har kommit överens med sambon att om FK inte godkänner mer sjukskrivning (mest troligt att de inte gör det) så kommer jag gå ner lite i tid ändå och inte jobba mer än jag gör nu. Har redan pratat med min närmaste chef om det.

 

[Unafraid]

Sjukskriven sen slutet av augusti, jobbat 25% sen mitten av november, ska snart upp i 50%

FK har inte gett mig en krona än, kontaktat en advokat för att överklaga.

 

[DarkInNight]

Japp, jag hade någon slags kombination av förlossnings/utmattningsdepressionshistoria.
I vår är det fem år sedan, min hjärna är fortfarande inte som den ska men jag jobbar 75% i dagsläget. Tänker inte ens försöka jobba mer än så förrän barnen blivit större.

Hjärnan är numera väldigt känslig och jag har tappat en del funktion känns det som, jag blir trött snabbare, jag är stresskänslig, den fungerar inte lika bra och snabbt som tidigare. Jag känner mig lite handikappad i min egen hjärna faktiskt Men det blir bättre

 

[Squie]

Jag önskar jag hade någon att prata med om symptom, prognos, Försäkringskassan, arbetsgivaren och kollegor, ångest, oro, barnens förskola och allt annat mellan himmel och jord som har med sjukdomen att göra.
Visst måste det väl finnas någon mer här inne som är utmattad, eller som har varit det och blivit frisk? Kan ni inte berätta hur ni har det? Vi kan stötta och peppa varandra, och utbyta erfarenheter osv?

Vi finns och vi är nog ganska många som gått igenom resan du just har påbörjat. Vilka vi är får var och en presentera sig, inget jag outar även om jag visste om alla.

Iaf. Jag har gått igenom resan med utmattningssyndrom - en resa som tog 8 år (2004-1012). Idag har jag tagit mig igenom ett universitetsutbildning och x antal fristående kurser. Har varit inne på arbetsmarknaden en sväng men blev mobbad och utsatt för våld så jag valde att inte vara kvar där.

Mina råd till dig inför den resa du har framför dig är:
- Lär dig regelverket..FK. Du har allt att vinna på att kunna lagar, regler, etc.
- Läs också en hel drös om kroppen, din diagnos, prognos, symtom etc. Kunskap är makt och det finns en hel del trygghet att hämta mitt i kaoset.
- Sök hjälp. För mig blev sjukgymnasterna och bassängträningen en viktig del i rehabiliteringen, tillsammans med samtalskontakten - kbt. Valde bort medicin/piller.
- Vid möten med FK och läkare, var alltid förbered. Ha en lista med dig om vad du vill prata om. Ha också alltid med dig någon. Som minne och som extra stöd. Som sjuk är det lätt att känna sig underlägsen.
- Hitta din egen väg. Hitta det som gör att du finner glädje. En läkare sa till mig "Gör bara roliga saker". O det ligger en hel del i det. Utmattningssyndrom handlar mkt om att ha tappat energin. O enda sättet att fylla energin är att ägna sig åt sådant som ger energi.
- Rutiner är A och O. Glöm inte o ät. O om du inte kan äta regelrätta måltider, käka plock. Tänk på att plocka kolhydrater, fett, proteiner, etc. Sov.
- Finns massor att berätta. Men - det absolut viktigaste...är att ta hand om sig själv o berömma sig själv för den fantastiska individ som man faktiskt är.

 

[ztsu]

Sjukskriven sen slutet av augusti, jobbat 25% sen mitten av november, ska snart upp i 50%

FK har inte gett mig en krona än, kontaktat en advokat för att överklaga.

Jag har inte fått något beslut från FK än eftersom min arbetsgivare segar med inkomstuppgifterna. Är livrädd att jag inge ska få några pengar.

Vad hävdar FK är anledningen att du inte får några pengar?

 

[Sonic76]

Sjukskriven sen 2014 pga en massa saker under många år. Pga flytt fått starta om 2 gånger, men nu har jag en bra kurator och en bra handläggare på vc.
Är sjukskriven tom 17 januari men tänker försöka börja arbeta 75% nu då det inte kryllar av arbeten jag klarar av och att arbeta som timvikarie är för stressigt för mig.

 

[ztsu]

Japp, jag hade någon slags kombination av förlossnings/utmattningsdepressionshistoria.
I vår är det fem år sedan, min hjärna är fortfarande inte som den ska men jag jobbar 75% i dagsläget. Tänker inte ens försöka jobba mer än så förrän barnen blivit större.

Hjärnan är numera väldigt känslig och jag har tappat en del funktion känns det som, jag blir trött snabbare, jag är stresskänslig, den fungerar inte lika bra och snabbt som tidigare. Jag känner mig lite handikappad i min egen hjärna faktiskt Men det blir bättre

Jag känner verkligen igen mig i det där, att vara handikappad i sin egen hjärna. Jag har alltid haft lätt för mig och tyckt mycket om att läsa "svår" litteratur, skriva, osv. Nu kan jag inte ens läsa en enkel skönlitterär bok eller skriva en inköpslista. Känner mig helt jävla dum rent ut sagt. Kan knapps ens fullfölja en tanke, och jag glömmer ALLT

 

[ztsu]

Vi finns och vi är nog ganska många som gått igenom resan du just har påbörjat. Vilka vi är får var och en presentera sig, inget jag outar även om jag visste om alla.

Iaf. Jag har gått igenom resan med utmattningssyndrom - en resa som tog 8 år (2004-1012). Idag har jag tagit mig igenom ett universitetsutbildning och x antal fristående kurser. Har varit inne på arbetsmarknaden en sväng men blev mobbad och utsatt för våld så jag valde att inte vara kvar där.

Mina råd till dig inför den resa du har framför dig är:
- Lär dig regelverket..FK. Du har allt att vinna på att kunna lagar, regler, etc.
- Läs också en hel drös om kroppen, din diagnos, prognos, symtom etc. Kunskap är makt och det finns en hel del trygghet att hämta mitt i kaoset.
- Sök hjälp. För mig blev sjukgymnasterna och bassängträningen en viktig del i rehabiliteringen, tillsammans med samtalskontakten - kbt. Valde bort medicin/piller.
- Vid möten med FK och läkare, var alltid förbered. Ha en lista med dig om vad du vill prata om. Ha också alltid med dig någon. Som minne och som extra stöd. Som sjuk är det lätt att känna sig underlägsen.
- Hitta din egen väg. Hitta det som gör att du finner glädje. En läkare sa till mig "Gör bara roliga saker". O det ligger en hel del i det. Utmattningssyndrom handlar mkt om att ha tappat energin. O enda sättet att fylla energin är att ägna sig åt sådant som ger energi.
- Rutiner är A och O. Glöm inte o ät. O om du inte kan äta regelrätta måltider, käka plock. Tänk på att plocka kolhydrater, fett, proteiner, etc. Sov.
- Finns massor att berätta. Men - det absolut viktigaste...är att ta hand om sig själv o berömma sig själv för den fantastiska individ som man faktiskt är.

Åtta år är lång tid. Och min mardröm. Svårt att inte tänka i banor om att aldrig bli frisk när man är i det sinnestillståndet. Men vad FANTASTISKT att du tagit dig ur det. Verkligen inspirerande!!

Jag har försökt lägga om mina (mat)vanor och vara snäll mot mig själv. Försöker bara göra sådant som är gott för mig, men jag orkar inte ens det. Nu har jag inte klarat av att ta mig till stallet på över en vecka, och det är ju det som fyller på med allra mest och bäst energi

 

[Kilauea]

Jag känner verkligen igen mig i det där, att vara handikappad i sin egen hjärna. Jag har alltid haft lätt för mig och tyckt mycket om att läsa "svår" litteratur, skriva, osv. Nu kan jag inte ens läsa en enkel skönlitterär bok eller skriva en inköpslista. Känner mig helt jävla dum rent ut sagt. Kan knapps ens fullfölja en tanke, och jag glömmer ALLT

När det var som värst för mig skrev jag listor på saker jag behövde göra på en dag.
Det kunde vara fem punkter och så kryssade jag i när jag gjort det.

Tex: Promenad med hunden
Äta frukost
Äta lunch
Duscha
Ta in posten

 

[ztsu]

När det var som värst för mig skrev jag listor på saker jag behövde göra på en dag.
Det kunde vara fem punkter och så kryssade jag i när jag gjort det.

Tex: Promenad med hunden
Äta frukost
Äta lunch
Duscha
Ta in posten

Jag klarar inte av det. Klarar inte av någon typ av krav. Och en lista med saker som ska göras blir krav i min hjärna. Min fina man råkade härom dagen be mig attgöra gröt till honom precis efter att han bett mig besluta vad vi skulle äta för lunch, jag var tvungen att gå och lägga mig och först lipa en liten stund och sedan sova en halvtimme. Och då tog jag varken beslut om lunchen eller kokade någon gröt. Jag kan inte planera någonting eller bestämma något, då får jag tryck över bröstet direkt. Hemskt handikappande.

 

[Kilauea]

Jag klarar inte av det. Klarar inte av någon typ av krav. Och en lista med saker som ska göras blir krav i min hjärna. Min fina man råkade härom dagen be mig attgöra gröt till honom precis efter att han bett mig besluta vad vi skulle äta för lunch, jag var tvungen att gå och lägga mig och först lipa en liten stund och sedan sova en halvtimme. Och då tog jag varken beslut om lunchen eller kokade någon gröt. Jag kan inte planera någonting eller bestämma något, då får jag tryck över bröstet direkt. Hemskt handikappande.

Jag låg helst och sov hela dagen och åt inte, så det var ett sätt för mig att överleva. Finns säkert andra sätt för dig, vi är alla individer.
Har du fått nåt mot ångesten?

 

[Squie]

Åtta år är lång tid. Och min mardröm. Svårt att inte tänka i banor om att aldrig bli frisk när man är i det sinnestillståndet. Men vad FANTASTISKT att du tagit dig ur det. Verkligen inspirerande!!

Jag har försökt lägga om mina (mat)vanor och vara snäll mot mig själv. Försöker bara göra sådant som är gott för mig, men jag orkar inte ens det. Nu har jag inte klarat av att ta mig till stallet på över en vecka, och det är ju det som fyller på med allra mest och bäst energi

8 år ÄR lång tid. Samtidigt ser jag det som att det var den tid som krävdes för att min kropp skulle läka. Träffade en läkare under åren som beskrev att "det tar lika lång tid att läka en hjärna som det tog att bryta ned den". O för mig stämmer det. Jag ser många idag som återinsjuknar och för mig är det ett tecken på att de fick aldrig tiden o heller aldrig verktygen att behålla sin friskhet (eller hur jag nu ska beskriva det). Det är oerhört lätt att som sjuk i utmattningssyndrom springa iväg för fort o göra saker innan man är frisk nog. "För man vill ju så gärna". Vilket straffar sig i längden.

Orkar du inte käka mat eller ens laga mat. Koka några ägg, käka lite ostkuber, lite nötter, körsbärstomater, te (har druckits i mängder genom åren), etc. Det viktiga är ATT du får i dig något till en början men också att tänka smart - Vad behöver kroppen?

Stallet är en fantastisk plats att vara på. När jag var som sämst hade jag 3h aktiv tid om dagen då jag hade energi. Den tiden var jag i stallet. Resten sov jag..mer eller mindre. Så vad gör att du inte tar dig iväg dit? Att få in stallet gör också att du får en rutin i livet att hålla dig till, vilket gagnar dig i långa loppet också.

 

[ztsu]

Jag försöker vila på dagen men verkar vara okapabel. När jag var deprimerad i min ungdom sov jag i flera år (bokstavligt talat), nu kan jag inte sova varken på dagen eller natten. Förutom när jag får de där attackerna, men då blir det sällan mer än en halvtimme och oftast i något slags halvsovande/halvvaket tillstånd.

Jag har fått medicin för mina humörsvängningar. Först fick jag den för min PMDS men efter en månad tyckte läkaren att jag skulle äta den varje dag, så det gör jag. Funkar väldigt bra för det ändamålet. Ångesten är hanterbar tycker jag. Var med om ett trauma för snart tio år sedan och fick väldigt bra redskap att hantera min ångest då, som jag har nytta av idag. Så det är bra

 

[Unafraid]

Jag har inte fått något beslut från FK än eftersom min arbetsgivare segar med inkomstuppgifterna. Är livrädd att jag inge ska få några pengar.

Vad hävdar FK är anledningen att du inte får några pengar?

Egentligen har dom ingen orsak som läkare, psykolog eller advokat förstår. Jag fick nog bara en jävlig handläggare tyvärr. Snacka om att FK gör en sjukare istället för tvärt om! Har dock en sambo som tjänar så vi överlever.

 

[ztsu]

8 år ÄR lång tid. Samtidigt ser jag det som att det var den tid som krävdes för att min kropp skulle läka. Träffade en läkare under åren som beskrev att "det tar lika lång tid att läka en hjärna som det tog att bryta ned den". O för mig stämmer det. Jag ser många idag som återinsjuknar och för mig är det ett tecken på att de fick aldrig tiden o heller aldrig verktygen att behålla sin friskhet (eller hur jag nu ska beskriva det). Det är oerhört lätt att som sjuk i utmattningssyndrom springa iväg för fort o göra saker innan man är frisk nog. "För man vill ju så gärna". Vilket straffar sig i längden.

Orkar du inte käka mat eller ens laga mat. Koka några ägg, käka lite ostkuber, lite nötter, körsbärstomater, te (har druckits i mängder genom åren), etc. Det viktiga är ATT du får i dig något till en början men också att tänka smart - Vad behöver kroppen?

Stallet är en fantastisk plats att vara på. När jag var som sämst hade jag 3h aktiv tid om dagen då jag hade energi. Den tiden var jag i stallet. Resten sov jag..mer eller mindre. Så vad gör att du inte tar dig iväg dit? Att få in stallet gör också att du får en rutin i livet att hålla dig till, vilket gagnar dig i långa loppet också.

Jag har en fantastisk sambo som jobbar skift och ofta är hemma dagtid, han ser till att jag får mat i mig. Bra, nyttig och näringsrik mat. Jag använder också en kaloriräknarapp för att hålla koll på vad jag äter, den hjälper mig att hålla koll så att jag inte glömmer att äta. Har några kilon att gå ner så jag slår två flugor i en smäll, äter bättre och mår bättre och får dessutom kontroll på läget. Har märkt att jag mår väldigt bra av rutiner och att känna att jag har kontroll.

Har arbetat in goda vanor där jag går upp på morgonen, tränar en stund (15-20min)och äter frukost. Sen dör jag. Då sitter jag på soffan och stirrar. Är min man hemma brukar han dra med mig ut men det är inte alltid jag klarats det. De dagar jag inte dör åker jag till stallet. Men även de enklaste ärenden kan ta timmar, tom dagar, att ladda upp för. Tog tre dagar att samla kraft att åka till Willys och handla (jag förbjöd min man att ta sig an uppgiften, jag skulle bara göra det!). Så det är väl det som hindrar mig från att ta mig till stallet, att det bara inte går. Svårt att förklara men jag tror att du kanske förstår ändå?

På kvällen har jag också bra rutiner. Tränar lite till (men yoga/stretching, inte styrka) de dagar jag orkar, dricker te och tittar en liten stund på tv, och fram till innan jul la jag mig och läste innan jag släckte lampan, men läsa kan jag inte längre

 

[ztsu]

Egentligen har dom ingen orsak som läkare, psykolog eller advokat förstår. Jag fick nog bara en jävlig handläggare tyvärr. Snacka om att FK gör en sjukare istället för tvärt om! Har dock en sambo som tjänar så vi överlever.

Så drygt! Jag har istället en jävlig arbetsgivare. Strul med intyg och i torsdags ringde min chef och sa att de håller på att förhandla med facket om att säga upp mig

 

[Squie]

Jag har en fantastisk sambo som jobbar skift och ofta är hemma dagtid, han ser till att jag får mat i mig. Bra, nyttig och näringsrik mat. Jag använder också en kaloriräknarapp för att hålla koll på vad jag äter, den hjälper mig att hålla koll så att jag inte glömmer att äta. Har några kilon att gå ner så jag slår två flugor i en smäll, äter bättre och mår bättre och får dessutom kontroll på läget. Har märkt att jag mår väldigt bra av rutiner och att känna att jag har kontroll.

Har arbetat in goda vanor där jag går upp på morgonen, tränar en stund (15-20min)och äter frukost. Sen dör jag. Då sitter jag på soffan och stirrar. Är min man hemma brukar han dra med mig ut men det är inte alltid jag klarats det. De dagar jag inte dör åker jag till stallet. Men även de enklaste ärenden kan ta timmar, tom dagar, att ladda upp för. Tog tre dagar att samla kraft att åka till Willys och handla (jag förbjöd min man att ta sig an uppgiften, jag skulle bara göra det!). Så det är väl det som hindrar mig från att ta mig till stallet, att det bara inte går. Svårt att förklara men jag tror att du kanske förstår ändå?

På kvällen har jag också bra rutiner. Tränar lite till (men yoga/stretching, inte styrka) de dagar jag orkar, dricker te och tittar en liten stund på tv, och fram till innan jul la jag mig och läste innan jag släckte lampan, men läsa kan jag inte längre

Jag skulle inte öht bry mig som sjuk att tänka på min vikt. Det skulle inte vara prio...alls. Men det är jag det.

Hälsa din sambo från mig att han gör ett fantastiskt arbete! Att vara närstående till någon med utmattningssyndrom är...well...periodvis väldigt otacksamt. Ta inte illa vid dig, jag har en sambo som gjort samma jobb.

Att det tar tid att göra saker, låt det göra det. Det tar tid! Hela resan är en berg-o-dalbana. Det är många toppar och många dalar som ska bearbetas innan det hela jämnar ut sig i någon form av medelläge.

Att du inte kan läsa...det kunde inte jag heller. Det är normalt. Det kommer tillbaka. Kan du lyssna bok? Det är ju ett annat sätt att läsa bok på. Mina första böcker som jag kunde ta mig igenom var harlequin. De sköter sig liksom..av sig själv.

 

[Squie]

Så drygt! Jag har istället en jävlig arbetsgivare. Strul med intyg och i torsdags ringde min chef och sa att de håller på att förhandla med facket om att säga upp mig

Har du pratat med facket själv? Hade också en mindre bra AG. För mig fick de inte säga upp pga att jag var sjuk. Lär dig regelverket! Eller skicka sambon efter den kunskapen.

Ett tips där. Möt alltid företaget med krass fakta. Skippa känslosvallet. Min erfarenhet är att man kommer ingenstans med det. Man kommer någonstans med krass, enkel fakta. O ta helst allt i skriven form. Det blir ditt bevis. Skriv också dagbok över dina kontakter med AG och FK. Det hjälper dig i långa loppet.

 

[Sonic76]

Jag kan varken läsa böcker eller lyssna.
Ljud är oerhört jobbigt för mig.
Äta mat gjorde jag kanske var tredje dag innan jag blev sambo nu efter jul.
Själv utbrändheten började 2009 men orsaken till den började 2002.
Hade fotografiskt minne innan, nu vet jag inte ens vilken dag det är.
Tider har jag oerhört svårt för att passa, jag som är i alldeles för god tid till allt annars.