Utmattning och att upprätta och hålla på sina gränser

[Seaside]

Jag är sjukskriven för utmattning sedan en månad. Jag vet mycket väl varför jag hamnat här; för att jag tar på mig för mycket ansvar och blir för engagerad. Jag säger inte nej till saker som behöver göras, och det är alltid för mycket som behöver göras samtidigt. Jag jobbar på en liten arbetsplats där alla är nyckelpersoner till sina ansvarsområden, och där min roll är väldigt bred. Mina kollegor är inte jätteambitiösa. När de får en uppgift som känns svår säger de "det kan jag inte göra för det är utanför min kompetens". Jag i motsvarande situation säger att jag löser det och sen ser jag till att lära mig hur jag ska göra. Jag tycker att det är roligt att lösa problem och utvecklas. Men jag vill inte behöva vara både ingenjör, ekonom, jurist, kommunikatör och back-office kundserviceagent. Det blir inte bra. Jag presterar inte bra. Och jag orkar inte.

Så hur gör man för att avgränsa sig så att det inte blir för mycket? Hur gör man för att sitta på händerna när man hör att kollegorna har problem som de inte kan lösa och som man vet att man själv kan lösa? Jag tog upp det med min chef att jag förstår att jag måste börja bli en sån som inte ställer upp, för att freda mig själv, och fick då höra att det ville hon verkligen inte utan tvärtom borde kollegorna bli som jag. Som om det någonsin kommer hända (jag blir mer och mer säker på att jag behöver byta jobb men är rädd att det är så här på de flesta arbetsplatser inom min bransch idag)

 

[tanten]

Tänker på en vän "plötsligt hör jag min mun säga jajjamän det fixar jag"

Skala ner skala ner och lära sig säga nej.
Avstå, OAVSETT hur kul det är.

Jag har inte varit där men nosat på det flera gånger. Men har nära och kära som kört rakt in i väggen i full fart.

Hejdar man sig inte i tid blir det långvarigt. Och permanenta skador.

 

[the_connemara]

För mig blev det lättare när jag fick rota i vad dessa val på jobbet ledde till. Vill jag engagera mig i detta på arbetstid och sedan inte ha någon ork kvar till min häst när jag kommer hem? Solklart nej i de flesta fallen. Det gjorde det mycket lättare att släppa många saker som jag egentligen VILL göra. Men inte på bekostnad av att jag är helt slut efter mitt arbetspass.

 

[Vassi]

Jag är sjukskriven för utmattning sedan en månad. Jag vet mycket väl varför jag hamnat här; för att jag tar på mig för mycket ansvar och blir för engagerad. Jag säger inte nej till saker som behöver göras, och det är alltid för mycket som behöver göras samtidigt. Jag jobbar på en liten arbetsplats där alla är nyckelpersoner till sina ansvarsområden, och där min roll är väldigt bred. Mina kollegor är inte jätteambitiösa. När de får en uppgift som känns svår säger de "det kan jag inte göra för det är utanför min kompetens". Jag i motsvarande situation säger att jag löser det och sen ser jag till att lära mig hur jag ska göra. Jag tycker att det är roligt att lösa problem och utvecklas. Men jag vill inte behöva vara både ingenjör, ekonom, jurist, kommunikatör och back-office kundserviceagent. Det blir inte bra. Jag presterar inte bra. Och jag orkar inte.

Så hur gör man för att avgränsa sig så att det inte blir för mycket? Hur gör man för att sitta på händerna när man hör att kollegorna har problem som de inte kan lösa och som man vet att man själv kan lösa? Jag tog upp det med min chef att jag förstår att jag måste börja bli en sån som inte ställer upp, för att freda mig själv, och fick då höra att det ville hon verkligen inte utan tvärtom borde kollegorna bli som jag. Som om det någonsin kommer hända (jag blir mer och mer säker på att jag behöver byta jobb men är rädd att det är så här på de flesta arbetsplatser inom min bransch idag)

Så när du pratar om att införa vad som låter som sunda gränssättanden avseende arbete, så kontrar chefen med att hon önskar att fler kollegor ska ha samma förhållningssätt som dig, ett förhållningssätt som just precis nu har bidragit till en utmattning?
Jag kan kanske (med myyycket god vilja) förstå hennes tankar, men nu behöver ju fokus vara vad du behöver för att bli frisk och inte hur resterande arbetsgrupp hypotetiskt skulle kunna ändra sig.

Jag skulle säga att "Nej" och gränser är en övningsfråga, jag hoppas att du kan få hjälp med det under rehabprocessen

 

[Hermelin]

Det finns ingen enkel generell lösning som funkar för alla. Att lära sig att sätta gränser är något man måste öva på. Där måste man hitta sin egen balans för när man behöver säga nej. Och det går att vara superambitiös och gilla sitt jobb samtidigt som man faktiskt tackar nej till arbetsuppgifter.

En metod som funkar för mig är att ha lite ordning och struktur. Jag vet exakt vilka projekt och uppgifter som jag är inblandad i just nu. Så jag vet vilka marginaler jag har för att i varje stund ta på mig ytterligare uppgifter. Just nu har jag t ex få korta uppdrag, mest långa. Så om behovet uppstår kan jag åta mig ytterligare något kort projekt. Men jag hugger inte som en piraja på varje tillfälle. Jag gillar att ha marginalen kvar så att jag kan hugga på ett projekt där jag känner att jag är den som bäst kan lösa det.

 

[sjoberga]

Jag är sjukskriven för utmattning sedan en månad. Jag vet mycket väl varför jag hamnat här; för att jag tar på mig för mycket ansvar och blir för engagerad. Jag säger inte nej till saker som behöver göras, och det är alltid för mycket som behöver göras samtidigt. Jag jobbar på en liten arbetsplats där alla är nyckelpersoner till sina ansvarsområden, och där min roll är väldigt bred. Mina kollegor är inte jätteambitiösa. När de får en uppgift som känns svår säger de "det kan jag inte göra för det är utanför min kompetens". Jag i motsvarande situation säger att jag löser det och sen ser jag till att lära mig hur jag ska göra. Jag tycker att det är roligt att lösa problem och utvecklas. Men jag vill inte behöva vara både ingenjör, ekonom, jurist, kommunikatör och back-office kundserviceagent. Det blir inte bra. Jag presterar inte bra. Och jag orkar inte.

Så hur gör man för att avgränsa sig så att det inte blir för mycket? Hur gör man för att sitta på händerna när man hör att kollegorna har problem som de inte kan lösa och som man vet att man själv kan lösa? Jag tog upp det med min chef att jag förstår att jag måste börja bli en sån som inte ställer upp, för att freda mig själv, och fick då höra att det ville hon verkligen inte utan tvärtom borde kollegorna bli som jag. Som om det någonsin kommer hända (jag blir mer och mer säker på att jag behöver byta jobb men är rädd att det är så här på de flesta arbetsplatser inom min bransch idag)

Nu vet jag inte exakt vilken bransch det är, men det är inte så på alla arbetsplatser med ingenjörer. Det är upp till chefen att se till att andra steppar upp om hen nu vill det, och det är inte upp till dig att ta hand om allt. Snarare är det ditt ansvar att se till att du håller långsiktigt.

En hållbar arbetsfördelning är en organisationsfråga och eftersom du är sjukskriven för utmattning har organisationen misslyckats med det.

En väg framåt är att tillsammans med chefen tydligare definiera och avgränsa din roll så att ni båda kan se att chansen att det funkar bra är god. Det tydliggör också för chefen vad som ramlar utanför och måste skapas andra lösningar för. Jag skulle begära ett sådant möte i god tid innan återgång i arbete för att undvika ny krasch.

Om oförståelsen är kvar - byt jobb.

 

[Kristall10]

Kan tipsa om Vagravaggen på instagram. Hon skriver mycket om just gränssättning och hur man kan öva upp det osv.

 

[Sofie.S]

Åh, vad jag känner igen mig.
Blev sjukskriven på heltid i fyra månader och håller nu på att trappa upp sakta men säkert.

Jag gick in nyexaminerad med ett extra uppdrag gällande organisation och jag kraschade till slut. Ny och färsk med höga ambitioner och dessutom småbarnsförälder.
Nu när jag har börjat trappa upp från min sjukskrivning arbetar jag endast som min originaltitel och det är SVÅRT.
Jag är en spindel i nätet, problemlösare och ambitiös. Men jag försöker lära mig att ”sätta mig på mina händer”, som du beskriver.

Jag försöker tänka - ”kan hen lösa det här?” eller ”det är inte mitt ansvar att lösa det här”.
I grund och botten handlar det om kontrollbehov för mig. Om jag är i framkant och löser saker så vet jag att de blir gjorda och jag känner mig trygg i att ha kontroll. Men jag blir slutkörd av det. Jag försöker lära mig att andra måste ta lika mycket ansvar och lita på att kollegor också kan lösa saker, även om det tar tid eller inte går helt smärtfritt.

Jag försöker begränsa mig och slå ner på tempot. Men hur lätt är det?

 

[Amha]

En tidigare bekant satt i liknande situation. Denne valde att byta jobb. Jag tror att det var smart just för att börja på ny kula. Att folk inte räknar med att man fortsätter lösa allt. Kan det vara ett alternativ?

Annars tror jag att du behöver byta ditt sätt att se på ditt jobb. Det är inte ditt uppdrag att se till att allt löser sig utan du kanske ska svara något i stil med "jag kanske kan hjälpa till om jag hinner klart med det här, men jag lovar inget" om det hade känts lättare än ett "nej". Jag har inte blivit riktigt utbränd men min hjärntrötthet är väl inte helt olik. Jag valde att säga okej till att göra olika byten av pass, scheman osvosv när det passade i stället för att ta på mig mer men ändå hjälpa till att släcka de akuta bränderna. Kan det vara något?

 

[Görel]

Jag är sjukskriven för utmattning sedan en månad. Jag vet mycket väl varför jag hamnat här; för att jag tar på mig för mycket ansvar och blir för engagerad. Jag säger inte nej till saker som behöver göras, och det är alltid för mycket som behöver göras samtidigt. Jag jobbar på en liten arbetsplats där alla är nyckelpersoner till sina ansvarsområden, och där min roll är väldigt bred. Mina kollegor är inte jätteambitiösa. När de får en uppgift som känns svår säger de "det kan jag inte göra för det är utanför min kompetens". Jag i motsvarande situation säger att jag löser det och sen ser jag till att lära mig hur jag ska göra. Jag tycker att det är roligt att lösa problem och utvecklas. Men jag vill inte behöva vara både ingenjör, ekonom, jurist, kommunikatör och back-office kundserviceagent. Det blir inte bra. Jag presterar inte bra. Och jag orkar inte.

Så hur gör man för att avgränsa sig så att det inte blir för mycket? Hur gör man för att sitta på händerna när man hör att kollegorna har problem som de inte kan lösa och som man vet att man själv kan lösa? Jag tog upp det med min chef att jag förstår att jag måste börja bli en sån som inte ställer upp, för att freda mig själv, och fick då höra att det ville hon verkligen inte utan tvärtom borde kollegorna bli som jag. Som om det någonsin kommer hända (jag blir mer och mer säker på att jag behöver byta jobb men är rädd att det är så här på de flesta arbetsplatser inom min bransch idag)

Stor igenkänning på det. Jag tycker att det är roligt att lösa problem och man vill ju vara hjälpsam, men det blir mindre roligt när man till slut tas för givet och när det extra jobb man gör varken syns i lönekuvertet eller i omprioritering av arbetsuppgifter så att mängden blir rimlig.

Du behöver ha ett seriöst samtal med din chef om situationen på arbetsplatsen. Uppgifter som idag kanske är flytande måste chefen ta ansvar för att placera på rätt ställe. Och det är inte hos dig. Om chefen tycker att alla anställda ska vara som du är det chefens uppdrag att ordna det, inte ditt.

Om chefen inte tar det ansvar som kommer med rollen, kanske är nöjd så länge det funkar oavsett vem som utför arbetsuppgifterna, så gör inte chefen sitt jobb. En vän som jobbar på förskola hade problem med stress över personalsituationen då flera kollegor blev sjukskrivna. Vännen tyckte inte att det hände så mycket från chefens håll så vännen gick in och styrde upp, vilket ledde till stor stress hos vännen. Vännen har fått öva sig i att inte bry sig lika mycket om detta. Det är chefens ansvar att se till att det finns personal, min vän ska göra sitt jobb, och chefen ska göra sitt.

 

[orientalkatten]

Be att få en korrekt arbetsbeskrivning vad du är anställd för att göra.
Blir man bra på många områden utöver sina egna arbetsområden och dessutom har en oförstående chef ang arbetsbördan kan det gå snabbt utför. Kollegorna lastar över saker dom inte vill/ kan göra, skriker högt och låtsas sen ha gjort jobbet själva.
Det vet jag av egen erfarenhet.

 

[Squie]

Har du ngn samtalskontakt?
För ofta bottnar det i ngt som kan behöva lyftas.

 

[Tassa]

Du behöver fokusera på att bli frisk och för att kunna bli det kan du inte fortsätta som tidigare. Jag tror att du behöver fundera på varför du alltid ställer upp. Tycker du verkligen att det är kul? Har du kontrollbehov? Eller är det krav på dig som finns från kollegor? Eller som i mitt fall, jag tror att det finns förväntningar och krav på mig som egentligen inte finns (hjärnspöken). Kommer du underfund med det kan det bli lättare att hantera och motverka. Oavsett behöver du skala ner så mycket som möjligt när du kommer tillbaka till jobbet igen. Under min rehab gjorde jag inte alla arbetsuppgifter, faktiskt så gör jag fortfarande inte allt och det är ca tre år sedan jag blev sjuk.

Håller med övriga om att chefen behöver styra upp arbetet och ansvaret ligger på chefen, inte på dig eller någon annan medarbetare.

 

[DarkInNight]

Byt jobb.
Inget jobb är värt din hälsa.

Gjort samma resa, och det enda jag ångrar är att jag inte slutade tidigare.

 

[Nepenthe]

Börja med att inte svara direkt.
Du är van att ta på dig/hjälpa till så när de frågar och du svarar direkt kommer de gå ut över dig. Du får mer att göra.
Börja med att säga ”kan du återkomma? Jag sitter med en annan grej just nu”

Då hinner du tänka en stund o se om/när du kan hjälpa till.
De ska även finnas möten där folk kan flagga för problem o där borde de finnas en teamlead som hjälper till/fördelar jobb.

 

[cassiopeja]

För mig var det även ett sorgearbete, detta med att inse att jag inte kunde ställa upp på allt, inte lösa och fixa allt, inte jämt rycka in där jag såg att det behövdes - trots att jag tyckte att det var roligt och att min personlighet och ambition sa åt mig att göra det. Jag tvingades inse att jag var tvungen att välja mellan att behålla min hälsa ELLER det förhållningssättet. På ett sätt var det ett lätt val, men på ett sätt inte. Det var en sorg att tvinga mig själv att säga nej och lära mig själv att vara "sunt lat och egoistisk", och den sorgen tog tid att ta sig igenom. Men det fanns egentligen inget val. Hade jag inte tvingat mig själv att börja säga nej så hade jag gått under.

 

[Seaside]

Du behöver fokusera på att bli frisk och för att kunna bli det kan du inte fortsätta som tidigare. Jag tror att du behöver fundera på varför du alltid ställer upp. Tycker du verkligen att det är kul? Har du kontrollbehov? Eller är det krav på dig som finns från kollegor? Eller som i mitt fall, jag tror att det finns förväntningar och krav på mig som egentligen inte finns (hjärnspöken). Kommer du underfund med det kan det bli lättare att hantera och motverka. Oavsett behöver du skala ner så mycket som möjligt när du kommer tillbaka till jobbet igen. Under min rehab gjorde jag inte alla arbetsuppgifter, faktiskt så gör jag fortfarande inte allt och det är ca tre år sedan jag blev sjuk.

Håller med övriga om att chefen behöver styra upp arbetet och ansvaret ligger på chefen, inte på dig eller någon annan medarbetare.

Det jag kommit fram till den senaste tiden är att jag har en önskan att bli sedd, känna mig behövd och få ingå i ett socialt sammanhang. Jag vet sen innan att min självkänsla är rätt kass och att jag har ett prestationsbaserat självförtroende. Säger jag nej till kollegorna så blir jag ensam, och ju ensammare jag blir desto mer tvivlar jag på att det jag gör är bra nog. Jag lyckas alltid hamna i spretiga arbetsgrupper där vi gör helt olika saker och inte har så mycket naturligt att samarbeta kring. Och brist på tid vilket gör att man inte anstränger sig för att hitta nya sätt att samarbeta. Sen är mina arbetsuppgifter egentligen inte särskilt roliga utan det är andra faktorer som måste till för att det ska kännas meningsfullt och där tror jag problemlösandet fyller en viktig funktion för mig.

"Alla" säger till mig att jag ska byta jobb och det är jag också inställd på att göra. Men det känns riskabelt att göra när jag mår så här.

 

[Seaside]

Du behöver ha ett seriöst samtal med din chef om situationen på arbetsplatsen. Uppgifter som idag kanske är flytande måste chefen ta ansvar för att placera på rätt ställe. Och det är inte hos dig. Om chefen tycker att alla anställda ska vara som du är det chefens uppdrag att ordna det, inte ditt.

Jag har haft så många samtal med min chef men jag är så korkat lojal hela tiden. Hon brukar fråga mig vem jag tror kan ta över mina uppgifter. Jag känner mina kollegor och vet att chefen inte har någon annan lämplig person hon kan sätta in på mina uppgifter. Och jag vet att jag får mer jobb av att försöka lära upp en kollega eller konsult mot att göra jobbet själv. Meningen är att jag ska lämna ifrån mig rätt mycket av det jag gör idag men allt kräver överlämning. Överlämning kräver planering, struktur, tid - sånt som jag har jättesvårt att klara av just nu och har haft svårt med ganska länge. Jag fick helt plötsligt två konsulter förra året som skulle hjälpa mig med projektledning, planering och samordning. Det som hände var att de drog upp mitt tempo så att jag blev alldeles förstörd. Så jag känner att jag sitter fast i en hopplös situation där jag inte kan bli av med mina arbetsuppgifter för de är för viktiga för att sluta göra, men jag klarar inte att flytta över dem till någon annan.

 

[Malibu_Stacy]

Jag har haft så många samtal med min chef men jag är så korkat lojal hela tiden. Hon brukar fråga mig vem jag tror kan ta över mina uppgifter. Jag känner mina kollegor och vet att chefen inte har någon annan lämplig person hon kan sätta in på mina uppgifter. Och jag vet att jag får mer jobb av att försöka lära upp en kollega eller konsult mot att göra jobbet själv. Meningen är att jag ska lämna ifrån mig rätt mycket av det jag gör idag men allt kräver överlämning. Överlämning kräver planering, struktur, tid - sånt som jag har jättesvårt att klara av just nu och har haft svårt med ganska länge. Jag fick helt plötsligt två konsulter förra året som skulle hjälpa mig med projektledning, planering och samordning. Det som hände var att de drog upp mitt tempo så att jag blev alldeles förstörd. Så jag känner att jag sitter fast i en hopplös situation där jag inte kan bli av med mina arbetsuppgifter för de är för viktiga för att sluta göra, men jag klarar inte att flytta över dem till någon annan.

Men det är ju inte du som ska lösa det utan din chef?

 

[Seaside]

Men det är ju inte du som ska lösa det utan din chef?

Jag känner mig så hjärntvättad i det här så jag vet inte vad som är mitt ansvar längre. Jag har gått i tre år och tyckt att jag har världens bästa chef men på sistone har jag förstått att jag nog inte har det...