Utmattad

och orolig att inte bli tagen på allvar!

Jag har känt mig väldigt sliten och trött i många år och har väl kanske vant mig vid det och vant mig vid att pusha på ändå. Den här våren har det dock varit mer påtagligt än någonsin, har haft stor arbets/pluggbelastning (pluggat på mer än 100% och jobbat på det) samt haft mycket problem i familjen nu under våren och har också varit med om många trauman tidigare i livet. Har dessutom fått sömnproblem (svårt att somna, sover ytligt, vaknar aldrig utvilad, mardrömmar) mer och mer gradvis nu under våren. Sedan de senaste veckorna har det verkligen känt som jag kraschat. Jag har haft lite tid utan jobb (och sjukat mig pga hur jag mått de få dagar jag haft pass) nu i ett par veckor och det känns som att min kropp bara har gett upp helt på att hålla samman. Jag hade ett pass jag jobbade, en halvdag, och jag var så yr och mådde så dåligt efteråt, det var dock kanske 1,5 vecka sen nu och känns som jag mår ännu sämre nu.

Jag är så ofattbart trött, så himla, himla ont i hela kroppen, det känns verkligen som jag är ordentligt sjuk i kroppen, att gå till mataffären och handla blir liksom dagens stora projekt, även fast det är 5 minuter bort, och jag måste gå långsamt, långsamt. Har hjärtklappning, är så glömsk (verkligen guldfiskminne), känner mig inte deprimerad men väldigt lättpåverkad känslomässigt/otroligt stresskänslig, orkar inte umgås med folk alls pga för stor anstränging. Jag har fått läkartid på torsdag och hoppas verkligen jag kan bli sjukskriven, för jag förstår inte hur jag ska orka jobba så här och det känns som jag är i akut behov av återhämtning. Nu när jag skriver så hör jag ju hur dåligt det låter men jag är ändå så himla orolig att inte bli tagen på allvar! Liksom hela dagarna så snurrar det runt i tankarna vad jag ska säga till läkaren men är ändå så himla rädd att inte bli tagen på allvar (jag vet inte om det är för att jag själv inte tar/tagit mig själv på allvar utan tänkt att alla har det så här, och bara kört på liksom). Hoppas på lite pepp och stöd och visst borde läkaren ta mig på allvar ändå?

 

[Otherside]

och orolig att inte bli tagen på allvar!

Jag har känt mig väldigt sliten och trött i många år och har väl kanske vant mig vid det och vant mig vid att pusha på ändå. Den här våren har det dock varit mer påtagligt än någonsin, har haft stor arbets/pluggbelastning (pluggat på mer än 100% och jobbat på det) samt haft mycket problem i familjen nu under våren och har också varit med om många trauman tidigare i livet. Har dessutom fått sömnproblem (svårt att somna, sover ytligt, vaknar aldrig utvilad, mardrömmar) mer och mer gradvis nu under våren. Sedan de senaste veckorna har det verkligen känt som jag kraschat. Jag har haft lite tid utan jobb (och sjukat mig pga hur jag mått de få dagar jag haft pass) nu i ett par veckor och det känns som att min kropp bara har gett upp helt på att hålla samman. Jag hade ett pass jag jobbade, en halvdag, och jag var så yr och mådde så dåligt efteråt, det var dock kanske 1,5 vecka sen nu och känns som jag mår ännu sämre nu.

Jag är så ofattbart trött, så himla, himla ont i hela kroppen, det känns verkligen som jag är ordentligt sjuk i kroppen, att gå till mataffären och handla blir liksom dagens stora projekt, även fast det är 5 minuter bort, och jag måste gå långsamt, långsamt. Har hjärtklappning, är så glömsk (verkligen guldfiskminne), känner mig inte deprimerad men väldigt lättpåverkad känslomässigt/otroligt stresskänslig, orkar inte umgås med folk alls pga för stor anstränging. Jag har fått läkartid på torsdag och hoppas verkligen jag kan bli sjukskriven, för jag förstår inte hur jag ska orka jobba så här och det känns som jag är i akut behov av återhämtning. Nu när jag skriver så hör jag ju hur dåligt det låter men jag är ändå så himla orolig att inte bli tagen på allvar! Liksom hela dagarna så snurrar det runt i tankarna vad jag ska säga till läkaren men är ändå så himla rädd att inte bli tagen på allvar (jag vet inte om det är för att jag själv inte tar/tagit mig själv på allvar utan tänkt att alla har det så här, och bara kört på liksom). Hoppas på lite pepp och stöd och visst borde läkaren ta mig på allvar ändå?

Självklart ska du bli tagen på allvar! Berätta vad du skrivit här - det är solklart att du dels behöver få kolla upp värden etc OCH få en ordentlig sjukskrivning (inte bara en vecka). Måste du plugga 100% OCH jobba samtidigt? Jag hade inte pallat! Och så problem i familjen. Du store tid, du behöver vila och nån slags omstrukturering innan du kraschar totalt!

Lycka till, du behöver bli tagen på allvar genast!

 

[Wille]

Kan du skriva ner vad du vill ha sagt till läkaren? Kan du ta med dig någon till läkarbesöket som stöttning och som också kan lyssna på vad läkaren säger och hjälpa dig att komma ihåg det? För det låter verkligen som om du kört med plattan mot mattan alldeles för länge och behöver sjukskrivas.