Utfodring förr - brister?

Sv: Utfodring förr - brister?

Tror också att vi stirrar oss blinda på foderstater som är rena lyxen mot vad hästar erbjöds förr.

Lyx vet jag inte, men många hästägare har dålig koll och överutfodrar sina hästar.

*halvt kl*

Däremot så har det mesta faktiskt gått framåt, forskningen inte minst och nu VET man mycket mer än vad man gjorde förr. Både vad fodret innehåller och vad som är bra och dåligt för hästar, samt deras behov.

Man VET de facto tillräckligt mycket för att många/de flesta av dåtidens medfödda sjukdomar och tillväxtproblem nu är helt borta.
Man VET hur viktig utfodring av dräktiga ston och föl/unghästar är för hästens hållbarhet.

Sedan att många hästägare inte vet eller tar till sig detta och skapar nya problem med sin utfodring, ja det är en annan femma men vill man veta vad man gör så finns det tillräckligt mycket forskning, studier och beprdövad erfarenhet att luta sig mot för att undvika de mesta av dessa sjukdomar och tillväxtstörningar.
Man kan säga att kunskapen både har ökat och minskat, ökat rent vetenskapligt men minskat hos många hästmänniskor som har tappat känslan och hästögat på vägen.

Det är inte mina "åsikter" och det har inget att göra med hur länge någon stackars arbetshäst eller militärhäst lyckades släpa sig fram och överleva förr, utan detta är helt odiskutabla fakta numera. ;)

Jag tror att en del kan ha med gener att göra. För samtidigt som vi vet bättre hur vi ska fodra hästarna så har vi mångt och mycket avlat på fel gener och fått fram hästar som inte håller därför, oavsett om de fodras enligt alla konstens regler. Gener och träning har ändrats enormt och många tillväxtstörningar vi ser idag är genetiska. Träningen ser också helt annorlunda ut och skapar många problem.

Men rent vetenskapligt fodermässigt var det inte bättre förr!
Sedan kan man tycka att många förvaltar denna vetenskap helt fel, eller inte alls och därmed skapar helt nya, välfärdsproblem.
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Stämmer säkert, men i vissa delar av Sverige var det ibland så fattigt att man knappt hade någon mat att ge sina barn ens, än mindre sina djur.

Och det är inte så länge sen. Som jag skrev innan; det var inte ovanligt att man bar ut kreaturen efter vintern. Och då är vi en bra bit in på 1900- talet.

Vi som lever idag har fullständigt tappat bort hur kort tid det har gått sedan Sverige var ett fattigt u- land.

De som hade råd att ha häst hörde knappast till de fattigaste.
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Jag håller med!

Ardennern, i synnerhet den tidiga "svenska" Ardennern, var visserligen stark och kunde dra mycket, men den den var relativt klimatkänslig och krävde (kräver) en hel del kraftfoder och bra stråfoder för att kunna arbeta. De har även idag en lägre medelålder än t.ex. NSV brukshäst.
Det har berättats för mig, att när Ardennrar hämtades från sydsverige till norra sverige för timmerkörslor, under perioden strax innan maskinerna tog över helt i skogen, så höll inte "importhästarna" så länge. Både klimatet och utfodringen passade inte för dem.

Det är annorlunda med de nordiska kallbloden av skogshästtyp som du nämner: de är otroligt lättfödda, och det största problemet för oss som har sådana hästar, som inte arbetar tungt i skogen fulla arbetsdagar, är att se till att de inte blir feta, och samtidigt att de har muskler...
Jag är "personligt bekant" med ett flertal 25-30 åringar NSV brukshäst (mest ston) som är jobbar fortfarande. Men, det handlar ju inte heltidsjobb för hästarna, utan om lättare vedkörning, lite potatislandsharvning och nöjeskörning med vagn.

KL

Apropå bete på skogen: på den där gård vi bor, så finns ett område som kallas
"Hästhagen", det hette redan så vid 1800-talets början, när laga skifte gjordes.
Hästhagen är ett område som mest liknar ett änge, alltså en relativt tätt trädbevuxet område, mest med lövträd (mest Björk), men ändå med en ordentlig grässvål. Det området skulle inte godkännas enligt EU-reglerna pga för många träd. Där påstås hästarna ha gått till sent i på hösten när första snön kom, eller tills det inte fanns något kvar att äta. När de fick börja beta på våren har jag absolut ingen uppfattning om.

Numera får också hästarna beta på kulturbetena här hos oss tills maten tar slut, eller det börjar frysa i vattenkaren. Det blir för långt att transportera vatten som bara fryser... Tyvärr är inte "Hästhagen" stängslad för tillfället, men det ska den få bli, det känns som en kulturgärning att låta hästarna gå där.
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Kl..
Hörde av en gammal man förut att det var vanligt att man hängde upp och tog rätt på aspkvistar med löven kvar för att ha till djuren på vintern.Och det finns ju en del näringsämnen i asp precis som i det mesta.
Värden per kg foder (asplöv) enligt Planck.
Mj 6,0g
Smbrp 94g
Ca 12,0g
P 1,0g
Apsbark ges ju fortfarande..Tångmjöl var nog också vanligt kring kusterna att ge och ärtor söderöver kanske?
Jag vet att min morfar pratade om att man gav hästarna potatis och även andra rotfrukter också.
Morfar berättade också att man växelbetade mycket.Korna fick det bästa betet alltid och när de betat upp det mesta släpptes hästarna där också.När korna gick upp på fäboden blev hästarna kvar och hjälpte till med skörden och fick sedan gå på återväxten.


Som jag har förstått det så var det ofta hästen man sålde eller böt bort mot förnödenheter först när det blev knapra tider eftersom det var ett arbetsredskap mestadels som man inte behövde på samma sätt som korna som gav mat.Det går ju alltid att spänna för en oxe om man hade sådan att tillgå och den gav även kött om det krisade.
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Man kan alltid diskutera hur mycket man visste, och dessutom vad man hade råd med vad avser utfodring av djuren.

Men löv är inte att se som nödfoder. Det är mer näringsinnehåll i rätt hanterad lövtäckt än vad många tror. Det är gott om mineraler, och för åtminstone idisslarna, så är löven väldigt smakliga. Dessutom så innehåller vissa löv och bark parasithämmande medel.
Mina får är väldigt förtjusta i i torkade löv. Det uppstår feststämning i fårhuset när de får sådana.

Enligt boken "Djuromsorg och Djurmisshandel 1860-1925, synen på lantbrukets djur och djurplågeri i övergången mellan bonde- och industrisamhälle" av Niklas Cserhalmi, så ökar vallodlingen från 1800-talets mitt, arealerna med havre ökar och svältfödningen av kreatur ebbar sakta ut, med början i de mer bördiga områdena. Det blir också lönsamt med animalieproduktion för försäljning till de växande städerna. Svältfödning, och historierna om svältfödning har mycket gamla anor. De äldsta beskrivningarna är från 1500-talet.

I kapitel 9 sammanfattas förhållandena med svältfodring och om, och i vilken utsträckning, sådan har förekommit. I huvudsak behandlas "kreatur" (kor) och inte häst.
Enligt boken så verkar berättelserna om de regelmässigt utmagrade kreaturen, som på våren måste bäras ut från ladugården, i huvudsak vara en form av sedelärande berättelser. De hänför sig på faktiska händelser under enstaka nödår, men inte på ett regelmässigt sätt att sköta sina djur.
Tvärom så ansågs det som låg status, att ha djur som var avmagrade och/eller som slutade ge mjölk under vintern pga dålig/liten utfodring. Idealet var att ha vinterfoder kvar när det var dags för vårens betessläpp, som kunde sparas till nästa år, om vallskörden skulle bli dålig.
Det var också låg status att behöva släppa ut kreaturen innan gräsväxten kommit igång ordentligt på våren, eftersom det antydde att man hade ont om vinterfoder. Det kryllar med berättelser om skuttande, glada kor som äntligen sluppit ur den "mörka, fuktiga och trånga ladugården".
Det här med sedelärande historier, gäller också alla historier om att man regelmässigt använde halmtaken på husen till foder om vintrarna: det verkar som om det hänt under några få extremt svåra nödår, t.ex. 1867-1870, men att det långt ifrån varit vanligt.

Enligt den här boken så fanns det en rangordning på gårdarna, om vilka djur som fick det bästa fodret. Som ideal, så ville man fodra med mer hö än halm, och använda halmen som strö, men det verkar som om man fodrade med mer halm än man egentligen ville. Det verkar dock som om mängden foder, om än inte alltid kvaliteten på fodret, var fullt adekvat under normalår.

Högst i rang stod hästarna, både arbetande och eventuella ungdjur, som fick större andel hö i fodret, och dessutom spannmål (havre mest). Hästarna gavs den bästa halmen, havrehalmen.
Som tvåa kom mjölkande kor och oxar. Dessa fick mer halm än hö, och små mängder spannmål. Löv ansvändes mer regelmässigt, utan att ses som nödfoder.
Kvigor och ungdjur var nummer tre, där gavs det sällan någon spannmål och mycket lite hö.
Näst sist kom fåren, de fick ofta stor andel löv i foderstaten.
Allra sist kom getterna, dessa förnöjsamma kreatur, som fick nöja sig med det de andra inte åt...
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Jag har hört, att man under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, kunde ge så mycket som 15-20 kg fodermorötter eller betor per dag till arbetshästarna i Skåne under höstplöjningstiden!

Det är stora mängder, men borde ju vara ett foder som innehåller mycket energi (sockerarter) för den extremt hårt arbetande hästen. Dessutom är det ju sött och gott, alltså lättätet, för det gäller ju hästen ska orka äta också...
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Alla hade tillgång till byns "Allman Bete" bete som var ofte stenig och inte odlingsbar.
I dom gamle lager av Kung Kristian (Tyran av svensker, eller bondkär av danskar 1500tal) fick inte ung hingster släppas på bete mellan påsk och midsommer för att hinder betäkning av ej godkände hingster.
Bonder hade inte råd eller foder att har en ung hingst ståenda i stall.
Från boken Den Karolina Hästen

Det var intressant att det fanns en typ av avel kontrol så långt tillbaka.
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Jag vet att min morfar pratade om att man gav hästarna potatis och även andra rotfrukter också.

Min ena häst står hos fodervärd, de fodrar fortfarande hästarna med potatisskal och har alltid gjort sålänge jag känt dem dvs i 20+ år...
Så det lever visst kvar till viss del :p
Men det är klart, de är väldigt gammeldagsa av sig och gör så gott som allt "så som man gjorde förr".
Mkt av det ni skriver om hur det fungerade förr är precis så som de fortfarande sköter/fodrar hästarna och uppenbarligen fungerar det och hästarna är friska och krya.
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Potatis kan knappast vara bra för en häst, inte i större mängder i alla fall. Det innehåller ju massor av stärkelse!
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Potatis kan knappast vara bra för en häst, inte i större mängder i alla fall. Det innehåller ju massor av stärkelse!

Nu skrev jag potatisSKAL och inte ett gäng rena potatisar.
De får det inte heller varje dag utan när de äter potatis helt enkelt.
Skalet innehåller ju allt det nyttiga i en potatis, resten det som vi äter är ju egentliegen bara skräp och bukfylla.
 
Sv: Utfodring förr - brister?

De som hade råd att ha häst hörde knappast till de fattigaste.

Intressant tråd! :laugh:

Ang Lobelias inlägg enl ovan. Allt är ju relativt. Bland de fattiga bönderna, som ofta inte ägde någonting utan arrenderade marken så var en häst det man måste ha. Det var definitivt inte något mått på pengar. Fast visst fanns det fattigare, fattighjonen tex. och de som jobbade på gårdar men vet inte om inte de hade det bättre med mat och husrum.

Går vi fram i tiden, till efterkrigstiden när traktorn ersatte hästarna som fordon förändrades mycket. Under 60-talet, i mina trakter, var det lyx med häst. Möjligen att man kunde ha en arbetshäst men en ridhäst var ren lyx som bara grevarna hade. Min morfars högsta dröm på slutet av 60-talets var att köpa en häst igen och det gjorde han, en nordsvensk. Så där började mitt hästliv. Några år så fick jag en ponny också, som var tre ggr så dyr som nordsvensken.

Hur hästen kom tillbaka ser väldigt olika ut i olika delar av landet..

Ang selen så pratade min morfar ofta om de starka och tåliga hästarna från Öland. Kalken javisst men någonstans har jag för mej att även Öland ska ha bättre selentillgång än övriga landet. Någon som vet?
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Jag har hört, att man under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, kunde ge så mycket som 15-20 kg fodermorötter eller betor per dag till arbetshästarna i Skåne under höstplöjningstiden!

Det är stora mängder, men borde ju vara ett foder som innehåller mycket energi (sockerarter) för den extremt hårt arbetande hästen. Dessutom är det ju sött och gott, alltså lättätet, för det gäller ju hästen ska orka äta också...

Kan säkert stämma. Och Skåne var ett förhållandevis rikt landskap där de stora bönderna säkert hade råd att utfodra sina arbetshästar.

Det jag har berättat om handlar om ett fattigt Småland. Det är inte alls bara "sedelärande berättelser" att man svältfödde kreaturen vintertid långt in på 1900- talet. Tycker nästan det är kränkande att uttrycka sig så, när det faktiskt fortfarande lever människor som var med om detta och upplevde svår fattigdom!
 
Sv: Utfodring förr - brister?

*KL*

Jag är imponerad av hur mycket ni kan där ute!
Jag vill också ha en massa intressanta böcker att läsa! :D

Ledsen att min pappa gick bort i våras, hade velat diskutera detta med honom men har inte haft en tanke innan... får sätta mig och gå igenom hans bibliotek när jag orkar. Kanske finns något intressant där också.
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Ang selen så pratade min morfar ofta om de starka och tåliga hästarna från Öland. Kalken javisst men någonstans har jag för mej att även Öland ska ha bättre selentillgång än övriga landet. Någon som vet?

Just selenbristen är fortfarande ett stort mysterium för mig!
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Jag googlade (eller ecosiade, för att vara korrekt :D ) på kombinationen tång och selen, eftersom jag hade en svag aning om att tång innehåller selen, och så var det, åtminstone enligt de första länkarna jag fick upp. Det är ju flera i tråden som har nämnt att man gödslade markerna med tång förr, och då kan ju selen ha tillförts den vägen. En annan sak som nämndes för att minska risken för selenbrist var att äta en varierad kost, och även det har ju flera varit inne på, att hästarna förr åt mycket fler olika fodermedel.
 
Sv: Utfodring förr - brister?

*KL*

Jag är imponerad av hur mycket ni kan där ute!
Jag vill också ha en massa intressanta böcker att läsa! :D

Ledsen att min pappa gick bort i våras, hade velat diskutera detta med honom men har inte haft en tanke innan... får sätta mig och gå igenom hans bibliotek när jag orkar. Kanske finns något intressant där också.

Amazing how you never miss the water until the well runs dry.
 
Sv: Utfodring förr - brister?

.
Skalet innehåller ju allt det nyttiga i en potatis, resten det som vi äter är ju egentliegen bara skräp och bukfylla.

Vad finns det för nyttigt i just skalen?
Sedan håller jag inte med dig om att resten av potatisen är skräp och bukfylla - vad nu det betyder?

Potatisen innehåller en hel del energi och proteiner. Den har ju varit viktig en gång i tiden. Men man bör veta att potatis innehåller mkt stärkelse. Det är dessutom en speciell form av stärkelse som omvandlas när man upphettar den. Det gör säkert all stärkelse men i viss form så har jag förstått det som att smältbarheten ökar betydligt. Jag har förstått det som att stärkelsen i rå potatis är ganska osmältbar medan stärkelse i kokt potatis tas upp lätt i kroppen. Det betyder för en häst (som inte alls tar upp lika mkt stärkelse som vi gör) så rinner en hel del av den råa potatisstärkelsen vidare till grovtarmen och det är INTE bra.

Det kanske inte är farligt eller så är det helt olämpligt. Bättre blir det inte om man bara ger det ibland för då är inte hästens enzymsystem anpassat till att spjälka stärkelsen.

Dessutom bör man nog vara säker på att det inte finns några gifter i skalen.

Jag hade aldrig kommit på tanken att ge potatisskal till våra hästar.
 
Sv: Utfodring förr - brister?

Jag förstår mkt väl att man gav det till hästar förr.
Då fanns ju inte miljögifter på samma sätt som idag och dessutom behövde hästarna kanske det.

Men till dagens hästar.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp