Utbränd och komma tillbaka in i arbetslivet

[Någon_Annan]

Hej Buke,
Jag skriver under anonymt nick pga att det är personligt och allmänt jobbigt.

Bakgrund:
Jag jobbar som konsult sedan några år tillbaka. Jag blev utbränd för ett tag sedan och var heltidssjukskriven länge. När jag sedan kunde komma tillbaka fick jag arbetsträna hos konsultkontoret och kom slutligen upp i min vanliga arbetstid (något mindre än heltid). Jag har lärt mig supermycket om mig själv och värderar verkligen hur min arbetsgivare har hanterat situationen (min chef är underbar och har hjälpt mig att komma till en punkt där jag inte känner mig som världens sämsta arbetstagare hela tiden, utan att jag faktiskt kan en hel del bra grejer).

Situationen som är nu är dock att det varit länge sedan jag haft ett uppdrag hos kund, så jag sitter lite med en klump i magen vid tanken på att jag verkligen inte "bär min egen vikt" som konsult, i en bransch där det just nu är konstant mummel om världens elände och påverkan på rekryteringsbranschen.

Nu har jag varit på två intervjuer för ett uppdrag hos ett företag. Det är inte samma kund som jag blev utbränd hos, men de jobbar i samma bransch och rollen är liknande den jag hade tidigare. Jag skulle tro att jag har hyfsat bra chans att bli vald av kunden.

Men jag har så fruktansvärt ont i magen! Trots att det inte är samma plats så ser jag så himla mycket likheter med platsen där jag blev sjuk. Det var inte bara jobbet som gjorde mig sjuk utan mycket annat i livet som ordnat upp sig sedan dess, men samtidigt går det inte att förneka att jag i slutet innan sjukskrivning började varje dag med att gråta och önska livet ur mig själv för att jag inte orkade mer.

Jag försöker verkligen att inte förutsätta att det ska vara hemskt. Men samtidigt är jag också så himla rädd för att behöva må så dåligt som jag gjorde när jag mådde som sämst. Jag orkar inte det igen. Det var för jobbigt. Det var månader av att jag inte kom upp ur sängen.

Samtidigt känns det som helt vansinnigt att jag i dagens läge skulle säga "nä, jag vill inte jobba där" när min arbetsgivare slutligen har hittat en plats hos kund åt mig. Tänk om jag blir av med mitt jobb ifall jag säger nej? Vad gör jag då, jag som förvisso har en kompetens men inte alls är så ivrig och energifull som man förväntas vara som arbetssökande i min bransch? Jag har erfarenhet, men inte något enormt nätverk. Jag vet inte om jag ens kan jobba så hårt för att bevisa mig längre, som jag gjorde förr. Det är fortfarande dagar när jag kraschar i sängen direkt efter jobbet, och helgdagar där jag behöver tillbringa mestadels i sängen eller soffan. Jag accepterar energibristen, men jag fattar ju samtidigt att det inte är någon direkt fördel när det kommer till att söka jobb.

Dessutom, hur kan jag veta att mitt ont i magen är relevant och inte bara en reaktion på att det är stressigt att söka jobb? Jag kanske läser in en massa jobbigheter som inte finns där? Men hela kroppen strejkar verkligen.

Jag vill jobba, det är inte det. Jag längtar efter att faktiskt få vara till nytta och få använda mina kunskaper. Men samtidigt ... är det tufft. Bara hela intervjusituationen får mig att få ont i magen, händerna darrar och jag stod nyss utanför huset och grät av tanken på att de kanske väljer mig som sin konsult.

Långt och virrigt, eloge till den som orkade läsa hela vägen hit. Tacksam för all input.

 

[lizan]

Hej Buke,
Jag skriver under anonymt nick pga att det är personligt och allmänt jobbigt.

Bakgrund:
Jag jobbar som konsult sedan några år tillbaka. Jag blev utbränd för ett tag sedan och var heltidssjukskriven länge. När jag sedan kunde komma tillbaka fick jag arbetsträna hos konsultkontoret och kom slutligen upp i min vanliga arbetstid (något mindre än heltid). Jag har lärt mig supermycket om mig själv och värderar verkligen hur min arbetsgivare har hanterat situationen (min chef är underbar och har hjälpt mig att komma till en punkt där jag inte känner mig som världens sämsta arbetstagare hela tiden, utan att jag faktiskt kan en hel del bra grejer).

Situationen som är nu är dock att det varit länge sedan jag haft ett uppdrag hos kund, så jag sitter lite med en klump i magen vid tanken på att jag verkligen inte "bär min egen vikt" som konsult, i en bransch där det just nu är konstant mummel om världens elände och påverkan på rekryteringsbranschen.

Nu har jag varit på två intervjuer för ett uppdrag hos ett företag. Det är inte samma kund som jag blev utbränd hos, men de jobbar i samma bransch och rollen är liknande den jag hade tidigare. Jag skulle tro att jag har hyfsat bra chans att bli vald av kunden.

Men jag har så fruktansvärt ont i magen! Trots att det inte är samma plats så ser jag så himla mycket likheter med platsen där jag blev sjuk. Det var inte bara jobbet som gjorde mig sjuk utan mycket annat i livet som ordnat upp sig sedan dess, men samtidigt går det inte att förneka att jag i slutet innan sjukskrivning började varje dag med att gråta och önska livet ur mig själv för att jag inte orkade mer.

Jag försöker verkligen att inte förutsätta att det ska vara hemskt. Men samtidigt är jag också så himla rädd för att behöva må så dåligt som jag gjorde när jag mådde som sämst. Jag orkar inte det igen. Det var för jobbigt. Det var månader av att jag inte kom upp ur sängen.

Samtidigt känns det som helt vansinnigt att jag i dagens läge skulle säga "nä, jag vill inte jobba där" när min arbetsgivare slutligen har hittat en plats hos kund åt mig. Tänk om jag blir av med mitt jobb ifall jag säger nej? Vad gör jag då, jag som förvisso har en kompetens men inte alls är så ivrig och energifull som man förväntas vara som arbetssökande i min bransch? Jag har erfarenhet, men inte något enormt nätverk. Jag vet inte om jag ens kan jobba så hårt för att bevisa mig längre, som jag gjorde förr. Det är fortfarande dagar när jag kraschar i sängen direkt efter jobbet, och helgdagar där jag behöver tillbringa mestadels i sängen eller soffan. Jag accepterar energibristen, men jag fattar ju samtidigt att det inte är någon direkt fördel när det kommer till att söka jobb.

Dessutom, hur kan jag veta att mitt ont i magen är relevant och inte bara en reaktion på att det är stressigt att söka jobb? Jag kanske läser in en massa jobbigheter som inte finns där? Men hela kroppen strejkar verkligen.

Jag vill jobba, det är inte det. Jag längtar efter att faktiskt få vara till nytta och få använda mina kunskaper. Men samtidigt ... är det tufft. Bara hela intervjusituationen får mig att få ont i magen, händerna darrar och jag stod nyss utanför huset och grät av tanken på att de kanske väljer mig som sin konsult.

Långt och virrigt, eloge till den som orkade läsa hela vägen hit. Tacksam för all input.

Eftersom du har förtroende för din chef, går det att prata med hen om tex psykologstöd i övergången som blir om du får jobbet?

Tänker att det inte alls är konstigt att oroa sig, särskilt när man ser mycket likheter. Att då be om extra stöd för att hantera det för att gå ytterligare steg mot ett hållbart fortsatt arbetsliv skulle t.o.m. kunna ses som positivt. Min chef skulle se det så- det är en billigare investering än om du kraschar igen.

 

[monster1]

Hej Buke,
Jag skriver under anonymt nick pga att det är personligt och allmänt jobbigt.

Bakgrund:
Jag jobbar som konsult sedan några år tillbaka. Jag blev utbränd för ett tag sedan och var heltidssjukskriven länge. När jag sedan kunde komma tillbaka fick jag arbetsträna hos konsultkontoret och kom slutligen upp i min vanliga arbetstid (något mindre än heltid). Jag har lärt mig supermycket om mig själv och värderar verkligen hur min arbetsgivare har hanterat situationen (min chef är underbar och har hjälpt mig att komma till en punkt där jag inte känner mig som världens sämsta arbetstagare hela tiden, utan att jag faktiskt kan en hel del bra grejer).

Situationen som är nu är dock att det varit länge sedan jag haft ett uppdrag hos kund, så jag sitter lite med en klump i magen vid tanken på att jag verkligen inte "bär min egen vikt" som konsult, i en bransch där det just nu är konstant mummel om världens elände och påverkan på rekryteringsbranschen.

Nu har jag varit på två intervjuer för ett uppdrag hos ett företag. Det är inte samma kund som jag blev utbränd hos, men de jobbar i samma bransch och rollen är liknande den jag hade tidigare. Jag skulle tro att jag har hyfsat bra chans att bli vald av kunden.

Men jag har så fruktansvärt ont i magen! Trots att det inte är samma plats så ser jag så himla mycket likheter med platsen där jag blev sjuk. Det var inte bara jobbet som gjorde mig sjuk utan mycket annat i livet som ordnat upp sig sedan dess, men samtidigt går det inte att förneka att jag i slutet innan sjukskrivning började varje dag med att gråta och önska livet ur mig själv för att jag inte orkade mer.

Jag försöker verkligen att inte förutsätta att det ska vara hemskt. Men samtidigt är jag också så himla rädd för att behöva må så dåligt som jag gjorde när jag mådde som sämst. Jag orkar inte det igen. Det var för jobbigt. Det var månader av att jag inte kom upp ur sängen.

Samtidigt känns det som helt vansinnigt att jag i dagens läge skulle säga "nä, jag vill inte jobba där" när min arbetsgivare slutligen har hittat en plats hos kund åt mig. Tänk om jag blir av med mitt jobb ifall jag säger nej? Vad gör jag då, jag som förvisso har en kompetens men inte alls är så ivrig och energifull som man förväntas vara som arbetssökande i min bransch? Jag har erfarenhet, men inte något enormt nätverk. Jag vet inte om jag ens kan jobba så hårt för att bevisa mig längre, som jag gjorde förr. Det är fortfarande dagar när jag kraschar i sängen direkt efter jobbet, och helgdagar där jag behöver tillbringa mestadels i sängen eller soffan. Jag accepterar energibristen, men jag fattar ju samtidigt att det inte är någon direkt fördel när det kommer till att söka jobb.

Dessutom, hur kan jag veta att mitt ont i magen är relevant och inte bara en reaktion på att det är stressigt att söka jobb? Jag kanske läser in en massa jobbigheter som inte finns där? Men hela kroppen strejkar verkligen.

Jag vill jobba, det är inte det. Jag längtar efter att faktiskt få vara till nytta och få använda mina kunskaper. Men samtidigt ... är det tufft. Bara hela intervjusituationen får mig att få ont i magen, händerna darrar och jag stod nyss utanför huset och grät av tanken på att de kanske väljer mig som sin konsult.

Långt och virrigt, eloge till den som orkade läsa hela vägen hit. Tacksam för all input.

På vilket vis har din arbetsgivare anpassat sig för att försäkra sig att du inte utsätts för samma arbetsskada igen. Har de ändrat något så du inte riskerar att brännas ut. Det är ju väldigt viktigt, att du blev utbränd är ju en arbetsskada som beror på att arbetsgivaren misslyckats med din arbetsmiljö, den måste ju göra åtgärder för att förhindra att det händer igen.

 

[Någon_Annan]

Eftersom du har förtroende för din chef, går det att prata med hen om tex psykologstöd i övergången som blir om du får jobbet?

Tänker att det inte alls är konstigt att oroa sig, särskilt när man ser mycket likheter. Att då be om extra stöd för att hantera det för att gå ytterligare steg mot ett hållbart fortsatt arbetsliv skulle t.o.m. kunna ses som positivt. Min chef skulle se det så- det är en billigare investering än om du kraschar igen.

Bra idé. Jag vet inte riktigt vad vi har för möjligheter, men vet att vi t ex har någon form av företagshälsovård (jag fick all min behandling genom VC så har aldrig varit där).

 

[Någon_Annan]

På vilket vis har din arbetsgivare anpassat sig för att försäkra sig att du inte utsätts för samma arbetsskada igen. Har de ändrat något så du inte riskerar att brännas ut. Det är ju väldigt viktigt, att du blev utbränd är ju en arbetsskada som beror på att arbetsgivaren misslyckats med din arbetsmiljö, den måste ju göra åtgärder för att förhindra att det händer igen.

Jag är konsult som är ute och jobbar på plats hos företag. Min chef är inte på samma plats som mig när jag är hos kund. Och ja, det är ju deras ansvar, men när jag blev sjuk så var jag själv också inte tillräckligt kommunikativ utan mitt konsultbolag fick liksom i knäet när jag var så dålig att jag inte kunde jobba alls längre. Senaste året har jag jobbat på att vara kommunikativ med min chef om vad jag behöver (inte hennes fel att det är svårt för mig, det är jag som haft jättestora ångestproblem kring just att tala med chefen).

Just nu har jag ju då fortfarande inget uppdrag. När jag inte har det, så har jag det väldigt flexibelt med chef och sysslor jag gör internt, men då är jag ju inte heller hos en kund som "betalar för mig". Så jag behöver liksom bli vald av en kund som sedan också kan övertygas (av min chef då) att göra anpassningar för mig. Och ska jag vara helt ärlig vet jag nog fortfarande själv inte helt vad det är för anpassningar jag behöver i det långa loppet.

Det kanske inte svarar på din fråga ... ber om ursäkt i sådana fall. Men korta svaret är väl att min chef har sagt typ att jag ska vara tydlig med vad det jag är behöver från en kund och så ska hon göra sitt bästa för att få det att hända, och jag vet själv knappt vad jag behöver.

 

[Squie]

Jag undrar i ditt tillfrisknande från UMS har haft ngn kontakt med psykolog/samtalskontakt?

Det är en tuff resa att göra själv o någon att prata med gör stor skillnad.

 

[Någon_Annan]

Jag undrar i ditt tillfrisknande från UMS har haft ngn kontakt med psykolog/samtalskontakt?

Det är en tuff resa att göra själv o någon att prata med gör stor skillnad.

Jag fick KBT-behandling rätt tidigt i behandlingen, gick väl kanske 10 ggr. Mådde nog egentligen lite för dåligt när jag gick där för att kunna tillämpa det direkt, men numera så kan jag ändå känna att jag har nytta av vissa grejer vi pratade om.

Utöver det pratade jag några gånger med en arbetsterapeut, det funkade nästan bättre för mig. Nu är det väl sådär åtta månader sedan jag hade något stöd från vården annat än kontakt med läkaren som skriver ut mina mediciner.

Jag har en viss vårdskräck i grunden, så det har varit en resa bara för mig att ens våga ta hjälp faktiskt (inte för jag hade så mycket val i den sits jag var, men men).

 

[monster1]

Jag fick KBT-behandling rätt tidigt i behandlingen, gick väl kanske 10 ggr. Mådde nog egentligen lite för dåligt när jag gick där för att kunna tillämpa det direkt, men numera så kan jag ändå känna att jag har nytta av vissa grejer vi pratade om.

Utöver det pratade jag några gånger med en arbetsterapeut, det funkade nästan bättre för mig. Nu är det väl sådär åtta månader sedan jag hade något stöd från vården annat än kontakt med läkaren som skriver ut mina mediciner.

Jag har en viss vårdskräck i grunden, så det har varit en resa bara för mig att ens våga ta hjälp faktiskt (inte för jag hade så mycket val i den sits jag var, men men).

Har ni någon företagsvård som du kan nyttja? Vet du vad det var som gjorde att du brände ut dig sist, har du fått verktyg så du kan säga stopp innan det händer nu?

 

[Någon_Annan]

Har ni någon företagsvård som du kan nyttja? Vet du vad det var som gjorde att du brände ut dig sist, har du fått verktyg så du kan säga stopp innan det händer nu?

Ja, vi har något avtal med Previa/Falck. Jag vet inte exakt hur det funkar men det gör ju min chef så jag kan prata med henne.

Det var en kombination av saker skulle jag tro. Uppdraget var otydligt på en arbetsplats där de allra flesta anställda avskydde att vara. Jag saknade chef på arbetsplatsen under stora delar av tiden. Egentligen tror jag att jag tyckte om att göra själva arbetsuppgifterna (jag gjorde bra ifrån mig), men jag hamnade liksom i sitsen där jag hade väldigt mycket ansvar, väldigt lite mandat och dessutom ojämn arbetsbelastning, kombinerat med mycket "internpolitik" som inte gjorde folk till sina bästa jag direkt.

Utöver det var hästen var sjuk, stallet vi stod i var fullt med struliga människor och så pandemin på allt. Idag mår hästen bra, vi bor på en annan plats och det mesta utanför jobbet är liksom fixat. Jag tror att jag har verktyg att hantera mig på ett annat sätt, men samtidigt så har jag nog aldrig jobbat "sunt" utan varit extremt prestationsfixerad. Så även om jag i teorin förstår grejen med att inte jobba så, så vet jag inte hur jag håller i "skarpt läge". Kan jag hålla mig från att gå in i panik-mode och sabba allt över en smågrej?

Jag fattar ju att jag måste dra i handbromsen waaay mycket tidigare än vad jag gjorde innan jag kraschade, men hur ska jag veta vad som är genuina problem och vad som är min hjärna som kickar igång "för tidigt" av rädsla för att jag ska bli superdålig igen?

(Fattar att ni inte kan svara på det, så klart. Men ni brukar vara bra på att resonera kring sådana här saker.)

 

[monster1]

Ja, vi har något avtal med Previa/Falck. Jag vet inte exakt hur det funkar men det gör ju min chef så jag kan prata med henne.

Det var en kombination av saker skulle jag tro. Uppdraget var otydligt på en arbetsplats där de allra flesta anställda avskydde att vara. Jag saknade chef på arbetsplatsen under stora delar av tiden. Egentligen tror jag att jag tyckte om att göra själva arbetsuppgifterna (jag gjorde bra ifrån mig), men jag hamnade liksom i sitsen där jag hade väldigt mycket ansvar, väldigt lite mandat och dessutom ojämn arbetsbelastning, kombinerat med mycket "internpolitik" som inte gjorde folk till sina bästa jag direkt.

Utöver det var hästen var sjuk, stallet vi stod i var fullt med struliga människor och så pandemin på allt. Idag mår hästen bra, vi bor på en annan plats och det mesta utanför jobbet är liksom fixat. Jag tror att jag har verktyg att hantera mig på ett annat sätt, men samtidigt så har jag nog aldrig jobbat "sunt" utan varit extremt prestationsfixerad. Så även om jag i teorin förstår grejen med att inte jobba så, så vet jag inte hur jag håller i "skarpt läge". Kan jag hålla mig från att gå in i panik-mode och sabba allt över en smågrej?

Jag fattar ju att jag måste dra i handbromsen waaay mycket tidigare än vad jag gjorde innan jag kraschade, men hur ska jag veta vad som är genuina problem och vad som är min hjärna som kickar igång "för tidigt" av rädsla för att jag ska bli superdålig igen?

(Fattar att ni inte kan svara på det, så klart. Men ni brukar vara bra på att resonera kring sådana här saker.)

Jag tänker att det är bättre att du drar i nödbromsen för tidigt än för sent helt enkelt. Jag tycker också att det är viktigt att du lägger tillbaka ansvaret där det hör hemma hos dina arbetsgivare. Du utsattes för en dålig arbetsmiljö, ja kanske var det så att du inte lyckades signalera tydligt att det inte fungerade men det är ändå de som är ansvariga för arbetsmiljön. Tänk på det, så fort du känner tvivel eller oro så prata med din chef om detta. Din hälsa är viktigare än allt.

 

[lizan]

Ja, vi har något avtal med Previa/Falck. Jag vet inte exakt hur det funkar men det gör ju min chef så jag kan prata med henne.

Det var en kombination av saker skulle jag tro. Uppdraget var otydligt på en arbetsplats där de allra flesta anställda avskydde att vara. Jag saknade chef på arbetsplatsen under stora delar av tiden. Egentligen tror jag att jag tyckte om att göra själva arbetsuppgifterna (jag gjorde bra ifrån mig), men jag hamnade liksom i sitsen där jag hade väldigt mycket ansvar, väldigt lite mandat och dessutom ojämn arbetsbelastning, kombinerat med mycket "internpolitik" som inte gjorde folk till sina bästa jag direkt.

Utöver det var hästen var sjuk, stallet vi stod i var fullt med struliga människor och så pandemin på allt. Idag mår hästen bra, vi bor på en annan plats och det mesta utanför jobbet är liksom fixat. Jag tror att jag har verktyg att hantera mig på ett annat sätt, men samtidigt så har jag nog aldrig jobbat "sunt" utan varit extremt prestationsfixerad. Så även om jag i teorin förstår grejen med att inte jobba så, så vet jag inte hur jag håller i "skarpt läge". Kan jag hålla mig från att gå in i panik-mode och sabba allt över en smågrej?

Jag fattar ju att jag måste dra i handbromsen waaay mycket tidigare än vad jag gjorde innan jag kraschade, men hur ska jag veta vad som är genuina problem och vad som är min hjärna som kickar igång "för tidigt" av rädsla för att jag ska bli superdålig igen?

(Fattar att ni inte kan svara på det, så klart. Men ni brukar vara bra på att resonera kring sådana här saker.)

Prata med din chef. Jag har under olika perioder haft kontakt med psykolog via företagshälsan i ”förebyggande syfte” när jag känt lite svaj eller att det blir svårt att reda i saker. Det har varit otroligt värdefullt.

 

[monster1]

Min pappa har under större delen av sitt arbetsliv arbetat som konsult inom it och därmed som du beskriver suttit på olika företag och skött deras datasystem. Han misstrivdes med detta men fortsatte ändå, tillslut hamnade han som konsult på ett företag där de bestämde sig för att skapa en permanent tjänst. För att vara lite extra tydliga så lade de själva annonsen på hans skrivbord som en ledtråd åt honom att söka(!). Han sökte och fick tjänsten och jobbade nöjd och glad sina sista tio år innan pensionen där och blev en mycket mer harmonisk person.
Som konsult kan man ju vara ganska utsatt tänker jag utifrån att man inte ingår i företaget där man faktiskt sitter och jobbars arbetmiljöansvar. Man är liksom alltid utbytbar i teorin i varje fall.

Något att fundera på är ju om du vill fortsätta som konsult eller om det finns något liknande arbete som är en fasttjänst min uppfattning är att det är ett lugnare arbetstempo på dessa ställen. Själv arbetar jag inom kommun, det är frustrerande men inte på något sätt hektiskt...

 

[Någon_Annan]

Jag tänker att det är bättre att du drar i nödbromsen för tidigt än för sent helt enkelt. Jag tycker också att det är viktigt att du lägger tillbaka ansvaret där det hör hemma hos dina arbetsgivare. Du utsattes för en dålig arbetsmiljö, ja kanske var det så att du inte lyckades signalera tydligt att det inte fungerade men det är ändå de som är ansvariga för arbetsmiljön. Tänk på det, så fort du känner tvivel eller oro så prata med din chef om detta. Din hälsa är viktigare än allt.

Tack, jag behövde det här.

 

[Någon_Annan]

Prata med din chef. Jag har under olika perioder haft kontakt med psykolog via företagshälsan i ”förebyggande syfte” när jag känt lite svaj eller att det blir svårt att reda i saker. Det har varit otroligt värdefullt.

Jag har aldrig tänkt på det här sättet förr, men det låter så himla klokt

 

[Någon_Annan]

Min pappa har under större delen av sitt arbetsliv arbetat som konsult inom it och därmed som du beskriver suttit på olika företag och skött deras datasystem. Han misstrivdes med detta men fortsatte ändå, tillslut hamnade han som konsult på ett företag där de bestämde sig för att skapa en permanent tjänst. För att vara lite extra tydliga så lade de själva annonsen på hans skrivbord som en ledtråd åt honom att söka(!). Han sökte och fick tjänsten och jobbade nöjd och glad sina sista tio år innan pensionen där och blev en mycket mer harmonisk person.
Som konsult kan man ju vara ganska utsatt tänker jag utifrån att man inte ingår i företaget där man faktiskt sitter och jobbars arbetmiljöansvar. Man är liksom alltid utbytbar i teorin i varje fall.

Något att fundera på är ju om du vill fortsätta som konsult eller om det finns något liknande arbete som är en fasttjänst min uppfattning är att det är ett lugnare arbetstempo på dessa ställen. Själv arbetar jag inom kommun, det är frustrerande men inte på något sätt hektiskt...

Jag hade absolut inte varit tvungen att jobba som konsult om det bara var upp till mig. Just nu är jag bara mest skraj att jag inte skulle kunna få ett fast jobb på en annan typ av företag. Det är hård konkurrens inom min bransch och fördelen som jag har när jag sitter på konsultkontoret är ju att jag ändå har någon form av "backup" ifall uppdragen försvinner (ett tag i alla fall). Jag har väl sådär 5 år efter examen på erfarenhetskontot, så det är inte mängder.

Jag vill så himla gärna kunna känna att äh, jag kan saker och det är klart att företag anpassar sig efter sin personal, men sanningen är den att jag aldrig riktigt har jobbat på ett sådant ställe. Och när jag läser om hur man ska komma tillbaka efter en utmattning så står det alltid att man om möjligt ska vara öppen med sina problem, men hur tusan kan man vara det när det alltid är minst 100 personer som vill ha samma tjänst som du vill ha?

Ibland tänker jag att okej jag kanske jobbar i en för hård bransch för någon som mig, men samtidigt är det just det här jag är bra på, är utbildad inom och faktiskt gillar att göra (när jag väl har ett jobb).

 

[Squie]

Prata med din chef. Jag har under olika perioder haft kontakt med psykolog via företagshälsan i ”förebyggande syfte” när jag känt lite svaj eller att det blir svårt att reda i saker. Det har varit otroligt värdefullt.

Jag har samma erfarenhet. Inte av själva företagsvärlden utan mer av stödjande samtal som är mer förebyggande. Liksom kratta åt sig själv o skapa mjuka landningar.

TS. Det var det här som jag var ute efter m inte kunde få fram riktigt.

 

[monster1]

Jag hade absolut inte varit tvungen att jobba som konsult om det bara var upp till mig. Just nu är jag bara mest skraj att jag inte skulle kunna få ett fast jobb på en annan typ av företag. Det är hård konkurrens inom min bransch och fördelen som jag har när jag sitter på konsultkontoret är ju att jag ändå har någon form av "backup" ifall uppdragen försvinner (ett tag i alla fall). Jag har väl sådär 5 år efter examen på erfarenhetskontot, så det är inte mängder.

Jag vill så himla gärna kunna känna att äh, jag kan saker och det är klart att företag anpassar sig efter sin personal, men sanningen är den att jag aldrig riktigt har jobbat på ett sådant ställe. Och när jag läser om hur man ska komma tillbaka efter en utmattning så står det alltid att man om möjligt ska vara öppen med sina problem, men hur tusan kan man vara det när det alltid är minst 100 personer som vill ha samma tjänst som du vill ha?

Ibland tänker jag att okej jag kanske jobbar i en för hård bransch för någon som mig, men samtidigt är det just det här jag är bra på, är utbildad inom och faktiskt gillar att göra (när jag väl har ett jobb).

Alla människor kan drabbas av utmattning om förutsättningarna är "rätt", ingen är immun. Det är bara något de tror innan de själva drabbas. Det är förvisso en knepig arbetsmarknad just nu, men det kan ju vara ett mål längre fram att hitta det perfekta jobbet för dig. Om du också förhåller dig så till ditt jobb, att ditt värde inte sitter i det här jobbet att vad de tycker om dig och din prestation egentligen är rätt irrelevant i det stora hela så kanske det är hållbarare för dig än att du försöker liksom bevisa att du duger. För du duger redan.

Man får kämpa med att vara lite lat och lite ointresserad, för att försöka hålla. Eller det är i varje fall min metod, att sitta på mina vilja styra upp händer och stoppa undan engagemanget lite. De där lite liknöjda typerna verkar hålla mycket bättre än jag som bara ser förändringspotential överallt.

 

[lizan]

Jag har samma erfarenhet. Inte av själva företagsvärlden utan mer av stödjande samtal som är mer förebyggande. Liksom kratta åt sig själv o skapa mjuka landningar.

TS. Det var det här som jag var ute efter m inte kunde få fram riktigt.

Jamen precis. Och för mig var också själva grejen en väldig trygghet också- inte bara det vi gjorde under samtalen utan även ATT jag hade dem.


(Är inte heller i företagsvärlden men ändå ska det heta företagshälsa )

 

[Någon_Annan]

Ni är så kloka.

Jag pratade med min chef igår och nämnde företagshälsan. Hon tyckte det lät som en bra idé med stödjande samtal och skulle boka in mig på det.

 

[Någon_Annan]

På sätt och vis tror jag att jag var pre-destinerad att bli utbränd, just för att jag var en så himla prestationsinrikad person som försökte fylla hålet i mitt inre med framgång. Så på ett sätt är jag väl nästan ... tja, inte glad, men ändå kan jag känna att det kanske gett mig en bättre möjlighet att faktiskt ta itu med mig själv och uppskatta mitt liv. Men det känns ändå så svårt just att veta att jag inte är odödlig. Jag klarade mig så himla länge på att vara den som jobbade hårt och var så himla smart, och även om jag rent teoretiskt kan känna att nä, så ska ingen tvingas leva, så har jag fortfarande svårt att se hur jag kan ta mig till en faktisk arbetsplats där det känns så.