Sv: Utan skor eller med skor!?
*hoppar in*
Jag har också varit på barfotaföreläsning och fått en hel del tankeställare. Mycket bra fick jag ut av den, och en hel del tankearbete och diskussioner har pågått häromkring.
Men
Hos oss är det nu höst och regnar massor. Hagarna är som leråkrar och att rida på finns till största del bara hårda grusvägar. Alla mina 3 hästar har klarat att gå barfota mycket bra i sommarhagarna med gräs, de har varit mycket sparsamt ridna. Efter 1 natt i sina ordinarie hagar är de nu ömma och varma/heta i hovarna. Vad jag förstår då är förklaringen till detta att de inte fått någon tillvänjning, och det kan jag köpa.
Vi går en månad framåt. Vi har nu försökt att vänja hästarna vid deras nygamla hagar och det kanske har gått lite framåt. Sedan en dag släpper inte frosten, och på en vecka har hagarna förvandlats från lervällnig till betong. Alla tidigare år har barfotahästen/arna reagerat kraftigt på detta med orörlighet och lymfangitben medan den skodda inget "märkt". Eftersom jag nu "sparar" mina andra stallhagar, har de förhoppningsvis möjlighet att gå på slät betong, om de har tur ligger det dessutom gräs ovanpå betongen, så i år kanske det blir bättre. Återigen är problemet tillvänjningen, antar jag? Ok, vi vänjer hästarna vid detta (?).
Ytterligare en månad framåt. Vi har snö. Och nu - äntligen - klarar alla hästarna av att gå barfota. Ingen knagglighet i steget, ingen tvekan i framåtbjudningen, ingenting! Den skodda hästen (med någorlunda höga trakter) som inte klarar av barfotagång kan gå barfota hur enkelt som helst! Åtminstone så länge det inte regnar och blir barkis av hela snötäcket - förrförra vintern åkte bilen (med dubbdäck) nerför uppfarten en kväll när vi satt och tittade på TV...
April - dagsmeja. Underlaget varierar mellan kallsnö, sockersnö, gungfly (väldans skönt för hästarna att gå på, faktiskt) och grusväg av betongkaraktär där inte ens ytan tinat. Detta håller i sig i ca 3 veckor för att sedan när tjälen släppt helt, återigen bli stenhårda vägar.
Och sedan är det dags för sommarhage igen och alla hästarna kan röra sig obehindrat igen.
Hur i h-sefyr bär man sig åt för att vänja hästen vid detta?
Mycket av det som sägs av barfotaförespråkare är rätt teoretiskt, och man har säkert mycket att vinna av att lyssna och tänka. Svårigheten ligger nog främst i att sortera informationen - marknadsföring à la frälsning ligger ju som ett filter över alltihopa. Vilka små saker är det som döljer sig där bakom?
Som en parentes kan sägas att jag på de två hemsidor som tipsas om mest här hittat små "hintar" om att det finns andra vägar - 'undantagna är de hästar som finns i norra Europa och som är anpassade till de blöta skogsmarkerna', att 'hovarna hos de raser som lever på gräsmark har en annan form', 'några hästar det inte fungerat på, gissningsvis pga en ovanligt blöt sommar, två av dessa omedelbart botade så fort de skoddes med sko och sula'. Var vänlig observera att jag inte använt citattecken.
Tycker det känns tveksamt ur ansvarssynpunkt att gå ut med att alla hästar klarar av det. Har dessa barfotaverkare försäkringar? Man kan ju faktiskt stämma hovslagare och veterinärer för felbehandling, vem tar ansvaret?
Jag tror faktiskt att förutsättningarna är viktigare än verkningen. Har du bra underlag och rider tillräckligt mycket verkar hästen själv ner sig ändamålsenligt om den inte är helt åt fanders, men det bör den inte vara om du använt en vettig hovslagare. Hur bra och korrekt du än verkar så spelar det ingen roll om du inte har underlag att rida på. Visst, det finns boots, men hela tanken med det hela är ju väck när hästen måste ha dem dygnet runt.
Och är det någon som har testat Hippogrip som kan dela med sig av för- och nackdelar?