Sv: Ursäkta mig för att jag är utvilad...
Har väl inte direkt upplevt sådär rakt ut som vissa berättar om men visst är det så att vissa har det såå jobbigt och andra har det toppen. Men är det vekligen så enkelt? Jag tror att det till viss del har att göra med vad man förväntat sig. Någon som tror att det ska vara rosenrött att få barn kanske vaknar upp i helvetet. Och någon som föreställt sig ett riktigt helvete kanske vaknar upp i himmelriket. Det är väl så i hela livet egentligen. Hur man upplever saker beror på vad man förväntat sig.
Jag själv föreställde mig att förlossningen skulle vara smärtsam och jobbig (typ ett helvete
) men att det skulle gå. Jag skulle överleva att föda barn år 2007 i ett land som Sverige. Spädbarnstiden skulle vara vakna nätter och livet i övrigt skulle stå på paus. Spyor, bajs och annat äckel. Nu låter det ju jättehemskt men det var min syn på hur det skulle bli. Naturligtvis men en helt underbar liten ny människa i centrum. Jag hade även föreställt mig en del positiva saker
Sen blev det inte riktigt så hemskt som jag trott. (bortsett från själv födseln) Någon som förväntat sig mindre "hemskt" än jag kanske skulle tycka att det varit pestigt om de hade fått ett barn som mitt. Jag tycker verkligen min son är en lätt unge.
Till hösten väntar vi ett syskon och det ska bli så spännande att se vad det är för en individ. Jag håller fast vid mitt gamla utgångsläge och ska försöka att inte jämföra med sonen som varit så snäll. En sak som jag dessutom vet nu är att tiden går och den går faktiskt ganska fort. Det händer grejer hela tiden och ett par månader längre fram kan läget vara helt förändrat.
Alla barn är ju individer precis som alla föräldrar är det. Det är synd att man ska hålla på och jämföra sig hela tiden. Man har ju olika lätt att bli gravid, vara gravid, genomgå förlossning, amma och allt vad som kommer. Den som haft jättesvårt att bli gravid kanske inte bryr sig om att vara vaken 100 nätter på rad medan den som blivit gravid av misstag klagar efter två. Alltså bara som exempel. Man har olika förutsättningar. Även om man hade det där barnet som verkar så snällt så kanske man inte hade tyckt det.
Sen kanske det kan vara så att man som nyblivna föräldrar har olika lätt att hitta sin roll som förälder. Man är ju dessutom som någon skrev inte bara förälder heller. Alla delar av ens liv spelar ju in i hur man mår. Det är mycket som kan krångla och lyckas man ha en bra kommunikation och förstår varandra kanske man kan undvika mycket "jobbigheter" bara genom det. Tänkte på att den surkärringen som var värsta exemplet tidigare i tråden kanske har en kille som sitter i soffan och kollar på tv och ropar till henne typ bebisen har bajsat kom o ta den eller nåt. Det gör ju ingen pigg o glad. Å andra sidan ger jag henne absolut inte rätt att spy galla på någon annan.
Sorry för kvalificerat svammel...