fiaskurken
Trådstartare
Skriver det här lika mycket för att få prata av mig som att få råd...
Vi har nu kommit till den punkt där vi inte längre kan ha kvar vår ena hund. Han är, och har alltid varit väldigt speciell. Uppenbarligen är hela denna kull "svåra". Jag hatar att använda mig av ordet problemhund,för jag anser att hunden aldrig kan ha problem utan att det är vi människor har svårt att läsa av dem - men vår wachtel benämns nog som en sådan av andra.
Det har alltid tagit väldigt lång tid innan han vänjer sig vid förändringar, och sin "flock", alltså vi i familjen och våra närmast anhöriga älskar han och oss skulle han försvara ända in i döden. Han är alltså mycket känslig för förändringar, men eftersom vi känner honom så väl så har det aldrig riktigt varit något problem. Enda gången det har varit knivigt är när hela släkten är på bröllop el. liknande och vi behövde någon som rastade honom, eftersom han har ett mycket starkt vaktbeteende och knappast släpper någon utomstående över tröskeln. Lite fläng i huvudet är han, tål varken tikar eller hanhundar och flyger på om han kommer åt då han är kopplad. Är det i skogen han släpps ihop med andra hundar så har det aldrig varit något problem. Vi har och har haft många olika hundar, så att det har med uppfostran och sådant att göra stämmer inte. Jag anser iallafall att det inte är i ledarskapet det brister. Eller så är det det med just denna hund, vad vet jag...
Hur som helst är det på alla andra sätt världens goaste hund, en god jaktkamrat och en trogen bästa vän.
Det fungerar dock inte med barn. Alls! Jag, som anser mig själv känna den här hunden utan och innan, har försökt på hundra sätt att vänja honom vid både vår son och andra ungar, men det fungerar inte. Det har gått bra hitills, men nu gör det inte det längre. En klängande och klättrande två-åring är för mycket för hunden. Han blir rädd, han blir osäker. Och häromdagen hände det som inte fick hända, ett ögonblick av tankspriddhet hos mig och sonen hade klättrat över grinden. Ett utfall utan dess like... Det blev inga bitskador. det var nog jag som blev räddast av alla. Känner mig dum, känner mig naiv som trodde att det här skulle kunna fungera om jag gav det tid. Och jag känner mig vidrig mot hunden, varför har jag utsatt honom för det här... Jag kommer aldrig aldrig kunna lita på honom. Och vi har ännu ett barn på väg = ännu mer förändringar = ännu mer osäkerhet hos hunden.
Har viss erfarenhet av problemhundar, men här tar min ork och lust slut. Jag kan inte gå och vara på min vakt konstant. Vi har hundhus, men han hatar det verkligen. Jag sätter honom inte där. Ska vi omplacera honom? Vem vill ha en hund som honom? Någon med extremt mycket erfarenhet och som kan läsa honom som vi? Nån familj utan barn med massor av tid? Är det verkligen rätt mot hunden? Att lämna sin familj och sina hundkompisar som han är så fäst vid mot något nytt och främmande?
Jag känner bara att vi har ett val, och det är att han ska få somna in. Men jag har gråtit konstant i snart ett dygn och jag känner mig vidrig, hemsk och som världens sämsta hundägare. En frisk hund som har så mycket att ge, trots sina beteendestörningar eller vad jag nu ska kalla det... En trogen bästa kompis både i skogen och hemma, som vi haft så mycket roligt ihop med
Vad fan ska vi göra?? Är det så enkelt??
Vi har nu kommit till den punkt där vi inte längre kan ha kvar vår ena hund. Han är, och har alltid varit väldigt speciell. Uppenbarligen är hela denna kull "svåra". Jag hatar att använda mig av ordet problemhund,för jag anser att hunden aldrig kan ha problem utan att det är vi människor har svårt att läsa av dem - men vår wachtel benämns nog som en sådan av andra.
Det har alltid tagit väldigt lång tid innan han vänjer sig vid förändringar, och sin "flock", alltså vi i familjen och våra närmast anhöriga älskar han och oss skulle han försvara ända in i döden. Han är alltså mycket känslig för förändringar, men eftersom vi känner honom så väl så har det aldrig riktigt varit något problem. Enda gången det har varit knivigt är när hela släkten är på bröllop el. liknande och vi behövde någon som rastade honom, eftersom han har ett mycket starkt vaktbeteende och knappast släpper någon utomstående över tröskeln. Lite fläng i huvudet är han, tål varken tikar eller hanhundar och flyger på om han kommer åt då han är kopplad. Är det i skogen han släpps ihop med andra hundar så har det aldrig varit något problem. Vi har och har haft många olika hundar, så att det har med uppfostran och sådant att göra stämmer inte. Jag anser iallafall att det inte är i ledarskapet det brister. Eller så är det det med just denna hund, vad vet jag...
Hur som helst är det på alla andra sätt världens goaste hund, en god jaktkamrat och en trogen bästa vän.
Det fungerar dock inte med barn. Alls! Jag, som anser mig själv känna den här hunden utan och innan, har försökt på hundra sätt att vänja honom vid både vår son och andra ungar, men det fungerar inte. Det har gått bra hitills, men nu gör det inte det längre. En klängande och klättrande två-åring är för mycket för hunden. Han blir rädd, han blir osäker. Och häromdagen hände det som inte fick hända, ett ögonblick av tankspriddhet hos mig och sonen hade klättrat över grinden. Ett utfall utan dess like... Det blev inga bitskador. det var nog jag som blev räddast av alla. Känner mig dum, känner mig naiv som trodde att det här skulle kunna fungera om jag gav det tid. Och jag känner mig vidrig mot hunden, varför har jag utsatt honom för det här... Jag kommer aldrig aldrig kunna lita på honom. Och vi har ännu ett barn på väg = ännu mer förändringar = ännu mer osäkerhet hos hunden.
Har viss erfarenhet av problemhundar, men här tar min ork och lust slut. Jag kan inte gå och vara på min vakt konstant. Vi har hundhus, men han hatar det verkligen. Jag sätter honom inte där. Ska vi omplacera honom? Vem vill ha en hund som honom? Någon med extremt mycket erfarenhet och som kan läsa honom som vi? Nån familj utan barn med massor av tid? Är det verkligen rätt mot hunden? Att lämna sin familj och sina hundkompisar som han är så fäst vid mot något nytt och främmande?
Jag känner bara att vi har ett val, och det är att han ska få somna in. Men jag har gråtit konstant i snart ett dygn och jag känner mig vidrig, hemsk och som världens sämsta hundägare. En frisk hund som har så mycket att ge, trots sina beteendestörningar eller vad jag nu ska kalla det... En trogen bästa kompis både i skogen och hemma, som vi haft så mycket roligt ihop med
Vad fan ska vi göra?? Är det så enkelt??
