"Uppfostra" okända barn

[havreflinga]

Sv: "Uppfostra" okända barn

1. Hur reagerar du som förälder när någon annan "säger ifrån" till ditt barn?

2. Som förälder och som icke förälder: Säger du ifrån till andras barn om de beter sig på ett sätt som du uppfattar som icke önskvärt? Tänker exempelvis på ovan nämnda tråd på senior där ett barn störde passagerarna på ett flygplan genom att springa, stöka och rycka av filtar; vad hade du gjort?

1. Jag tycker det är bra. Jag stör mig snarare på de som INTE säger ifrån. Särskilt om de istället bara blänger surt.

2. Jag säger till ibland. Dock har jag ganska hög toleransnivå. Barn som springer runt stör mig sällan. Men jag har nog aldrig skällt ut. Det brukar räcka med att bara lägga sig i, tycker jag.

 

[havreflinga]

Sv: "Uppfostra" okända barn

När han då hänger runt min hals och hulkar av gråt så ska alltid den där personen komma fram och säga "titta här V!" eller "kommer du ihåg när vi..." eller "kom V ska du få se!" osv. Det är ENORMT störande! Vi tycker det är viktigt att han FÅR gråta klart ifred hos den som tröstar när han är som mest ledsen. Och det finns inget behov av att hon ska lägga sig i när han faktiskt får tröst av mig. I regel reagerar han bara MER negativt på det där. Vid ett typiskt sånt tillfälle förra sommaren så sa jag faktiskt ifrån: "låt honom vara nu. Det går över snart" och då äntligen höll hon käften. En del människor verkar ha enormt svårt med barns tårar....

Sånna finns det massor av, tycker jag, särskilt i den äldre generationen. Om nu uppfostran betyder överföra normer mellan generationer, är det väl i sånna lägen som vi (något yngre) får uppfostra de något äldre om barns rätt till sina känslor.

 

[Lionheart]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Jag är inte förälder, men försöker sätta mig in i situationen. Jag skulle ogilla det starkt, men i läget du beskriver hade jag inte sagt någonting. Men det handlar ju hela tiden om att ha lika värderingar om vad som är okej och inte. Det är alltid föräldern som bestämmer vad som är okej, varför ska då utomstående komma och uppfostra på sitt eget sätt?

 

[LadyCovergirl]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Det är alltid föräldern som bestämmer vad som är okej, varför ska då utomstående komma och uppfostra på sitt eget sätt?

Är det verkligen det? Så om föräldern tycker att det är okej att kasta smällare mot djur så är det okej? Om föräldern tycker att det är okej att cykla utan hjälm mitt på riksväg 11 så är det okej? Om föräldern tycker att det är okej att sparka personen i flygplansstolen framför i ryggen så är det okej?
För egen del är jag högst tveksam.

 

[Korven]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Jag är inte förälder, men försöker sätta mig in i situationen. Jag skulle ogilla det starkt, men i läget du beskriver hade jag inte sagt någonting. Men det handlar ju hela tiden om att ha lika värderingar om vad som är okej och inte. Det är alltid föräldern som bestämmer vad som är okej, varför ska då utomstående komma och uppfostra på sitt eget sätt?

Tänk ett varv till.

 

[Björk]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Sånna finns det massor av, tycker jag, särskilt i den äldre generationen. Om nu uppfostran betyder överföra normer mellan generationer, är det väl i sånna lägen som vi (något yngre) får uppfostra de något äldre om barns rätt till sina känslor.

Precis.
En annan anhörig (närstående till förstnämnda) sa en gång till min sambo. "Ni måste ju lära V att man inte får bli arg!". Min sambo höll på att gå i taket och sa självklart ifrån att "man får visst vara arg! Ilska är en känsla och en känsla har man alltid rätt att ha".

Jag kan fortfarande bli förbannad över det där uttalandet trots att det är 1,5 år sen. Det vi varit noga med är att bekräfta vårt barn att "jag ser/märker/hör att du är arg nu". När jag funderat vad uttalandet egentligen bestod i så kom jag fram till att troligen hade denna person farhågor för att det också innebar "om du slår oss så är det okej, för du är ju arg" eller något dylikt. Eller "om du får utbrott och skriker/gapar så är det okej i vilket sammanhang som helst". Det är helt obegripligt för mig/oss varifrån dessa farhågor för vårt barns välmående kommer ifrån (det har kommit fler saker från samma håll genom åren), eftersom de ju SER med egna ögon att vi har en harmonisk, glad och "väluppfostrad" 3,5åring. De säger ju det ofta själva också! Egentligen borde jag bara skratta åt det (vilket jag kan göra ibland); personen ifråga är ju så långt ifrån någon slags expert på människors känsloliv som man kan komma...... själv fostrad i gamla tidens anda med en dominant och elak far.

 

[Björk]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Det är alltid föräldern som bestämmer vad som är okej, varför ska då utomstående komma och uppfostra på sitt eget sätt?

Det finns ju något uttryck som säger att "det krävs en by för att uppfostra ett barn". Och det stämmer ju ganska väl. Vi blir ju faktiskt "uppfostrade" av lååångt många fler än våra föräldrar. I skolan, barnomsorgen, hos släktingar, i samhället i stort. Och det fortsätter ju även som vuxna; den som inte följer de grundläggande sociala normerna blir, om inte annat, ganska ensam. Att t ex inte tvätta sig, onanera offentligt, stjäla på arbetsplatsen, svika förtroenden osv. Sånt måste man ju lära sig och om föräldrarna fallerar så är det ju rätt bra om övriga samhället "uppfostrar" i ett sånt läge.

 

[As_Vegas]

Sv: "Uppfostra" okända barn

1 st liten gallupundersökning för föräldrar och icke föräldrar, med anledning av egna funderingar och en aktuell tråd på Senior.

Jag har (hade?) uppfattningen att det inte är populärt bland föräldrar att utomstående uppfostrar/läxar upp/säger till, kalla det vad ni vill, deras barn. Men.
Vid ett tillfälle nere i hamnen nyligen lockade några barn (kan de ha varit i sjuårsåldern kanske?) till sig fåglar med något ätbart för att sedan sparka efter fåglarna när de var alldeles intill. Jag såg rött och upplyste barnen om att "sådär gör man inte!!!" Ser då i ögonvrån Föräldern och tänker att nu får jag mig väl en skopa, men icke. Föräldern Tackar mig eftersom det "inte skulle haft samma effekt" om hen hade sagt till barnen. (Vilket kan tyckas underligt, men det är en annan diskussion.)

Jag känner mig själv, trots denna positiva reaktion, obekväm med tillsägelse av okända barn. Kanske delvis på grund av att jag ogärna vill utsätta mig själv för Föräldrailska, men även för att det snarare ger motsatt effekt för barnet om en tillsägelse från mig resulterar i att jag får en utskällning av barnets förälder. Sen är det ju inte inte alls säkert att uppfostringsförsöket ger någon effekt eller ens är lönt att försöka. Jag har själv rullat en gallskrikande tvååring genom kassan på Ica och försökt se ut som att det regnar eftersom inget i världen hade kunnat tysta barnet som ville ha glassen som låg på bandet. Här hade det inte hjälpt hur många utomstående som än försökt "uppfostra". Har också rullat lika arg och gallskrikande fyraåring genom villaområde. Inte heller här hade något eller någon kunnat göra någon skillnad och barnet tystnade innan vi nådde hemmet, men oj så många ansikten bakom gardinerna i husen vi passerade förbi.

Alltså:
1. Hur reagerar du som förälder när någon annan "säger ifrån" till ditt barn?

2. Som förälder och som icke förälder: Säger du ifrån till andras barn om de beter sig på ett sätt som du uppfattar som icke önskvärt? Tänker exempelvis på ovan nämnda tråd på senior där ett barn störde passagerarna på ett flygplan genom att springa, stöka och rycka av filtar; vad hade du gjort?

Har själv inga barn så kan bara svara på 2an.
Privat skiter jag i hur barnen beter sig, sålänge de inte gör något farligt, tex är påväg ut i gatan eller liknande, då tvekar jag inte att säga till eller till och med greppa tag i ungen. Annars bryr jag mig inte, resten är föräldrarnas problem.
På jobbet däremot blir det en annan situation. Jobbar i mataffär och skrikande barn stör ofta äldre kunder. Blir det extremt har det hänt att jag bett föräldrar att tysta barnet eller annars lämna butiken, men det är alltså i riktiga extremfall vilket passerat 2-3 ggr under de 2 år jag jobbat. Kommer någon till kassan med ett barn som skriker för att glassen ligger på bandet som någon skrev brukar jag scanna den först och räcka över till mamman/barnet. Även om det vore bättre för barnet att lära sig vänta lugnt kan jag liksom inte se reste av kön bli mer och mer irriterade, och de flesta föräldrar är tacksamma att få glassen och ungen blir lugn.
Att säga till ungar som förstör, stökar eller senaste trenden kundvagns-surfing (en unge står i vagnen och en puttar) tycker jag är självklart att jag får, bara det görs på ett bra sätt. Att förklara för barnen att alla varor måste stå på sin plats, och sedan gärna låta barnen vara med mig och packa upp någon vara brukar bara uppfattas som kul av barnen och föräldrarna säger inget negativt. Plockar jag frukt kan barnen få en jordgubbe/vindruva/osv för att de var duktiga och hjälpte till, och dom känner sig stolta.
Men det är alltid en svår situation det där med andras barn. Dom är ju inte mitt ansvar alls, men ändå känns det som om man måste ibland... Jag vet inte, hade ni stört er om jag gjort som ovan beskriver med era barn ni som är föräldrar?

 

[Björk]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Men det är alltid en svår situation det där med andras barn. Dom är ju inte mitt ansvar alls, men ändå känns det som om man måste ibland... Jag vet inte, hade ni stört er om jag gjort som ovan beskriver med era barn ni som är föräldrar?

Nej, jag hade inte stört mig! Att du låter barnen hjälpa till är ju bara superbra! Visst; andra har inget ansvar för andras barn, men samtidigt så har vi väl alla något slags moraliskt ansvar för varandra för att vi är människor? Och i det ansvaret ingår ju även barn. Jag menar t ex det som du beskrev; att rädda en unge som är på väg ut i gatan eller att ingripa när brott begås (vare sig de som begår brottet är 5, 10 eller 35 år). Jag tänker mig att om man ser någon snatta så har man i och för sig inget ansvar för det som annan kund i butiken, men som sagt; ett moraliskt ansvar att säga till BORDE vi känna/ha. Och det är ju ändå betydligt mer riskfritt att säga ifrån till ett (mindre) barn än till en vuxen.

 

[Petruska]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Det är alltid föräldern som bestämmer vad som är okej, varför ska då utomstående komma och uppfostra på sitt eget sätt?

Kanske för att barnet inte är ett litet husdjur, utan ska ingå i samhället?