"Uppfostra" okända barn

[Sastra]

1 st liten gallupundersökning för föräldrar och icke föräldrar, med anledning av egna funderingar och en aktuell tråd på Senior.

Jag har (hade?) uppfattningen att det inte är populärt bland föräldrar att utomstående uppfostrar/läxar upp/säger till, kalla det vad ni vill, deras barn. Men.
Vid ett tillfälle nere i hamnen nyligen lockade några barn (kan de ha varit i sjuårsåldern kanske?) till sig fåglar med något ätbart för att sedan sparka efter fåglarna när de var alldeles intill. Jag såg rött och upplyste barnen om att "sådär gör man inte!!!" Ser då i ögonvrån Föräldern och tänker att nu får jag mig väl en skopa, men icke. Föräldern Tackar mig eftersom det "inte skulle haft samma effekt" om hen hade sagt till barnen. (Vilket kan tyckas underligt, men det är en annan diskussion.)

Jag känner mig själv, trots denna positiva reaktion, obekväm med tillsägelse av okända barn. Kanske delvis på grund av att jag ogärna vill utsätta mig själv för Föräldrailska, men även för att det snarare ger motsatt effekt för barnet om en tillsägelse från mig resulterar i att jag får en utskällning av barnets förälder. Sen är det ju inte inte alls säkert att uppfostringsförsöket ger någon effekt eller ens är lönt att försöka. Jag har själv rullat en gallskrikande tvååring genom kassan på Ica och försökt se ut som att det regnar eftersom inget i världen hade kunnat tysta barnet som ville ha glassen som låg på bandet. Här hade det inte hjälpt hur många utomstående som än försökt "uppfostra". Har också rullat lika arg och gallskrikande fyraåring genom villaområde. Inte heller här hade något eller någon kunnat göra någon skillnad och barnet tystnade innan vi nådde hemmet, men oj så många ansikten bakom gardinerna i husen vi passerade förbi.

Alltså:
1. Hur reagerar du som förälder när någon annan "säger ifrån" till ditt barn?

2. Som förälder och som icke förälder: Säger du ifrån till andras barn om de beter sig på ett sätt som du uppfattar som icke önskvärt? Tänker exempelvis på ovan nämnda tråd på senior där ett barn störde passagerarna på ett flygplan genom att springa, stöka och rycka av filtar; vad hade du gjort?

 

[Björk]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Alltså:
1. Hur reagerar du som förälder när någon annan "säger ifrån" till ditt barn?

2. Som förälder och som icke förälder: Säger du ifrån till andras barn om de beter sig på ett sätt som du uppfattar som icke önskvärt? Tänker exempelvis på ovan nämnda tråd på senior där ett barn störde passagerarna på ett flygplan genom att springa, stöka och rycka av filtar; vad hade du gjort?

Generellt så tycker jag att vuxna borde engagera sig MER i att säga till barn som uppför sig olämpligt/gör dumheter. Lägga sig i mer helt enkelt (för det är ju inte alltid föräldrarna ser/är där).

Men svaret på fråga 1 blir ju ändå "det beror på". För det beror ju på om jag tycker att barnet borde sägas ifrån till och det beror ju på om jag tycker de tar i lagom mycket eller för mycket. Såklart. Om vårt barn skulle sparka mot fåglar så skulle jag tycka det vore bra om någon annan vuxen sa till honom. Om den vuxna däremot skrek och härjade som en vansinnig så han blev skrämd så skulle jag dock INTE gilla det. Om vårt barn klättrar i ett träd på vår tomt och en främmande vuxen kom och sa till honom att han inte får det så skulle jag INTE gilla det (råkade själv ut för det som 10åring). Så; som sagt; det beror på.

2. Jag säger ifrån om jag tycker det behövs. Sist var det en större pojke som kom och trängde sig förbi vår son på lekplatsen (vår grabb är dessutom lite blyg och försiktig och går bara undan om någon "tar för sig"). När han för andra gången "tog över" och trängde undan vår grabb så sa jag till honom att "du får vänta på din tur, du ser ju att han höll på där före dig".
Sist var det några småtjejer som rusade över vår filt på lekplatsen med sina skor... men då hann/orkade jag inte säga till. Tyckte heller inte det var superallvarligt; de hade väl fullt upp med sin lek. Men skulle de ha kommit ytterligare en gång så hade jag bett dem att "det är bra om ni kan gå runt filten istället så slipper vi få grus och smuts på den".

 

[mandalaki]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Är inte förälder.

Jag säger till främmande barn i två lägen: a) Om jag blir drabbad av något de håller på med - typ sparkar i min stolsrygg på flyget. b) om något barn - eller som i ditt fall - djur blir drabbat och inte själv kan säga ifrån. Om det däremot är andra vuxna som blir drabbade - typ unge rycker i deras filtar men inte i min - så får de säga ifrån själva.

Jag har inte ofta behövt säga ifrån till främmande barn - men de gånger jag gjort det har det nog hjälpt, trots att jag säger det med (påklistrad) vänlighet. (Det tycks finnas en främmande tant-faktor som gör att tants SNÄLLA tillrättavisning uppfattas mycket bättre än en förälders rytande. Därav mitt ytterst vänliga tonfall, vill ju inte skrämma slag på ungen).

Om någons barn skriker efter glass i kassan så lägger jag mig inte i. Tänker stilla att Gud så skönt att det där inte är mitt problem att lösa

 

[mandalaki]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Förresten, glömde: jag ser det inte som jag uppfostrar okända barn, jag "uppfostrar" dem inte ens. Jag ser bara till så att inte jag eller någon som själv inte kan tala för sig inte drabbas av dem på orimligt sätt.

(Dock tycker jag nog att en hel del som barn ställer till med inte är orimligt, med tanke på att de är just barn).

 

[vindvissla]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Jag håller helt med Björk. Det är ok om någon säger till mina barn, så länge jag själv tycker att "skället" är i proportion till "brottet".

 

[Sastra]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Förresten, glömde: jag ser det inte som jag uppfostrar okända barn, jag "uppfostrar" dem inte ens. Jag ser bara till så att inte jag eller någon som själv inte kan tala för sig inte drabbas av dem på orimligt sätt.

Jag var inte helt bekväm med att använda ordet uppfostra i det här sammanhanget. Och började dessutom fundera över vad uppfostran var egentligen. (När man inte har något vettigare att göra en eftermiddag alltså...) Jag rådfrågade därför NE vilken ger det betydelsen "överföring av normer och värderingar från en generation till nästa", och jag antar att det trots allt är vad jag gör när jag upplyser barn om mina åsikter om att sparka på fåglar eller stoppa händerna i salladsskålen. Därför fick det bli det, med viss reservation, därav "uppfostra" .

Om någons barn skriker efter glass i kassan så lägger jag mig inte i. Tänker stilla att Gud så skönt att det där inte är mitt problem att lösa

Hehe, det var lite åt det hållet mina tankegångar gick också. Barnet är inte mitt och jag tänkte nog mest Gud så skönt att det här är ett enstaka tillfälle

 

[Sastra]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Men svaret på fråga 1 blir ju ändå "det beror på". För det beror ju på om jag tycker att barnet borde sägas ifrån till och det beror ju på om jag tycker de tar i lagom mycket eller för mycket. Såklart. Om vårt barn skulle sparka mot fåglar så skulle jag tycka det vore bra om någon annan vuxen sa till honom. Om den vuxna däremot skrek och härjade som en vansinnig så han blev skrämd så skulle jag dock INTE gilla det. Om vårt barn klättrar i ett träd på vår tomt och en främmande vuxen kom och sa till honom att han inte får det så skulle jag INTE gilla det

Självklart är det så att det beror på.
Skrika och härja som en vansinnig hoppas jag är begränsat till en minioritet både när det gäller kommunikation med barn och vuxna. Jag skulle tycka att det var gräsligt om någon upplyste mig om att jag gjort något fel genom att gapa och skrika åt mig och det ska förhoppningsvis mycket till för att jag själv ska utsätta en annan människa för det.

Sen till trädklättrandet. Om jag såg ett barn göra något uppenbart livsfarligt skulle jag nog först se mig om efter någon form av vårdnadshavare och säga till barnet att det där ser farligt ut, det är bäst att du klättrar ner. Men klättra i träd (speciellt i sin trädgård) är inte något som man "inte Får" göra (nu blir det intressant, eftersom det säkerligen kan hävdas att inte heller sparka på/efter fåglar är något som man "inte Får" göra), så det hade aldrig varit anledning till tillsägelse från min sida. Låter som något en "sur, gnällig gammal gubbe" skulle kunna komma och tjata om.

 

[Petruska]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Om ett barn mer eller mindre svävar i livsfara rycker jag ju in, men det har ju inte med "uppfostran" att göra. Jag räddade senast för några månader sedan en liten ca treåring från att mosa sina fingrar i en rulltrappa, genom att lyfta upp honom (på mjukt, snällt vis) och sedan hiva över honom till de skärrade föräldrarna som kom i högsta fart.

Generellt sett tycker jag inte att man får skälla på/kritisera någon som man inte har en relation till (oavsett ålder), eller som man åtminstone inte också är känslomässigt redo att ge lika mycket eller mer positiv bekräftelse, som man ger negativ.

Alltså säger jag till i vänlig ton och helst skämtsamt, om ett barn sparkar mig i ryggen på planet eller om ett barn skrämmer fåglar på alltför intensiva sätt, eller väsnas som satan med någon elektronisk leksak en halv meter från mig under en hel tågresa.

Jag ser också till att bekräfta när barnet slutar med det jag sa till om.

Om min dagsform är sådan att jag inte klarar att visa den vänligheten, så låter jag helst bli att säga något alls.

 

[lil-sis]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Kan det bli galet säger jag till.

Typ snorungar som står och kastar stora issjok på fordon som åker förbi.

När de far runt i bussen som små vildar. (Dvs när de är utan päron, i första hand säger jag då till päronen, fungerar inte det adresserar jag barnen direkt).

Och liknande.

 

[mandalaki]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Jag rådfrågade därför NE vilken ger det betydelsen "överföring av normer och värderingar från en generation till nästa", och jag antar att det trots allt är vad jag gör när jag upplyser barn om mina åsikter om att sparka på fåglar eller stoppa händerna i salladsskålen. Därför fick det bli det, med viss reservation, därav "uppfostra" .

Jodå, jag förstod din reservation

Och jag tycker faktiskt att det är intressant i sammanhanget - att fundera lite över vad man gör, om det är uppfostran eller inte. När man föreslår för folk som stör sig att de själva ska säga till barnet så får man nästan alltid svaret Nähä, det är inte min sak att uppfostra andras ungar.

Fast jag ser alltså inte alls det jag gör som uppfostran, dvs - inte medveten sådan, mitt syfte är inte uppfostran. Jag säger inte till barnet för att "överföra normer och värderingar" osv. Jag säger till för att lösa störningen just då

Jag insåg i tråden på Senior att jag nog ALDRIG funderar över främmande barns uppfostran. Många där säger ju att de reagerar på "ouppfostrade barn" - det gör jag aldrig.

Om det är barn jag känner, så att jag ser uppfostran på nära håll, då jag kan reflektera kring det. Men ett främmande barn som bär sig åt - det tänker jag inte på som bristande uppfostran. Det kan ju finnas så många skäl till att barnet bär sig åt just där just då.

(En sak i det här sammanhanget skulle jag nog bli väldigt irriterad på: om jag sa till ett barn och barnets förälder hade synpunkter på det. DÅ skulle jag nog bli rätt tjurig. Men det har aldrig hänt.)

 

[lingonben]

Sv: "Uppfostra" okända barn

+1 på Björks svar

Jag får kolla hur "ouppfostrade barn" definieras i seniortråden tror jag. Efter att ha blivit förälder själv så är min reaktion på vrålande tvååringar med siktet inställt på glass o dyl helt förändrad. För det första är jag djupt tacksam över att det inte är mitt barn som låter, för det andra så dömer jag inte föräldern som inte "uppfostrat" när jag inte känner dem. Min gräns går vid omoraliska (typ sparka på fåglar) och livsfarliga saker, eller när jag och mina barn drabbas. Typ om en fyraåring flippar ur på ett flygplan och börjar kasta saker på oss och slåss, definitivt läge att säga till. Någon annans fyraåring som rusar upp och ner i flygplansgången, inte är direkt i vägen för någon och inte har ett extremt högt röstläge, det får vara.

 

[voltis]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Om situationen är farlig eller allvarlig så kan jag både säga till andra barn och låta andra säga till mitt ( nu är hon fortf så pass liten att hon inte gör ngt allvarligt eller är utom synhåll så jag inte kan säga till själv)

Tänker inte upofostra andras barn, men är ngn elak mot ett djur, förstör andras egendom el liknande och ingen förälder finns i närheten så kan jag säga till. Men inte genom att gorma, skrämma eller hota, utan försöka förklara vad de gör för galet.

 

[Badger]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Svarar utan att ha läst resten av tråden sedan läser jag. (hittar inte heller senior tråden).

1. Jag hoppas evinnerligt att en skarp tillsägelse bara är välkommen. En utskällning (till min 1,5 åring) kan nog kanske nypa i föräldranerven.

Men ingen aning, det har inte egentligen hänt hittils. Iofs kastade A grus på en stackars herre igår, han sa tyvärr inte till (utom -nä nu! vill jag inte leka med dig ), jag hann fram lite sent eftersom jag inte förväntade mig att han skulle göra det. Nu måste jag göra ngt såklart.

2. När det gäller fara för barn eller annan varelse är det ett absolut krav att säga till! När det gäller allmänt beteende är det nog svårare.

(Jag har tex fortfarande dåligt samvete för att jag lyfte ned en tvååring från en diskbänk en gång och sa -inget godis innan maten! (självklart fick han vara på diskbänken över stengolvet och sträcka sig upp i skåpet efter kristallskålen och äta godis en kvart innan maten, jag var bara lite bakom) ännu värre över att jag som tonåring försiktigt sa till en liten tös om att inte klänga jättemycket på min väninna som är rädd för barn (efter ett par timmars klängande), hon blev ledsen såklart. Nej jag ska nog inte säga till barn egentligen är lite för mycket do gooder besserwisser eller ngt. Om det inte är fara som sagt...)

 

[mino]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Du har redan fått flera bra svar i tråden men för att förtydliga kommer här min lista över situationer när jag anser att det är en dålig idé att lägga sig i "uppfostran":
- när barn är kinkiga (mina blir aldrig, skriver ALDRIG, mer harmoniska av att nån främmande person kommer med hurtfriska kommentarer, snarare tvärtom)
- när jag som förälder redan är i en diskussion med dem
- när något jag som förälder tagit ställning till ifrågasätts (jag vet inte hur många människor som känner sig tvugna att tjafsa om nappen, trots att vi föräldrar är helt okej med att de har napp upp till 3 års ålder)
- när det handlar om artigheter (typ hålla retfullt i en sak framför ungen och tjata "vad säger man??" för att få dem att säga tack)

Gränser runt sig själv får man självklart sätta och om jag råkar missa att någon eller något far illa så är det fritt fram att sätta stopp för det. Men i ovanstående fall är det enbart onödigt.

 

[Gnist]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Är inte förälder.

Jag säger till främmande barn i två lägen: a) Om jag blir drabbad av något de håller på med - typ sparkar i min stolsrygg på flyget. b) om något barn - eller som i ditt fall - djur blir drabbat och inte själv kan säga ifrån. Om det däremot är andra vuxna som blir drabbade - typ unge rycker i deras filtar men inte i min - så får de säga ifrån själva.

Om någons barn skriker efter glass i kassan så lägger jag mig inte i. Tänker stilla att Gud så skönt att det där inte är mitt problem att lösa

+1

Mina är ju så stora nu att de inte behöver "uppfostras" alls längre i den bemärkelsen och jag har heller aldrig låtit dem "härja fritt" så de har klarat sig från bannor av andra människor under sin uppväxt..

 

[ako]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Alltså:
1. Hur reagerar du som förälder när någon annan "säger ifrån" till ditt barn?

2. Som förälder och som icke förälder: Säger du ifrån till andras barn om de beter sig på ett sätt som du uppfattar som icke önskvärt? Tänker exempelvis på ovan nämnda tråd på senior där ett barn störde passagerarna på ett flygplan genom att springa, stöka och rycka av filtar; vad hade du gjort?

1: Om det är en situation där någon utomstående på något sätt har med det att göra eller jag inte är i barnets omedelbara närhet: BRA (om man säger i från på ett "vettigt" sätt förstås, det finns ju alltid avarter o självklart skulle jag inte vilja att någon hotade barnet med stryk e d ...). Me de det här menar jag t ex: Ett annat barns förälder eller t ex förskolepersonal som säger i från om mitt barn är dumt mot någon annan eller gör något annat som inte är bra, eller som i din situation när jag ser något dumt som ett barn gör och jag är i närheten.

Jag hade dock inte uppskattat om någon främmande kom och lade sig i medan jag rullade ut en vrålande unge från ICA; då är det ju liksom en konflikt som redan barnet och jag har tagit, och där behöver ingen mer support.

Jag förstå mycket väl att det bet bättre att en utomstående reagerade än att föräldern gjorde det; föräldrar säger ju för det mesta till sina barn om en massa vardagliga saker och då kanske inte barnet bryr sig ner om att föräldern säger att man inte får vara dum mot fåglarna som när hen säger att man inte får kasta jacka på golvet, om du förstår hur jag menar.

2: Ja, jag hade sagt i från utan att blinka, men så är jag oxå både grundskolläarare och ridlärare och därmed van att både instruera, berömma OCH säga nej till andras barn. Inte så svårt för mig alltså.

 

[bigganl]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Om (när) mina barn gör något olämpligt tycker jag det är bra att någon vuxen säger ifrån. Jag gör likadant själv när det behövs. Självklart att man säger ifrån tycker jag. Det är hemskt när folk blundar. Det är ett samhällsansvar. (men det gäller inte bara när det är negativt förstås utan är lika viktigt när någon gör något bra)

 

[Björk]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Sen till trädklättrandet. --------------
Låter som något en "sur, gnällig gammal gubbe" skulle kunna komma och tjata om.

Ja, vi var 10-11 år gamla och klättrade i en stor björk på vår tomt. Vi var i det där trädet nästan dagligen så mina föräldrar visste ju om det. Uppe på de nedersta (tjocka) grenarna satt vi och åt plommon som vi firade upp i en korg med ett snöre. Gnällgubben kom och sa åt oss "ni får inte klättra i trädet, ni kan bryta av grenarna! Gå ner nu!". Timida som vi var så gick vi ner och muttrade "dumma gubbe" till varandra när han var utom hörhåll. Och sen klättrade vi upp igen!

 

[Björk]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Om det är barn jag känner, så att jag ser uppfostran på nära håll, då jag kan reflektera kring det. Men ett främmande barn som bär sig åt - det tänker jag inte på som bristande uppfostran. Det kan ju finnas så många skäl till att barnet bär sig åt just där just då.

Det där är verkligen ett bra sätt att tänka!

Jag kan ibland reagera på främmande barns "uppfostran" eller brist på sådan, men har lärt mig att tänka en vända till. För några veckor sen var vi på Furuvik. Vår 3,5åring har ett oändligt tålamod med att stå i kö till karuseller och annat; han "sköter sig exemplariskt", vilket ju är skönt. I kön till bilarna på räls så stod två syskon och en mamma i kön några personer före oss. Ena barnet var förmodligen kring 6-7 år och det andra kring 4-5. Pappan stod strax utanför staketet och pratade med familjen. Den yngsta var HELT galen! Grinade, la sig på marken, skrek och fäktade med armar osv. Mamman stod mest och tittade på och sa få ord emellanåt till barnet. Pappan lyfte en gång upp barnet från marken men sa inte så mycket han heller. När det var deras tur hörde jag mamman säga "nej, hon får åka själv, men det får inte du för du är för liten" och det större barnet gick upp i bilen. Så; jag antog att det var därför den lilla var arg.

Min första tanke var "skulle vårt barn göra så skulle jag säga: Nu slutar du eller också blir det inget bilåkande alls!". Och sen helt sonika lyft barnet ur kön om inte bättring skett (och kanske prova igen lite senare när han lugnat sig). Men sen tänkte jag om en vända till; vad vet jag om deras vardag? Jag har inte den blekaste aning om hur det här barnet uppträder annars; kanske har barnet enorma svårigheter att hantera besvikelser/frustration och detta kanske var ett FRAMSTEG i beteende mot hur det brukar vara. Kanske agerade barnet annars ut och slog dem omkring sig, vilket hen inte gjorde nu.

 

[Björk]

Sv: "Uppfostra" okända barn

Du har redan fått flera bra svar i tråden men för att förtydliga kommer här min lista över situationer när jag anser att det är en dålig idé att lägga sig i "uppfostran":
- när barn är kinkiga (mina blir aldrig, skriver ALDRIG, mer harmoniska av att nån främmande person kommer med hurtfriska kommentarer, snarare tvärtom)
- när jag som förälder redan är i en diskussion med dem
- när något jag som förälder tagit ställning till ifrågasätts (jag vet inte hur många människor som känner sig tvugna att tjafsa om nappen, trots att vi föräldrar är helt okej med att de har napp upp till 3 års ålder)
- när det handlar om artigheter (typ hålla retfullt i en sak framför ungen och tjata "vad säger man??" för att få dem att säga tack)

Gränser runt sig själv får man självklart sätta och om jag råkar missa att någon eller något far illa så är det fritt fram att sätta stopp för det. Men i ovanstående fall är det enbart onödigt.

ÅH, så jag håller med om allt det där!

När vår son är ledsen så har vi speciellt en person i släkten som bara inte klarar av att se ledsna barn. Han biter (tyvärr) väldigt gärna ihop om tårar när andra är närvarande, men visst händer det att han gråter. I princip den enda som får trösta då är jag. När han då hänger runt min hals och hulkar av gråt så ska alltid den där personen komma fram och säga "titta här V!" eller "kommer du ihåg när vi..." eller "kom V ska du få se!" osv. Det är ENORMT störande! Vi tycker det är viktigt att han FÅR gråta klart ifred hos den som tröstar när han är som mest ledsen. Och det finns inget behov av att hon ska lägga sig i när han faktiskt får tröst av mig. I regel reagerar han bara MER negativt på det där. Vid ett typiskt sånt tillfälle förra sommaren så sa jag faktiskt ifrån: "låt honom vara nu. Det går över snart" och då äntligen höll hon käften. En del människor verkar ha enormt svårt med barns tårar....