Åh så tufft! Jag är övertygad om att hästar kan ha något som motsvarar mänskliga personlighetsstörningar, störningar som uppkommer när hästen inte fått rätt förutsättningar att utvecklas psykologiskt och socialt under de första åren. Med rätt förutsättningar tänker jag främst på flockfostran, att hästen fått lära sig hästspråk och sin litenhet och plats på jorden genom samspel med andra både jämnåriga och äldre hästar.
De hästar jag har träffat som beter sig som din har ofta gått ensamma med sin mamma och inga andra hästar. Ibland dåligt eller knappt hanterade av människor, vilket har skapat en osäkerhet hos hästen kring vad människor är för några och hur man förhåller sig till dem, eller i värsta fall en antipati och en frustration mot människor efter att ha blivit illa behandlad.
Min erfarenhet är att dessa hästar blir obotligt rubbade i sin kontakt med andra hästar, de kommer sällan kunna fungera normalt i en flock och utgör ofta en skaderisk både för sig själv och andra hästar eftersom de närmar sig andra hästar på ett onormalt sätt, tex. kliver rakt på en annan häst utan att förstå om den säger nej, eller kanske rent av anfaller andra hästar oprovocerat. De får tusen tillsägelser men upprepar ändå samma beteende om och om igen.
Beroende på hur hästens grundmentalitet är- om den är smart och hård eller vek och enkel till sin natur tex.- kan vissa av dem funka utmärkt i ridning och hantering, men det är inga hästar man tar där man ställer dem, utan man kan behöva påminna hästen varenda dag i tjugo år att den ska lyssna på dig och inte får göra si eller så, det är inte några hästar att lita på. Tycker också att de ibland upplevs mer känsliga för störningar i miljön, typ om det är en ny människa som ska leda den till hagen så vet plötsligt hästen inte ett dugg om hur det ska gå till och blir helt ohanterlig. Med en och samma människa och hantering dag ut och in kan det funka bättre. De saknar egen grundtrygghet i sig själva, har noll självkänsla och vag uppfattning om egna och andras gränser, precis som personlighetsstörda människor.
Ibland tror jag att inavel kan ligga bakom snarlika beteenden också, vissa importhästar jag har träffat med denna problematik har också haft diverse exteriöra avvikelser som man kan undra över om de är relaterade till hög inavelsgrad.
Oavsett vad bakgrunden är till beteendestörningarna är min erfarenhet att dessa hästar, i den mån man kan generalisera, bör gå i egen hage, ha väldigt strikta rutiner och hanteras så lite som möjligt "i onödan", dvs. träning och hantering enbart av högsta kvalitét och med mening, där människan är fullt fokuserad och hela tiden kan förklara för hästen vad meningen är. Att beta en häst som går till anfall skulle kunna vara exempel på onödig hantering där riskerna överväger nyttan. Om hästen är av en hårdare sort bör man också vara oerhört försiktig med korrigeringar och hellre gå med än mot om man är det minsta osäker på om man kommer komma igenom (ja, det gäller väl alla hästar, men i synnerhet dessa eftersom de kan vara extremt svåra att backa tillbaka ur en konflikt om den går överstyr). Jag ser dem som mentalt obildbara, outvecklade, de förblir på något sätt eviga småbarn, eller kanske "vildhästar" som inte går att dressera på ett normalt sätt. Om de är fina i ridningen tycker jag att de ska ha en specialmänniska som klarar att ge dem det de behöver, annars är jag för att avsluta deras vilsna vandring genom livet i förtid. Jag har mött ett tiotal som påminner om din häst TS, av dessa har det blivit något av ungefär hälften.
Jaha, nu skrev jag visst en halv roman, jag ber om ursäkt! Det vore jättespännande om någon annan vill reflektera över min teori om personlighetsstörningar hos hästar!
Dock en jätterolig individ som inte rubbas av något. Alltid positiv till att jobba och lära och behöver sina utmaningar. Att gå i skogen är dock helt poänglöst om man frågar henne.
Var rädd om dig, det där är inte normalt beteende! Insåg hur van vid hennes humör jag hade blivit utan att jag riktigt fattat det när jag köpte en ny häst som är "normal i skallen".
