Uppfödare: hur resonerar ni kring avelsdjurs fel och brister?

[inverterad]

Japp. Och när det gäller Svarberg tar han i sin tur upp att begreppet boldness kommer från "shy-bold continuum" eller "shyness-boldness axis", termer som använts av andra forskare för att beskriva ett personlighetsdrag. Detta drag har tydligen identifierats hos många arter, inte bara däggdjur utan t ex fåglar, fiskar och kräftdjur.

(Misstänker att vi kan nörda ner oss helt, sitta och bolla fakta som vi tycker är superintressant hela dagen och inte få något vettigt gjort. Medan övriga bukefalister suckar och blockar.)

Meh, skyll inte på oss, skyll på digitala årsmöten och bristen på live-konferenser och annat - behovet att (collie)nörda loss har ju inte fått nåt utlopp på över ett år!

 

[inverterad]

Om vi går tillbaka till ämnet för tråden och min trådstart, då. Tack till alla er som svarat! Ni som svarat resonerar ju väldigt klokt och sansat kring olika överväganden som en uppfödare måste göra och vad en inte bör kompromissa med. Men varför ser det inte ut riktigt så när vi sen tittar ut över planerade kullar i vår närhet? Då kan det låta precis så här fint, men en sökning på Avelsdata ger en helt annan bild över sakernas tillstånd.

Har ni uppfödare aldrig, handen på hjärtat, kompromissat med något som ni egentligen tycker är viktigt, för att ni så gärna ville och trodde på den kullen och kombinationen TROTS fakta som kanske talade emot? Eller där tiken inte riktigt nådde upp till era krav, men hanen var såpass bra att ni tänkte att han kunde väga upp? Hände det inte ens i början av er uppfödarkarriär?

Är det okej att ta inte optimala beslut och avla på inte helt optimala avelsdjur därför att det är ett steg på vägen mot det mål en satt upp som uppfödare?

Och vad gör en rasklubb (eller en enskild valpköpare, eller en uppfödarkollega) med dessa uppfödare som liksom inte planerar usla kullar, inte alls, bara inte särskilt bra, men de kanske förkläs i väldigt förskönande ordalag på hemsidor och FB-sidor? Går det att göra något?

En behöver ju inte vara en oseriös, pengalysten hemsk människa för att en planerar en kull som kanske inte riktigt når upp till ens egna (höga) mål.

 

[inverterad]

Och lite en följdfråga: hur ska en hanhundsägare tänka? Ska hanen (om han är bra) bara para de allra bästa tikarna, eller ska han också få para de lite sämre med förhoppningen att nästa generation blir bättre än sin mamma (men kanske inte lika bra som sin pappa)? Vad är mest ansvarigt som hanhundsägare?

 

[Fruentimber]

Om vi går tillbaka till ämnet för tråden och min trådstart, då. Tack till alla er som svarat! Ni som svarat resonerar ju väldigt klokt och sansat kring olika överväganden som en uppfödare måste göra och vad en inte bör kompromissa med. Men varför ser det inte ut riktigt så när vi sen tittar ut över planerade kullar i vår närhet? Då kan det låta precis så här fint, men en sökning på Avelsdata ger en helt annan bild över sakernas tillstånd.

Har ni uppfödare aldrig, handen på hjärtat, kompromissat med något som ni egentligen tycker är viktigt, för att ni så gärna ville och trodde på den kullen och kombinationen TROTS fakta som kanske talade emot? Eller där tiken inte riktigt nådde upp till era krav, men hanen var såpass bra att ni tänkte att han kunde väga upp? Hände det inte ens i början av er uppfödarkarriär?

Är det okej att ta inte optimala beslut och avla på inte helt optimala avelsdjur därför att det är ett steg på vägen mot det mål en satt upp som uppfödare?

Och vad gör en rasklubb (eller en enskild valpköpare, eller en uppfödarkollega) med dessa uppfödare som liksom inte planerar usla kullar, inte alls, bara inte särskilt bra, men de kanske förkläs i väldigt förskönande ordalag på hemsidor och FB-sidor? Går det att göra något?

En behöver ju inte vara en oseriös, pengalysten hemsk människa för att en planerar en kull som kanske inte riktigt når upp till ens egna (höga) mål.

Ur ett rasklubbsperspektiv, så går det inte att göra något, nej. Så länge uppfödarna följer de krav som finns så får vi inte lägga oss i. Det vi kan göra är givetvis att lobba för att tester och röntgen görs, även om vi blir avskydda för det från de gamla uppfödarnas sida. Vår treåriga röntgenperiod vi har nu tillsammans med SKK är inte heller det ett krav, utan en rekommendation. Jag såg också till att vi bytte BPH/MH-ansvarig eftersom det hände absolut noll från förra personens sida, hen testade inte ens sina egna och hade väldigt märkliga argument angående det. Men nu har vi haft några prov, så framåt går det, om än långsamt och långtifrån den stöttning vi egentligen hade behövt från uppfödarna.

 

[inverterad]

Om jag ser till min egen ras så föds det ju en hel del valpar som jag själv inte skulle vilja äga, som är mestadels trygga och orädda (och därigenom en förbättring av rasen) men ingen förbättring av arbetslust eller egenskaper som gör att collien utvecklas som brukshund. Ska de där andra kullarna inte få finnas då? Det blir inte usla hundar av dem, inte alls, bara inte supertoppenbra för nån som vill träna och/eller tävla. Och så är ju fallet i nästan alla raser, tänker jag mig.

 

[Fruentimber]

Och lite en följdfråga: hur ska en hanhundsägare tänka? Ska hanen (om han är bra) bara para de allra bästa tikarna, eller ska han också få para de lite sämre med förhoppningen att nästa generation blir bättre än sin mamma (men kanske inte lika bra som sin pappa)? Vad är mest ansvarigt som hanhundsägare?

Jag tycker absolut inte att enbart "de bästa" ska väljas ut, men eftersom jag själv har träffat en drös corgis med trist mentalitet så vill jag t ex inte tumma på det. Om jag känner tiken själv så har jag inte krav på prov, eller tävlingsresultat. Men då ska jag ha god koll.

 

[inverterad]

Jag tycker absolut inte att enbart "de bästa" ska väljas ut, men eftersom jag själv har träffat en drös corgis med trist mentalitet så vill jag t ex inte tumma på det. Om jag känner tiken själv så har jag inte krav på prov, eller tävlingsresultat. Men då ska jag ha god koll.

Och du tänker då inte att det kan komma nåt gott ur att tiken får en kull med din bra hane och att de valparna då blir bättre än tiken, och på så vis förbättrar rasen? Det är klart, det finns ju en undre gräns när det gäller trist mentalitet där bättre än mamma fortfarande är riktigt uselt... men problemet är ju att tiken lär gå i avel ändå, och säger du nej med din trevliga hane så väljer uppfödaren kanske en annan hane som är lika trist mentalt som tiken.

 

[Fruentimber]

Och du tänker då inte att det kan komma nåt gott ur att tiken får en kull med din bra hane och att de valparna då blir bättre än tiken, och på så vis förbättrar rasen? Det är klart, det finns ju en undre gräns när det gäller trist mentalitet där bättre än mamma fortfarande är riktigt uselt... men problemet är ju att tiken lär gå i avel ändå, och säger du nej med din trevliga hane så väljer uppfödaren kanske en annan hane som är lika trist mentalt som tiken.

Det blir absolut moment 22 av det hela. Men jag tänker som så att jag har ett mål med aveln, och jag har krav. Jag står för varför jag anser de kraven vara viktiga, så hur skulle det se ut om jag ändå lånade ut min hane till kassa tikar? Just osund mentalitet är riktigt jobbigt att leva med - jag äger ju en själv.

Jag har ju blivit utskälld av en uppfödare för att jag inte lånade ut honom dit. Hon ville ha honom enbart för höfterna, men vi står otroligt långt ifrån varandra avelsmässigt och jag själv hade flera frågetecken kring varför just den tiken ens skulle gå i avel. Vi delar liksom inte syn på något. En sådan person kan jag inte samarbeta med och samtidigt stå rak i ryggen. Det fanns även flera andra faktorer som inverkade.

Det finns uppfödare som kollar både mentalitet och röntgar men där hundarna lever i sanitär olägenhet och en hel rad andra faktorer som gör att jag aldrig skulle låna ut en hund dit. Ja, visst, möjligen "lider" då aveln av det men å andra sidan har vi liten avelsbas och det hjälper då heller ingen att jag lånar ut honom till höger och vänster. Jag har lyxen att helt enkelt kunna välja.

 

[Dentaku]

Om vi går tillbaka till ämnet för tråden och min trådstart, då. Tack till alla er som svarat! Ni som svarat resonerar ju väldigt klokt och sansat kring olika överväganden som en uppfödare måste göra och vad en inte bör kompromissa med. Men varför ser det inte ut riktigt så när vi sen tittar ut över planerade kullar i vår närhet? Då kan det låta precis så här fint, men en sökning på Avelsdata ger en helt annan bild över sakernas tillstånd.

Har ni uppfödare aldrig, handen på hjärtat, kompromissat med något som ni egentligen tycker är viktigt, för att ni så gärna ville och trodde på den kullen och kombinationen TROTS fakta som kanske talade emot? Eller där tiken inte riktigt nådde upp till era krav, men hanen var såpass bra att ni tänkte att han kunde väga upp? Hände det inte ens i början av er uppfödarkarriär?

Är det okej att ta inte optimala beslut och avla på inte helt optimala avelsdjur därför att det är ett steg på vägen mot det mål en satt upp som uppfödare?

Och vad gör en rasklubb (eller en enskild valpköpare, eller en uppfödarkollega) med dessa uppfödare som liksom inte planerar usla kullar, inte alls, bara inte särskilt bra, men de kanske förkläs i väldigt förskönande ordalag på hemsidor och FB-sidor? Går det att göra något?

En behöver ju inte vara en oseriös, pengalysten hemsk människa för att en planerar en kull som kanske inte riktigt når upp till ens egna (höga) mål.

Kompromisser gissar jag att man alltid måste göra, det har ju upprepats flera gånger att ingen hund är perfekt, alla har svagheter. Däremot kan man ju höja på ögonbrynen när det känns som om det är svårt att hitta några likheter alls mellan hur uppfödaren beskriver sin avel och hur en planerad kull ser ut.

Det som jag ogillar mest som valpköpare är just när allt på uppfödares hemsidor framstår som perfekt och man inte tar upp några svagheter. Om man föder upp en ras där man testar hälsa och/eller mentalitet tycker jag att resultaten ska redovisas - och naturligtvis inte bara de bra resultaten. Valpköpare ska verkligen inte behöva sitta och kolla på Avelsdata för att få veta så grundläggande saker, det är inte alla som ens har koll på hur det fungerar.

För att ta ett exempel på båda sakerna ovan så planeras en kull på en stor uppfödare av brukshundar som påstår sig avla för god hälsa. Hanens röntgenresultat samt HD-index står angivet, det ligger en bit över 100. Däremot finns inte tikens HD-index någonstans. Går man in på Avelsdata och kollar det upptäcker man att det ligger under 90 och det beräknade kullindexet alltså hamnar under 100.
Precis samma sak gäller index för ED. Bara det bra redovisas.

 

[WildWilma]

@WildWilma här finns Svartbergs (et al.s) artikel från 2002 som identifierade fem grundpersonlighetsegenskaper i data från 15 000 hundar: nyfikenhet/orädsla, socialitet, jaktlust, leklust och aggressivitet. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0168159102001211

Jag har koll på dessa och de använder vi ju till viss del i rasklubben. Det finns statistik på dessa för alla kullar på hemsidan. sen om någon kollar på det är ju en bra fråga.

Jag tycket det i min ras inte är särskilt givande att titta på den "femkantiga" spindeln för kullar. Väldigt få kullar i min ras avviker negativt just på den delen med nyfikenhet/rädsla trots att när man tittar på MH-spindlarna (de kompletta) för samma kullar ser en del rädslor som är en bra bit över medel i rasen.

Ska läsa mer när jag har tid. Frågor om index kommer nog komma upp mer och mer i många raser just för att det verkar vara poppis med individavel hos många uppfödare idag och det ger troligen ingen bra utveckling på lång sikt. Nästan alla kullar jag läser om så presenteras enbart avelshundarna. Sällan något om kullsyskonen, deras resultat och egenskaper.

KL.

Hur egenskaper presenteras är ju också rätt intressant. Frisk, trevlig, arbetsvillig, bra tryck osv. skriver många, det är ju väldigt intetsägande om jag inte är säker på att jag och uppfödaren har exakt samma syn på vad det är och det har man sällan.

Jag som köpare vill ju veta vilka egenskaper hunden har när de gäller koncentration, leklust, jaktlust, kamplust, socialitet, handlingsförmåga, styrbarhet, hårdhet mm. Jag vill veta vad styrkorna är och svagheterna så jag kan välja den kombo som troligen får de styrkor som är viktigast för mig och de svagheter jag känner att jag kan hantera och leva med.

 

[emma82maria]

Ett försöka till att samla ihop mina tankar till något vettigt.

Jag har tagit en kull på Impa som på pappret och i verkliga livet har en del brister. Hon har gjort ett medelmåttigt MH, klarade inte MTt och brister i sin koncentrationsförmåga främst i lydnadsarbete, aldrig i ett spår.

Innan jag tog en kull så hade hon redan haft 2 kullar där hon visat att hon trots 2 ganska olika hanar får bättre valpar än vad hon själv är, t.o.m bättre än genomsnitts hoffen. Alla har gjort MH, de som har åldern inne och gjort MT har alla utom 1 fått godkänt. Och alla är fria på höfterna utom 2 med C på 20 avkommor.

Även om hon inte redan bevisat sin duglighet i avel så hade jag troligtvis tagit en kull på henne ändå för att se vad hon nedärver då hon trots allt har en hel del styrkor. Hennes styrkor är att hon är social och älskar människor, stor kamp/leklust med bra gripande och inga kvarstående rädslor. Hon är lätt tränad, lär sig snabbt men som sagt, brister i koncentration. Galet bra spårhund. Okomplicerad i all hantering och sen givetvis hennes exteriör. Plus att hon kommer från arbetande linjer som lämnat mycket bra hundar.

Jag tycker det är svårt att säga att det och det får vi aldrig tumma på för min ras är så liten så vad som går att tumma på kan skilja från individ till individ. Ibland måste vi chansa. Däremot är kvarstående rädslor aldrig okej att avla på.

 

[BornAgain]

Nu tänker jag inte avla, men...

I min ras är genpoolen liten och rekommendationen är att använda så många hundar som möjligt i avel. Det innebär att idealet är få kullar per hund. Hade min lille inte varit så trasig och knäpp, hade det då inte blivit något tillsammans med tikar som jag inte höll minst lika högt som honom. Fast om alla resonerar likadant, skulle man i en sådan ras få ett A, B och C-lag. För rasen kanske det är bättre att man ibland kompromissar något med tik till en hane (underförutsättning att det är bra nog att avla på öht - jag ser hellre raser försvinna än att man tillverkar djur som inte får bra liv)

Samtidigt om det finns uppfödare (som i @inverterad s collieexempel) tar fram hyfsade sällskapshundar i en ras som ska restaureras som brukshundar - hur ska "rätt" köpare hitta till rasen? Om inte bruksintresserade köper kommer inga hundar ut och tävlar eller arbetar och då får man ju svårt att bedöma om aveln går åt rätt håll.

 

[Migo]

Och lite en följdfråga: hur ska en hanhundsägare tänka? Ska hanen (om han är bra) bara para de allra bästa tikarna, eller ska han också få para de lite sämre med förhoppningen att nästa generation blir bättre än sin mamma (men kanske inte lika bra som sin pappa)? Vad är mest ansvarigt som hanhundsägare?

Jag har liknande grundkrav på tikar med parningförfrågning som på egna avelsdjur. Dessutom vill jag att tikägaren ska ha en rimlig chans/ambition att sälja valparna till vallning, inte sport. En gång gjorde jag avkall, information framkom som gjorde att jag ångrade det djupt. Som tur var blev det inga valpar!

 

[Nattfjäril]

Jag är ingen uppfödare så svarar inte på frågan, MEN jag vill ge ett jättestort fång med rosor till de uppfödare som sätter i första rummet att deras valpar ska vara friska och fungera i sina nya hem!

Ni är guld värda!

 

[LaMagia]

Och lite en följdfråga: hur ska en hanhundsägare tänka? Ska hanen (om han är bra) bara para de allra bästa tikarna, eller ska han också få para de lite sämre med förhoppningen att nästa generation blir bättre än sin mamma (men kanske inte lika bra som sin pappa)? Vad är mest ansvarigt som hanhundsägare?

Jag äger två hanhundar. En chow chow och en mops. Båda hanarna uppfyller med råge avelskriterierna inom sina raser (hälsotester, exteriör, mentalitet). Gällande chow chow så har jag samma krav gällande hälsa på de tikar som min hane ska para som jag har inom min egen avel.
Gällande mops så föder jag inte upp den rasen och jag har inte samma djupgående kunskap om rasen som jag har om chowen. Jag har fått några lösa förfrågningar på honom från uppfödare som jag känner och vet har högre mål med sin avel än att bara producera valpar till försäljning. I sådana fall litar jag helt och fullt på uppfödarnas omdöme om de vill använda min hane.

Jag har hållit på så pass länge med hundar och uppfödning att jag förstår att det finns många olika sätt att se på sin ras, vilka mål man har med sin avel och hur man väljer att tolka rasstandarden (jag har ju bara rena sällskapsraser, så några arbetsegenskaper finns inte att ta hänsyn till). Jag vet ju vad jag har för målsättning och vilken typ jag strävar efter i min avel, men jag är ödmjuk nog att förstå att det finns fler sätt än mitt sätt och så måste det få vara.

 

[Dentaku]

Samtidigt om det finns uppfödare (som i @inverterad s collieexempel) tar fram hyfsade sällskapshundar i en ras som ska restaureras som brukshundar - hur ska "rätt" köpare hitta till rasen? Om inte bruksintresserade köper kommer inga hundar ut och tävlar eller arbetar och då får man ju svårt att bedöma om aveln går åt rätt håll.

Jag har ju också collie, och som jag ser det bör visserligen rasens bruksegenskaper förbättras, men jag ser inte poängen med att det ska ske till den grad att collien ska bli ett alternativ för de som skaffar t ex bruksschäfer. Dels för att vägen dit skulle kräva så extrem avel, där man måste göra avkall på mycket annat. Men kanske framför allt för att det som folk efterfrågar är en familjehund som också fungerar bra att träna och tävla med - men som inte är lika extrem som vissa andra raser.

Mitt drömscenario är att collien blir en hund som inte är ovanlig i brukset(eller andra tävlingsformer), som man inte förvånas över att se i elitklass och att det börjar trillar in lite brukschampionat igen. Samtidigt är den ett tänkbart alternativ för de som vill ha en aktiv sällskapshund, kanske inte träna men som har en innehållsrik vardag som hunden är delaktig i eller för de som mest är intresserade av att tävla t ex rallylydnad.

Jag tror att bästa vägen att nå hit är att förbättra mentaliteten generellt i rasen och att fler collieägare provar på att träna och tävla - dessa saker hänger säkert ihop i en uppåtgående spiral. Jag har tyvärr lite dålig koll på vad rasklubben gör, men det är fantastiskt om man kan få folk att testa olika tävlingsgrenar, gärna bruks, genom att ordna enkla aktivitetsdagar på lokalnivå.

 

[emma82maria]

Och lite en följdfråga: hur ska en hanhundsägare tänka? Ska hanen (om han är bra) bara para de allra bästa tikarna, eller ska han också få para de lite sämre med förhoppningen att nästa generation blir bättre än sin mamma (men kanske inte lika bra som sin pappa)? Vad är mest ansvarigt som hanhundsägare?

Jag tänker som så att ska jag låna ut min hane ska det vara till en tik där jag själv tror på kombinationen. Det kan absolut vara till en sämre tik men jag måste tro på att det kan bli bra avkommor sen vet man ju ändå aldrig hur utfallet verkligen blir.

 

[Red_Chili]

Pratade precis med en uppfödare som berättade att hon för många år sedan valde att separera sina två tiklinjer och hela tiden ha två linjer parallellt, för även om hon är noga, känner sina hundar väl och är petig i val av hane så skulle det kunna dyka upp problem som gör att hon måste skrota ena tiklinjen. Då vill hon inte stå där utan något att avla på. Det tyckte jag var ett intressant tänk som jag inte hört om tidigare från andra uppfödare.

 

[Red_Chili]

Om vi går tillbaka till ämnet för tråden och min trådstart, då. Tack till alla er som svarat! Ni som svarat resonerar ju väldigt klokt och sansat kring olika överväganden som en uppfödare måste göra och vad en inte bör kompromissa med. Men varför ser det inte ut riktigt så när vi sen tittar ut över planerade kullar i vår närhet? Då kan det låta precis så här fint, men en sökning på Avelsdata ger en helt annan bild över sakernas tillstånd.

Jag tror att en del i att det blir otroligt bra svar här är för att det är just de med bra svar som bemödar sig att svara.

Jag satt senast igår och förklarade för en uppfödare vad BPH är, att det inte är samma sak som MH och förklarade hur BPH kan användas för att förbättra rasen eller hindra att den blir sämre. Den uppfödaren skulle aldrig ge sig in i tex den här tråden, för intresset finns inte. Man pratar med likasinnade, som inte har mer kunskap de heller. När alla i umgängeskretsen har ungefär samma erfarenheter och framförallt bristande kunskap inom samma områden, då blir det inte bättre heller.

Uppfödaren jag pratade med igår är absolut inte slarvig eller dum, inte heller någon som bara vill tjäna pengar utan tvärt om lägger stora pengar på att köpa in bra avelsmaterial och har inga problem att låta bli avel om hundarna inte blir bra nog. Men, det finns kunskapsbrister inom en hel del "nytt" och framförallt inom sådant som inte hunnit bli vanligt inom rasen än så länge.

Ofta pratas det ju varmt om att man ska vända sig till någon erfaren inom samma ras när man ska börja föda upp. Det kan vara otroligt bra. Det kan dock också vara bra att vända sig till någon med en annan ras, för att få andra synvinklar på det hela.

Jag kan tveklöst säga att om det inte varit för att internet gett mig en stor bekantskapskrets även utanför egna rasen, då hade jag nog varit en som åker på massor av utställningar, håller på lite med lure coursing ibland, kör på lite samma som alla andra osv. Jag hade inte vetat om mentalitetsbeskrivningar, ledröntgen, index hit och dit och en hel del annat som idag gör att många (även uppfödare) vänder sig till mig för att prata hund. Det finns absolut de som vill veta mer, men de måste få kunskapen någonstans också.

 

[Bulldoozer]

Jag har två raser med liten avelsbas och så bc som har en betydligt bredare avelsbas och det går ju att sålla betydligt hårdare på en ras med bred avelsbas än raser med smal avelsbas tänker jag. I en smal avelsbas så måste man kanske göra "good enough" parningar för att bibehålla genetisk variation i rasen men samtidigt så får man ju inte avla in skit och avla på sjukdomar och kass mentalitet.
I både mas och corgi så tycker jag ett problem är att man sätter lite skygglapparna på genom att inte kolla för noga på sina avelsdjur för man vill inte hitta fel. Här kanske kompensationsavel måste ske då det blir dyrt att inte använda en frisk och sund hund i aveln men den inte har den exteriör man önskar. Nåt som jag tycker är förkastligt är när man enbart bryr sig om hur hundarna ser ut, om de duger till "show" och sen ser ner på andra som kanske avlar på lite veka öron alt stå öron eller en mer högställd typ än vad man själv föredrar. Dessa raser har verkligen inte råd att förlora avelsmaterial på smärre skönhetsfel när man dessutom ska ta hänsyn till mentalitet och hälsa enligt mig, jag tar alla dar i veckan hellre en mas med ståöron än med ed fel eller usel mentalitet. Problemet är att många uppfödare i dessa raser ser utseendet som prio ett när jag tycker att mentalitet och hälsa ska vara i första rummet, dessutom innebär prio ett hos mas oftast överpälsade hundar och hos cardigan oftast för tunga, lågställda hundar vilket är högst ofunktionellt hos hundar som ändå ska vara vallhundar i grunden.
Även om min cardigan skulle vara fem centimeter kortare i ryggen så skulle hon fortfarande passa in (enligt mig) i rasstandarden men vara en mycket mer funktionell hund, även om min mas skulle vara betydligt mindre välpälsad så skulle även hon fortfarande platsa in i sin rasstandard och troligen orka jobba bättre på sommaren (då är hon inte alls så välpälsad som många andra i rasen). Det finns ju ganska stor plats för variation inom rasen utseendemässigt då rasstandaren inte innehåller några exakta mått utan är subjektiva för den som läser, att då nån skara bestämt sig för att masarna SKA ha "showcoat" när rastandarden tydligt skriver ut måttlig päls och att vissa inom cardigan SKA hundarna vara låga så att nästan bröstet är i marken fast det i rasstandarden står angivet "benen ska vara korta men kroppen ska ha gott markavstånd" är för mig ett mysterium, framförallt att man har mage att se ner på de hundar som de facto (enligt mig) följer rastandarden minst lika bra som deras hundar om inte bättre. Det behövs en vidare tolerans av lämpliga hundar rent utseendemässigt i dessa raser enligt mig, jag vill inte höra saker som "hon parade sin tik med den där "fula" hanen" jag vill höra "det verkade ju vara en sund kombination" för skönheten sitter ju trots allt i ögat på betraktaren och det finns betydligt viktigare faktorer än utseende att ta hänsyn till i avel så länge hundarna är funktionella.
Samtidigt som inom cardigan i dagsläget är det omöjligt att avla på bara hd även om man skulle ta med c höft av den enkla anledningen att det röntgas för lite i rasen, ska man sen sålla bort hundar med short ulna, mentalitet, diskbråck, krypt, kroksvans, fluff, exteriör m.m. så skulle det knappt finnas nåt att avla på alls för även en hund med fria höfter kan ju ha annat som gör den olämplig i avel.

Bara hur jag tänker kring avel, jag tror att på sikt så kommer det vara ett problem med snäva avelsbaser i små raser om man inte aktivt försöker bibehålla så mycket genetisk variation man kan utan att rucka på hälsan.