Uppfödare: hur resonerar ni kring avelsdjurs fel och brister?

[inverterad]

Inspirerad av en diskussion i malinois-tråden som blev raderad så väcker jag nu frågan i en egen tråd. Frågan riktar sig främst till dig som redan tagit kull(ar) eller som planerar en kull i närtid (typ parat tiken/valt hanhund och väntar på löp etc), dvs inte främst till dig som har en dröm om att någon gång ta en kull i en avlägsen framtid.

Hur tänker ni kring er hunds/tänkt hanhunds fel och brister? Hur tänker ni kring era mål för avel jämfört med den hund ni har idag? Är målen något som varje avelshund ska uppnå, eller är den en målbild längre fram? Hur tänker ni kring avel på C-höft om målet är god ledhälsa? Hur tänker ni kring korning som avelsutvärdering om ni har en tänkt avelstik som inte klarat sitt MT? Hur tänker ni kring mentala brister hos tiken och kan de uppvägas hos hanen?

Jag är helt medveten om att det inte finns några perfekta avelshundar och hoppas på en diskussion som har högt i tak men med ödmjukhet för olika sätt att resonera.

 

[Fetaost]

Svarar som fd uppfödare.

Mental otillräcklighet/brist finns det i min värld ALDRIG en ursäkt för att avla på eftersom nedärvningen är stor och mycket svår att sen avla bort. Mycket svårare än att fixa till en dålig höft eller armbågsstatistik.
Att mentaliteten är sådan i linjerna OCH föräldrarna att avkommorna kommer att höja rasen (eller bibehålla en redan stabil ras) ser jag som en självklarhet.

Att avla på sämre leder ser jag som något man får överväga från ras till ras. I en numrärt stor ras där det finns gott om avelsdjur med bra ledstatistik ser jag det som onödigt och oseriöst att para. Jag har svårt att se att det skulle vara en parning som "behövs" för rasen.
I vissa raser kan man behöva avla på tex en lägre ledkvalité som ett steg i att stärka andra bitar i ett långsiktigt avelsmål.

Som fd bruksuppfödare tänker jag såhär runt ett MT: Föll tiken på målsnöret med några ynka poäng på nått moment och kändes inte alls sig själv, kullsyskon osv har presterat jättebra...ja då skulle jag kanske avlat. MEN hade nu hunden inte varit sig själv så hade jag iofs gjort ett nytt MT. Är det en bruksras så är det ju väldigt viktigt att mentaliteten är rejäl och solid eftersom det är så brukshundar ska vara. MT har en lägsta gräns och där är "Mellanmjölkshundarna" dvs det är inte ens de bättre hundarna som hamnar där så jag har svårt att se det försvarbart med en sådan hund i avel.
Mentala brister kan ibland vägas upp av en han men de kan lika väl inte göra det eller komma igen senare i leden. Så nej, det är ett tokigt resonemang.

Avel ska alltid tillföra något. En kull ska vara behövd.

 

[toughcookie]

Inspirerad av en diskussion i malinois-tråden som blev raderad så väcker jag nu frågan i en egen tråd. Frågan riktar sig främst till dig som redan tagit kull(ar) eller som planerar en kull i närtid (typ parat tiken/valt hanhund och väntar på löp etc), dvs inte främst till dig som har en dröm om att någon gång ta en kull i en avlägsen framtid.

Hur tänker ni kring er hunds/tänkt hanhunds fel och brister? Hur tänker ni kring era mål för avel jämfört med den hund ni har idag? Är målen något som varje avelshund ska uppnå, eller är den en målbild längre fram? Hur tänker ni kring avel på C-höft om målet är god ledhälsa? Hur tänker ni kring korning som avelsutvärdering om ni har en tänkt avelstik som inte klarat sitt MT? Hur tänker ni kring mentala brister hos tiken och kan de uppvägas hos hanen?

Jag är helt medveten om att det inte finns några perfekta avelshundar och hoppas på en diskussion som har högt i tak men med ödmjukhet för olika sätt att resonera.

Jag har haft stora avelsplaner för min ena tik och tanken var att hon skulle ha parats nu i april.
Under vintern har jag lagt mycket tid på att på papper beskriva den typ av hund jag skulle vilja föda upp, både långsiktigt och hur jag möjligtvis skulle kunna nå dit och med vilken typ av hundar.
Och det har fått mig att inse att min hund inte alls passar in där. Jag älskar henne över allt annat och hon har MÅNGA kvaliteter som jag verkligen vill ha men hon har också andra egenskaper som jag i så fall skulle få försöka avla bort. Eftersom jag inte tror på kompensationsavel så kommer hon inte att paras nu trots att jag har en ganska lång lista på folk som vill ha avkomma efter just henne.
Hade jag valt en annan inriktning på min framtida avel hade hon passat utmärkt. Hon kommer ur en tiklinje med grymt bra ledstatistik, klådfritt, fina MHn, många korade och flertalet IPO3 hundar så det hade absolut inte varit FEL att avla på henne, bara inte rätt för mig där jag är nu.

Jag har ju ras som har fria leder som registreringskrav så att avla på C höft är för mig helt främmande. MH kan få se skruttigt ut om resten av kullens är bra, kvarstående rädslor hos ett eller flera av syskonen skulle däremot vara direkt diskvalificerande.
MT är önskvärt och hade något av avelsdjuren fått bryta eller fått väldigt låga poäng hade jag nog dragit öronen åt mig om jag inte själv varit på plats för att se vad som hänt på testdagen.

När jag väl tar min första kull vill jag i första hand hitta en hane som förstärker tikens förtjänster och som inte har samma brister som henne (alla hundar har brister). Bra ledstatistik i många led och även "på bredden", bra MH eller MT. Jag vill också helst att det ska finnas tävlingsresultat, jag är fullt medveten om att en duktig tränare kan få en dålig hund att se bra ut men jag vill ändå att hundarna ska vara bevisat träningsbara.
Sen tillkommer exteriören men den är mer "lättsynad".

"Min" andra tik som jag planerat att spara en valp efter, L-testades godkänt för polisiärt bruk igår och blir kvar hos polisen för fortsatt utbildning så den linjen försvann också för mig.

Jag har exteriörschäfer om någon inte visste det

 

[Migo]

Hur tänker ni kring er hunds/tänkt hanhunds fel och brister? Hur tänker ni kring era mål för avel jämfört med den hund ni har idag? Är målen något som varje avelshund ska uppnå, eller är den en målbild längre fram? Hur tänker ni kring avel på C-höft om målet är god ledhälsa? Hur tänker ni kring korning som avelsutvärdering om ni har en tänkt avelstik som inte klarat sitt MT? Hur tänker ni kring mentala brister hos tiken och kan de uppvägas hos hanen?

Jag är helt medveten om att det inte finns några perfekta avelshundar och hoppas på en diskussion som har högt i tak men med ödmjukhet för olika sätt att resonera.

Jag tror att jag har svarat på väldigt snarlika frågor i en tråd för inte så länge sedan, men det snöar ute och valpen sover, så here we go again

För de som inte vet så föder jag upp bordercollie med 100% fokus på hundar som ska arbeta med djurhantering. En väldigt specialiserad hund där arbetsegenskaperna är viktigast av allt.

Grundfilosofi: Jag ska tycka att kullen är ok även om de bara ärver svagheterna. I regel vill jag inte kompensationsavla, men försöker samtidigt inte kombinera stora svagheter på "samma område". Tik och hane ska vara typlika i arbete och känsla, för ett jämt och förhållandevis förutsägbart resultat.

Målet är en hund som är trygg och bekväm med folk och normalt socialt liv. Den ska ha god djurkänsla, stort självförtroende och viss grad av kontrollbehov. Den ska ha stort mått av samarbetsvilja utan att vara osjälvständig. Den ska snabbt skaka av sig efter negativa upplevelser och ha en god förmåga att vila när den inte jobbar.

Jag använder inte hundar "med potential" i avel. Det är när de bevisat sin kapacitet som de ska användas! Alltså ska alla avelsdjur jag använder ha visat sina arbetskvaliteter och vara ordentligt utbildade, så man ser både egenskaper i arbete och träningsbarhet. På så vis får vi också en tydligare bild av svagheterna och hundarna hinner bli gott vuxna (>3 år). Alltså ska varje hund ha levt upp till målet för att ens övervägas till avel.

Vad gäller svagheter så ser inte jag en C-höft som ett större problem, så länge index är bra och höften är funktionell för hunden.

Jag avsluta nyligen min linje trots att min fodertik både vunnit unghundsSM, bevisat sig som arbetshund, kom 10a på nordic nursery och nu vunnit IK2 och kvalat till kvarts SM 2021. Hennes bror är avlivad pga ep. Det är INTE en acceptabel risk för mig.

 

[Fruentimber]

Jag är hanhundsägare, med en ras med arbetande bakgrund men som främst använts till vänstervarvning de senaste tjugo åren. Det har lett till följande bekymmer:

1. Bristande mentalitet pga ingen mentaltestar
2. Dåliga leder och tillväxtrubbningar pga ingen röntgar
3. Tunga och orörliga kroppar pga utställning ni vet

Min avelshane är nätt i typen, har gjort ett bra MH och är friröntgad både fram och bak. Han har visat framfötterna i flera sporter och har bra fösningsegenskaper. Innehar ett cert. Kroppsligt hade jag gärna sett en bättre front med rakare framben och mentalt hade han gärna fått ha en bättre av/på-knapp. Han matchas enbart med tikar som kan komplettera honom såväl fysiskt som psykiskt.

Ledstatistiken inom rasen är smått bedrövlig och vi blev anonymt anmälda till SKK som nu har oss under lupp tre år framöver. Min förhoppning är att det ska leda till krav, att C endast får paras med A osv. Det betyder dock inte att jag släpper min friröntgade hane till vad som helst - jag har sagt nej till flera kombinationer där tiken inte uppfyller mina egna krav eller på annat sätt är olämplig. En tik som uppfyller kraven och har C-höft lånar jag absolut ut till, så länge ägaren/uppfödaren är vettig (japp, jag är så pass småsint att verkar du vara en idiot så får du inte låna hanen, hur bra tiken än är ).

 

[WildWilma]

Inspirerad av en diskussion i malinois-tråden som blev raderad så väcker jag nu frågan i en egen tråd. Frågan riktar sig främst till dig som redan tagit kull(ar) eller som planerar en kull i närtid (typ parat tiken/valt hanhund och väntar på löp etc), dvs inte främst till dig som har en dröm om att någon gång ta en kull i en avlägsen framtid.

Hur tänker ni kring er hunds/tänkt hanhunds fel och brister? Hur tänker ni kring era mål för avel jämfört med den hund ni har idag? Är målen något som varje avelshund ska uppnå, eller är den en målbild längre fram? Hur tänker ni kring avel på C-höft om målet är god ledhälsa? Hur tänker ni kring korning som avelsutvärdering om ni har en tänkt avelstik som inte klarat sitt MT? Hur tänker ni kring mentala brister hos tiken och kan de uppvägas hos hanen?

Jag är helt medveten om att det inte finns några perfekta avelshundar och hoppas på en diskussion som har högt i tak men med ödmjukhet för olika sätt att resonera.

Ja detta skulle jag också vilja ha svar på, är aktiv i avelsfrågor i min rasklubb men avlar ej själv och har inga planer på det.

Ser en del (ofta "unga") hundägare som vill ta en kull på sin tik så desperat att det mesta verkar ses genom fingrarna med och eller bortförklaras och det gynnar sällan rasen långsiktigt. Många verkar också helt bortse från möjligheten att ta hjälp av avelskunniga personer i rasklubben utan verkar tycka att de kan bäst själv och ofta bedrivs då "individavel". Hade man tagit hjälp av rasklubben så hade kanske sannolikheten för ett resultat som långsiktigt gynnar rasen blivit större i många fall. Detta gäller flera olika raser och inte bara min.

 

[Migo]

Ja detta skulle jag också vilja ha svar på, är aktiv i avelsfrågor i min rasklubb men avlar ej själv och har inga planer på det.

Ser en del (ofta "unga") hundägare som vill ta en kull på sin tik så desperat att det mesta verkar ses genom fingrarna med och eller bortförklaras och det gynnar sällan rasen långsiktigt. Många verkar också helt bortse från möjligheten att ta hjälp av avelskunniga personer i rasklubben utan verkar tycka att de kan bäst själv och ofta bedrivs då "individavel". Hade man tagit hjälp av rasklubben så hade kanske sannolikheten för ett resultat som långsiktigt gynnar rasen blivit större i många fall. Detta gäller flera olika raser och inte bara min.

"Det här är min första hund av *rasen*, den är nu två år gammal och PERFEKT på alla sätt så nu ska jag ta en kull valpar".

 

[WildWilma]

"Det här är min första hund av *rasen*, den är nu två år gammal och PERFEKT på alla sätt så nu ska jag ta en kull valpar".

Precis och alla fel hos kullsykonen beror på ägarna eller olyckliga händelser.

 

[inverterad]

Ja detta skulle jag också vilja ha svar på, är aktiv i avelsfrågor i min rasklubb men avlar ej själv och har inga planer på det.

Ser en del (ofta "unga") hundägare som vill ta en kull på sin tik så desperat att det mesta verkar ses genom fingrarna med och eller bortförklaras och det gynnar sällan rasen långsiktigt. Många verkar också helt bortse från möjligheten att ta hjälp av avelskunniga personer i rasklubben utan verkar tycka att de kan bäst själv och ofta bedrivs då "individavel". Hade man tagit hjälp av rasklubben så hade kanske sannolikheten för ett resultat som långsiktigt gynnar rasen blivit större i många fall. Detta gäller flera olika raser och inte bara min.

Håller med! Det är ju jättebra att fler hundar går i avel, det är bra för den genetiska variationen (just nu går exempelvis 6 % av alla hanar i avel i min ras - på tok för lite!). Men, det innebär ju också ett stort ansvar för rasen och dess långsiktiga utveckling, och ett stort ansvar för de människor som ska köpa valpen och leva med den i 10-12 år. Det är så himla viktigt att inte tala vidlyftigt om fina mål när ens eget tilltänkta avelsdjur inte uppfyller de målen - det blir ju falsk marknadsföring. Däremot, om en kan ha ett tydligt och ärligt resonemang om varför hunden ändå bör gå i avel och hur en tänker kring styrkor och svagheter, då får ju valpköparna en ärlig chans att ta ställning till det och ta beslut om de vill köpa valp från den kombinationen eller inte. Och som du säger, rasklubben är en jätteviktig resurs som används alldeles för lite av nya, oerfarna uppfödare eller aspirerande uppfödare.

 

[Red_Chili]

"Det här är min första hund av *rasen*, den är nu två år gammal och PERFEKT på alla sätt så nu ska jag ta en kull valpar".

Såna fanns det en hel hög av för ett tag sedan inom min ras. Visade sig sedan i svårsålda valpar, många omplaceringar och uppfödare som vände sig till mig för att hjälpa till att hitta nya hem eftersom mitt kontaktnät var större än deras... Jag hjälpte absolut till, det gör jag alltid när det handlar om hundar i min ras och jag är alltid öppen för att även vara jourhem om det är akut behov av det eller liknande. Meen det var en otroligt tråkig period ett tag när alla skulle ha valpar på allt. Nu verkar det ha lugnat sig lite, dock lite rädd att det vänder tillbaka när det är så lätt att sälja valpar pga corona...

 

[WildWilma]

Håller med! Det är ju jättebra att fler hundar går i avel, det är bra för den genetiska variationen (just nu går exempelvis 6 % av alla hanar i avel i min ras - på tok för lite!). Men, det innebär ju också ett stort ansvar för rasen och dess långsiktiga utveckling, och ett stort ansvar för de människor som ska köpa valpen och leva med den i 10-12 år. Det är så himla viktigt att inte tala vidlyftigt om fina mål när ens eget tilltänkta avelsdjur inte uppfyller de målen - det blir ju falsk marknadsföring. Däremot, om en kan ha ett tydligt och ärligt resonemang om varför hunden ändå bör gå i avel och hur en tänker kring styrkor och svagheter, då får ju valpköparna en ärlig chans att ta ställning till det och ta beslut om de vill köpa valp från den kombinationen eller inte. Och som du säger, rasklubben är en jätteviktig resurs som används alldeles för lite av nya, oerfarna uppfödare eller aspirerande uppfödare.

Exakt.

Vi behöver också ha fler olika avelsdjur i vår ras men det är bara till nytta om de födda valparna faktiskt sen själva blir användbara i avel men det blir de sällan om flera i kullen får Hd eller om kullen får mentala brister. Här hade nog vi som rasklubb kunnat göra störst nytta genom att bidra med och hjälpa till och tolka statistik på hälsa och mentalitet. Många har tyvärr dålig koll på hur rasmedel är i dessa avseenden. Många kan inte tolka en Mh-spindel korrekt. Vi rekommenderar aldrig ett enskilt avelsdjur utan hjälper uppfödare (och valpköpare) att göra så informerade val som möjligt.

Falsk marknadsföring är tyvärr inte ovanligt, eller att relevant information inte lämnas ut trots att det är ett krav enligt SKK.

En uppfödare som kan vara ärlig med vilka svagheter och utmaningar som kan finnas i en blivande kull kan troligen hitta hem som passar bättre än den som lovar guld och gröna skogar och hundar om passar hos vem som helst. Det finns få hundar som passar hos vem som helst. I det senare fallet kommer det troligen leda till fler omplaceringar/avlivningar.

 

[Happimess]

"Det här är min första hund av *rasen*, den är nu två år gammal och PERFEKT på alla sätt så nu ska jag ta en kull valpar".

Det där är så JÄVLA vanligt inom min ras, ser det nästan varje vecka. Det allra värsta är att hundarna ifråga ofta beskrivs som "otroligt kärleksfull mot familjen och de h*n känner, men främlingar är inga favoriter och det kan ta tid innan h*n vågar sig fram, men h*n är absolut inte reserverad eftersom h*n överöser familjen med kärlek".

Men alltså du beskrev precis ESSENSEN av reservation, vilket visserligen FÅR förekomma inom rasstandarden men absolut är ett växande problem...

 

[WildWilma]

Det där är så JÄVLA vanligt inom min ras, ser det nästan varje vecka. Det allra värsta är att hundarna ifråga ofta beskrivs som "otroligt kärleksfull mot familjen och de h*n känner, men främlingar är inga favoriter och det kan ta tid innan h*n vågar sig fram, men h*n är absolut inte reserverad eftersom h*n överöser familjen med kärlek".

Men alltså du beskrev precis ESSENSEN av reservation, vilket visserligen FÅR förekomma inom rasstandarden men absolut är ett växande problem...

Blir galen på att folk ska avla på socialt osäkra hundar bara för att det är "rastypiskt". Jag ha inga problem att man avlar på socialt ointresserade hundar men de ska inte vara rädda eller ens osäkra. De ska inte backa undan om en främling kommer fram, inte ens när de börjar känna på hunden.

En hund som överöser alla den känner (eller inte känner) med "kärlek" låter också som en väldigt osäker hund i mina öron. Jag har levt med en socialt osäkerhund och det vill jag aldrig göra igen, det påverkar alla aspekter av hundens liv och därmed mig som hundägare.

 

[Fetaost]

Det är så himla viktigt att inte tala vidlyftigt om fina mål när ens eget tilltänkta avelsdjur inte uppfyller de målen - det blir ju falsk marknadsföring.

Det här!!!
Det är så himla lätt att skriva säljande klyschor på hemsidor i stil med "rastypiska", "drivna", "orädda", "mentalt stabila" , "sociala", "arbetsvilliga", "stor nyfikenhet" "friska och sunda" osv, osv
Alltså man vet ju vad folk vill läsa....

Själv blev jag mycket besviken nu när jag började leta ny valp och såg hur dåligt dessa ord stämde med verkligheten.
Det var skotträdsla, underlagsosäkerhet, överdriven reservation och i ett fall tom en totalt avstängd hund som lyckats på sitt MH få ettor och tvåor hela vägen ner till skott som blev en femma.

Tyvärr är avelsdata svårtolkat för många valpköpare, speciellt verktygen för mentalitet så uppfödare kommer undan med detta.

Jag satt här och undrade om dessa uppfödare medvetet ljög eller var så okunniga att de inte begrep bättre.

 

[Migo]

Jag satt här och undrade om dessa uppfödare medvetet ljög eller var så okunniga att de inte begrep bättre.

Vissa tror jag är duktiga "bilförsäljare", andra har nog väldigt hög toleransnivå/bred definition på saker och en del är helt enkelt övertygade om sin egen hunds storhet till den grad att de inte ser svagheterna.

Jag har haft en hel del "den är inte ljudrädd alls men tycker inte om åska" (hunden ihopkrupen bakom en möbel i fikarummet och vägrar komma ut för att åskan gick för tre timmar sedan), "den är så klok och trygg med djuren" (hunden är ointresserad av kontroll och skuttar lite oengagerat bakom flocken) osv osv.

Jag sålde en tik som inte levde upp till mina krav på avelsdjur. Frisk, välmeriterad, okomplicerad. Men inte med de djurhanteringsegenskaper jag vill se och som lade på sig av rädslor. Hon har numera barnbarn i mängder, trots att hon är enda hunden i sin kull som öht fungerade tillfredsställande, en enda av hennes valpar (2 kullar) fungerar ok när den får eget ansvar med djur... De ser stilfulla ut och det dök upp fräna färger. Säljer som smör

 

[inverterad]

Det här!!!
Det är så himla lätt att skriva säljande klyschor på hemsidor i stil med "rastypiska", "drivna", "orädda", "mentalt stabila" , "sociala", "arbetsvilliga", "stor nyfikenhet" "friska och sunda" osv, osv
Alltså man vet ju vad folk vill läsa....

Själv blev jag mycket besviken nu när jag började leta ny valp och såg hur dåligt dessa ord stämde med verkligheten.
Det var skotträdsla, underlagsosäkerhet, överdriven reservation och i ett fall tom en totalt avstängd hund som lyckats på sitt MH få ettor och tvåor hela vägen ner till skott som blev en femma.

Tyvärr är avelsdata svårtolkat för många valpköpare, speciellt verktygen för mentalitet så uppfödare kommer undan med detta.

Jag satt här och undrade om dessa uppfödare medvetet ljög eller var så okunniga att de inte begrep bättre.

Ibland tror jag faktiskt det handlar om okunskap, speciellt när det gäller mentalitet. Många, också en del uppfödare, kan inte läsa hund och misstolkar sina egna hundars beteenden. De kan då säga att deras hundar har gjort trevliga MH:n och är trygga hundar när de har mest bara 2r rakt igenom och så kanske en 3:a på skotten. Det är svårt att granska sin älskade hund kritiskt och sålla bort den från avel när den kanske är köpt med det syftet eller uppfödaren har behållit en tikvalp för att fortsätta med linjen.

Sen finns det också de som, som jag ser det, faktiskt medvetet vilseleder genom att prata om fina MH:n eller "godkänd på MH" fast de mycket väl vet sanningen. Dessa uppfödare säger ofta att de bryr sig om mentalitet men redovisar inte sina avelsdjurs spindlar eller kullens tänkta MI-siffror utan det får valpköparna själva leta upp (och hur många har den kunskapen att själv söka relevant information?).

 

[toughcookie]

Ja detta skulle jag också vilja ha svar på, är aktiv i avelsfrågor i min rasklubb men avlar ej själv och har inga planer på det.

Ser en del (ofta "unga") hundägare som vill ta en kull på sin tik så desperat att det mesta verkar ses genom fingrarna med och eller bortförklaras och det gynnar sällan rasen långsiktigt. Många verkar också helt bortse från möjligheten att ta hjälp av avelskunniga personer i rasklubben utan verkar tycka att de kan bäst själv och ofta bedrivs då "individavel". Hade man tagit hjälp av rasklubben så hade kanske sannolikheten för ett resultat som långsiktigt gynnar rasen blivit större i många fall. Detta gäller flera olika raser och inte bara min.

Jag önskar verkligen att "min" rasklubb var något att hänga i julgranen. Tyvärr har jag noll och inget förtroende för dem. De inte bara tillåter utan uppmuntrar till att avla "sällskapsschäfrar" som knappt ens duger till att springa vänstervarv.

 

[Happimess]

Blir galen på att folk ska avla på socialt osäkra hundar bara för att det är "rastypiskt". Jag ha inga problem att man avlar på socialt ointresserade hundar men de ska inte vara rädda eller ens osäkra. De ska inte backa undan om en främling kommer fram, inte ens när de börjar känna på hunden.

En hund som överöser alla den känner (eller inte känner) med "kärlek" låter också som en väldigt osäker hund i mina öron. Jag har levt med en socialt osäkerhund och det vill jag aldrig göra igen, det påverkar alla aspekter av hundens liv och därmed mig som hundägare.

Håller med, och jag backar på mitt egna uttalande om att en hund som ger uttryck för osäkerhet är reserverad - en reserverad hund är mina ögon en hund som inte kastar sig fram och vill hälsa, men inte för den sakens skull är rädd. Rädsla och reservation är ju verkligen två olika saker.

Jag har en rädd och osäker hund, som tycker människor är det läskigaste som finns, och det är så fruktansvärt jobbigt. För mig blir det så otroligt oetiskt mot både hundar och presumtiva köpare att inte göra allt man kan för att INTE avla fram osäkerhet.
Hade det inte varit för att det "bara" är människor min hund är rädd för, hade jag nog inte orkat. Hon är miljöstark i övrigt vilket är räddningen för att jag ska orka hålla ihop det.

 

[Fetaost]

Ibland tror jag faktiskt det handlar om okunskap, speciellt när det gäller mentalitet. Många, också en del uppfödare, kan inte läsa hund och misstolkar sina egna hundars beteenden. De kan då säga att deras hundar har gjort trevliga MH:n och är trygga hundar när de har mest bara 2r rakt igenom och så kanske en 3:a på skotten. Det är svårt att granska sin älskade hund kritiskt och sålla bort den från avel när den kanske är köpt med det syftet eller uppfödaren har behållit en tikvalp för att fortsätta med linjen.

Sen finns det också de som, som jag ser det, faktiskt medvetet vilseleder genom att prata om fina MH:n eller "godkänd på MH" fast de mycket väl vet sanningen. Dessa uppfödare säger ofta att de bryr sig om mentalitet men redovisar inte sina avelsdjurs spindlar eller kullens tänkta MI-siffror utan det får valpköparna själva leta upp (och hur många har den kunskapen att själv söka relevant information?).

Helt enig med dig. Många missar nog också att deras hund kanske fungerar så bra för att den hamnat hos just den rätta ägaren. Hade hunden varit hos någon annan hade bristerna blivit mer uppenbara.
En bra hund hade varit lika bra hos vilken normalkunnig hundägare som helst. Det ska inte spela roll om det är en man eller kvinna, bullrig och yvig eller försynt, barnfamilj, storstad osv.

 

[Lattematte]

Föder inte upp hundar men vill ändå svara. Vilken typ av svagheter det går att acceptera hos avelsdjuren beror på hur det ser ut hos rasen. I vissa raser är C på höfterna ett ganska bra resultat, och om hunden har många andra fördelar (och kanske många släktingar med ua-höfter), så kan det vara ok.

Om det är frågan om en brukshund tycker jag att den ska vara korad, eftersom det urvalsinstrumentet finns och är framtaget just för avelsutvärdering. Var föräldrarna ok som avelsdjur är sannolikheten hög att även avkomman är det. Det behövs inga superduperhundar för att göra en godkänd korning, bara normalvettiga, normalstabila med något litet intresse för samarbete med människor, och det är det minsta som kan begäras av en brukshund om man vill ha den till tjänst eller bruks.

Dessutom är goda nerver eller en stark nervkonstitution eller en stabil mentalitet, vad det än kallas, en fördel vad hunden än ska användas till. Det är alltså en egenskap som passar en polishund lika bra som gammelmosters sällskapshund eller kusinens jakthund. Jag skulle alltså vilja se att fler hundar som genomgår standardiserade test med avseende på mentalitet, och att MYCKET högre vikt läggs på sådana test när uppfödarna väljer ut avelsdjur.