Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

N

nallip_90

För två år sedan fick jag en spark i ryggen av en skrämd unghäst.
Inget blev direkt skadat eftersom sparken inte träffade med full kraft, men för säkerhets skull fick jag ridförbud i två år.

Jag har inte ridit, men haft dagligt umgänge med hästar eftersom jag har fem shettisar. Jag är inte rädd för att umgås med hästarna, jag har tömkört och kört men inte ridit.

Nu i april upphör förbudet och jag är taggad som bara den på att börja rida igen, men samtidigt tycker jag det så oerhört otäckt ut.

Jag undrar nu om det finns fler där ute som haft liknande problem men vågat sig upp igen och övervunnit rädslan? Eller finns det någon som sitter i samma sits som jag? Som försöker övervinna det hela.
Någon som har råd om hur jag kan gå till väga?
Saker jag kan börja arbeta med redan nu innan det är dags att sitta upp?

Låt mig få höra era historier och tips!
Jag vill inte känna mig ensam i det här...
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Det låter ju extremt länge med två år, trots att du inte fick någon skada?

Jag kan i alla fall berätta om min erfarenhet, hade uppehåll i ett år efter att jag ramlat av en unghäst och brytit ryggen och blivit stelopererad.
Jag såg till att få hoppa upp på en häst som jag visste var trygg och snäll. I början red jag i ridhus, skrittade bara några varv första gången, och sen blev det mer och mer för varje gång.

Sedan fick jag börja rida på en ponny som jag red ca två gånger i veckan på i skogen helt prestigelöst.

När jag skaffade egen häst igen fick jag tag i en jätte snäll äldre läromästare, som kunde alla rörelser upp till gp, och för mig som rider dressyr var det det absolut bästa som kunde hända. Hade lite tur där.

Nu har jag precis köpt mig en unghäst igen. 3,5 år efter min olycka. Känner mig faktiskt inte alls rädd, trotts att hon inte är någon "maskin". Men jag har ett helt annat säkerhetstänk nu än innan. Är nog lite mer försiktig än många andra som inte varit med om samma sak som jag.

Mitt tips, hoppa upp på en trygg häst i lugn miljö, utan några krav. Om du inte vill mer än skritta första gången, gör inte det, det är ok ändå :)
 
Senast ändrad:
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Var ska du börja rida igen? Ridskola? Privat? Egen häst? Viktigaste är väl att du får en trygg och lugn häst och kan rida på inhägnat område första gångerna.

Vem gav dej ridförbud? Och varför ridförbud om du inte har någon skada i ryggen? varför måste du vänta till april? :P
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Ska inte ifrågasätta varför du fick så långt ridförbud då många läkare inte riktigt har så stor koll på detta med hästar och ridning och tycker det är en riskfylld sport pga det stora djuret man har att göra med. De ser många otäcka ridolyckor i sitt jobb.
Och du är inte ensam om att känna dig rädd.
Här har du en till som var rädd i många år efter en otäck avtrillning som egentligen var onödig. Men jag tror (peppar peppar ta i trä) att jag äntligen börjat komma ifrån den rädslan igen :) och det kommer förhoppningsvis du också att göra!

Kan berätta hur jag gått tillväga iaf:
Trillade av under en hoppträning och knäckte kotor i längryggen. Och fick ridförbud och då helst livet ut enligt läkaren ;) Det tog mig ett år innan jag kom upp på en häst igen och jag var LIVRÄDD!!! Red en underbart snäll tinker som fick mig att känna mig lite tryggare stegvis. Blev dock så att hästen såldes och jag fick ett ofrivilligt uppehåll igen. Men på något sätt lättad över det..

Har sedan dess ridit otroligt lugna och snälla hästar (mitt krav absolut!) och tagit det stegvis igen.
Vändningen kom nu för ett år sedan. Jag blev medryttare på en isis som jag kände mig trygg på direkt. Hon kunde hoppa å studsa till för saker men jag kände mig inte rädd. Det var så nära till marken (jag är lååång) och det hjälpte nog mkt.
Övergick efter några månader till en nordsvensk som var ca 15 cm högre. en
3- åring faktiskt (!) men gudasnäll. Kände mig lite tryggare redan tack vare isisen och tyckte inte nordisen var så mkt högre efter några ridturer. Sen att jag vågade rida en unghäst (första gången faktiskt för mig på en unghäst!) stärkte mig otroligt mkt.

Idag, och sen 4 månader tillbaka, har jag en egen häst på ytterligare 10 cm högre. Och jag känner mig supertrygg på honom då han har ett underbart psyke.

Jag tror mkt på stegvis! Börja på en nivå, ex en mindre häst, där man känner sig lite stor men har kontroll. Visst det kan vara en mindre bra häst att rida pga av dens psyke kanske men ändå känns det som att man har mer kontroll pga storleken. eller så är det bara jag som känner det så :p

Jag håller tummarna för dig att du kommer till en nivå där du känner dig säker igen!

Och du; släpp alla krav på dig själv! Det ÄR ok att känna sig osäker och det ÄR ok att kanske vilja ha någon som hjälper en. Ta all hjälp du kan få och hitta små positiva stunder uppe på hästryggen att plocka fram och "använda" när det behövs!
 
Senast ändrad:
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Var ska du börja rida igen? Ridskola? Privat? Egen häst? Viktigaste är väl att du får en trygg och lugn häst och kan rida på inhägnat område första gångerna.

Vem gav dej ridförbud? Och varför ridförbud om du inte har någon skada i ryggen? varför måste du vänta till april? :P

Ridförbudet blev utfärdat av en läkare i samråd med en sjukgymnast.

Den första början så hade jag riktigt, riktigt ont, hade fått sprickor på ett par revben. Men inga värre skador än så så att säga.
Jag fick åka och göra en undersökning ifall nervtrådar kunde ha tagit skada, men det visade sig att det inte skulle ha blivit det.

Jag blev skickad till en sjukgymnast som skulle hjälpa mig att bygga upp andra muskler i ryggen. Har för mig att det var för att det skulle ge en annan stadga till kroppen.

Revbenen läkte, vidare koll hos läkare eftersom jag fortfarande hade ruskigt ont. Visade ingenting annat än att jag skulle fortsätta hos sjukgymnast och bygga upp muskler.
Då beslöt man att skjuta upp ridförbudet i ett par månader till. Och nu var jag uppe i ca ett år.

Under tiden skedde alla möjliga undersökningar och jag gick på smärtterapi, massage, akupunktur med mera...
När ett år hade gått så beslöt man att jag skulle ta "ett lugnt år", sjukskrivas och inte göra tunga luft osv.

Nu i april är det två år sedan det hela hände... :)
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Det låter ju extremt länge med två år, trots att du inte fick någon skada?

Jag kan i alla fall berätta om min erfarenhet, hade uppehåll i ett år efter att jag ramlat av en unghäst och brytit ryggen och blivit stelopererad.
Jag såg till att få hoppa upp på en häst som jag visste var trygg och snäll. I början red jag i ridhus, skrittade bara några varv första gången, och sen blev det mer och mer för varje gång.

Sedan fick jag börja rida på en ponny som jag red ca två gånger i veckan på i skogen helt prestigelöst.

När jag skaffade egen häst igen fick jag tag i en jätte snäll äldre läromästare, som kunde alla rörelser upp till gp, och för mig som rider dressyr var det det absolut bästa som kunde hända. Hade lite tur där.

Nu har jag precis köpt mig en unghäst igen. 3,5 år efter min olycka. Känner mig faktiskt inte alls rädd, trotts att hon inte är någon "maskin". Men jag har ett helt annat säkerhetstänk nu än innan. Är nog lite mer försiktig än många andra som inte varit med om samma sak som jag.

Mitt tips, hoppa upp på en trygg häst i lugn miljö, utan några krav. Om du inte vill mer än skritta första gången, gör inte det, det är ok ändå :)

För det första; Hur sjutton vågade du hoppa upp igen?
Hade inte du en massa tankar om vad som skulle kunna hända, hur skadad du skulle kunna bli?

Just modet att ta första klivet och hoppa upp är det jag fasar för mest... Hur kommer man över det mentala?

Du och alla andra som klarar det ska ha beröm, ni är så himla duktiga!
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Ska inte ifrågasätta varför du fick så långt ridförbud då många läkare inte riktigt har så stor koll på detta med hästar och ridning och tycker det är en riskfylld sport pga det stora djuret man har att göra med. De ser många otäcka ridolyckor i sitt jobb.
Och du är inte ensam om att känna dig rädd.
Här har du en till som var rädd i många år efter en otäck avtrillning som egentligen var onödig. Men jag tror (peppar peppar ta i trä) att jag äntligen börjat komma ifrån den rädslan igen :) och det kommer förhoppningsvis du också att göra!

Kan berätta hur jag gått tillväga iaf:
Trillade av under en hoppträning och knäckte kotor i längryggen. Och fick ridförbud och då helst livet ut enligt läkaren ;) Det tog mig ett år innan jag kom upp på en häst igen och jag var LIVRÄDD!!! Red en underbart snäll tinker som fick mig att känna mig lite tryggare stegvis. Blev dock så att hästen såldes och jag fick ett ofrivilligt uppehåll igen. Men på något sätt lättad över det..

Har sedan dess ridit otroligt lugna och snälla hästar (mitt krav absolut!) och tagit det stegvis igen.
Vändningen kom nu för ett år sedan. Jag blev medryttare på en isis som jag kände mig trygg på direkt. Hon kunde hoppa å studsa till för saker men jag kände mig inte rädd. Det var så nära till marken (jag är lååång) och det hjälpte nog mkt.
Övergick efter några månader till en nordsvensk som var ca 15 cm högre. en
3- åring faktiskt (!) men gudasnäll. Kände mig lite tryggare redan tack vare isisen och tyckte inte nordisen var så mkt högre efter några ridturer. Sen att jag vågade rida en unghäst (första gången faktiskt för mig på en unghäst!) stärkte mig otroligt mkt.

Idag, och sen 4 månader tillbaka, har jag en egen häst på ytterligare 10 cm högre. Och jag känner mig supertrygg på honom då han har ett underbart psyke.

Jag tror mkt på stegvis! Börja på en nivå, ex en mindre häst, där man känner sig lite stor men har kontroll. Visst det kan vara en mindre bra häst att rida pga av dens psyke kanske men ändå känns det som att man har mer kontroll pga storleken. eller så är det bara jag som känner det så :p

Jag håller tummarna för dig att du kommer till en nivå där du känner dig säker igen!

Och du; släpp alla krav på dig själv! Det ÄR ok att känna sig osäker och det ÄR ok att kanske vilja ha någon som hjälper en. Ta all hjälp du kan få och hitta små positiva stunder uppe på hästryggen att plocka fram och "använda" när det behövs!

Tack snälla för all underbar peppning! :bow:

Hur gick tankarna i ditt huvud första gången du satt upp?
Jag är hur taggad som helst, och när jag kollar på ponnyakuten på TV så riktigt skriker abstinensen i mig och jag skulle vilja ta första bästa häst och lägga i väg i en härlig galopp! :laugh:
Men precis efter dessa härliga tankar dyker mer mörka moln upp och jag tänker "men fy tusan! Tänk om jag trillar av!? " Och minnesbilder från alla de vurpor man har gjort dyker upp... Mår allmänt illa och blir svag i benen. Detta händer utan att jag kan styra det... :devil:

Men det jag inte kan förstå är hur det kommer sig att jag blivit så skraj för att sitta upp igen när jag inte känner av någon rädsla när jag hanterar hästar från marken. Och det var ju egentligen på marken olyckan hände...
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Kul att du äntligen får sätta igång igen. Själv hade jag blivit crazy av att inte få rida på så lång tid.

Tyckte att coachen i senaste Ponnyakuten gjorde en rätt bra grej. Han lät tjejen gå fram till hindret och sätta upp det på en höjd som hon kände att hon skulle klara av. Mitt tips är därför att sätta upp "mentala" hinder till dig själv. Vad tror du själv att du klarar av? Vad skulle kännas bra att klara av för dig första gången? Andra gången?

Tänk på att dina muskler inte har ridit på två år, så var inte för hård mot dem och resten av din kropp. Börja med en stund i skritt, så att du fortfarande har kvar suget när du sitter av.

Jag vill också tipsa om skyddsväst. Köpte en när jag skaffade unghäst. Bara att jag har den på gör att jag känner mig modigare. Jag har ramlat av några gånger också och då har västen verkligen hjälpt, oavsett om jag har "plöjt" gummiflisen eller om jag har hamnat i staketet.

Ett sista ord på vägen: Oavsett om du tror att du kommer att lyckas eller om du tror att du ska misslyckas så har du rätt - alltså, du kommer långt om du tänker "rätt".

Lycka till!
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Jag instämmer med ovanstående att en säkerhetsväst kan vara väldigt bra att ha, om du inte har en redan;)

Sedan skulle jag vilja föreslå att du sätter på dig ridmunderingen och gör lite vardags grejer, vandrar runt hemma med dina shettisar etc för ibland spär man på rädslan med saker som knyter an till det otäcka, exempel:
ridkläder=ridning=smärta+rädsla.

När du väl har bestämt dig för att det är dags att rida så som övriga skrivit, välj en lugn och trygg häst som du känner att du kan lita på och en miljö som du känner dig trygg i. Ha även med en människa som är medveten om ditt problem och som du känner att du kan lita på och få stöd av. Sätt upp mål och delmål men klandra dig inte om allt inte funkar på första försöket;)

Det finns olika sätt att ta sig upp i sadeln igen, jag tror att allt beror på vilken typ av person man är, för vissa är det bra att ta ett litet steg i taget för att bygga upp förtroendet, kanske börja med ledarledd ridning nått varv i ridhus/paddock eller dyligt för att sedan (i den takt man känner sig trygg och bekväm) öka till att rida själv i skritt och så vidare.

Andra människor fungerar inte "myrstegen" för utan kan verka tvärtom och skapa mer panik ju mer man drar ut på det hela. Då kan det vara bra med någon som kan ge en knuff i rätt riktning och inte daltar med den som är rädd utan agerar som om det är vilken uppsittning som helst. jag menar dock inte att man ska tvinga någon upp i sadeln

Eftersom du inte ridit på ett tag så lär inte din kropp vara van vid muskelrörelserna som uppstår när man rider så det kan vara en god ide att värma upp innan, antingen själv med lite yoga? eller genom att gå en bana ex bruksbana med hästen och lösa lite uppgifter för att lura hjärnan lite. Eller så ber du en kompis börja prata om helt random konstiga grejer med dig, det kan verkligen göra både häst och människa helt avtrubbade, trust me :idea:

Hoppas mitt svammel är någorlunda begripligt och att du når dina mål.:banana:
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Mina tankar gick: guuud jag trillar av! jag kommer trilla av! trillar jag av dör jag! jag blir skadad för livet! osv...

Men för varje bit trav jag fixade, eller tölt då jag började med en isis, och om det ås bara var tre meter var jag nöjd. jag sparade den känslan och plockade frma den när jag kom in på trilla av tankarna igen. tog ett djupt andetag och täckte: du travade ju tre meter innan och du kan trava tre meter till!
Jag fixade det och sparade den känslan och plockade fram den när den behövdes osv.

Använder mig av detta fortfarande när det behövs. men det är allt mer sällan. Och det har gått ett år nu och jag trodde det skulle ta längre tid. så bara det är en positiv känsla!
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Jag är en stor fegis innerst inne men jag har jobbat mycket med mental träning och då funkar det. Jag tränade till en början hemma i sängen, låg och visualiserade hur jag hämtade hästen gjorde den i ordning och så fort jag kände mig stressad eller rädd så började jag om proceduren. När jag klarat av att sitta upp på hästen mentalt så började jag göra samma sak fast med hästen. Kanske kom så långt att jag sadlade och gjorde i ordning den men red inte den dan utan gick en promenad istället. Det som var viktigast för mig vad att inte känna mig stressad över ridningen utan jag tog det i min takt. Sen gäller det att man har en häst man känner sig trygg på.
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Jag trillade av i september 2011 och skadade mig rejält, jag har ridit ett par gånger sedan dess men varje gång jag sätter mig i sadeln så kommer de dära tankarna " jag kommer ramla av, jag kommer skada mig igen" Jag är 100% säker på marken, igen rädsla där alls, jag kan inte ligga i sängen och göra mental träning för jag känner mig inte rädd!

När jag ser någon som rider eller för "fel" så tänker jag att "jag skulle kunna göra det bättre" men sen när man kommer upp i sadeln så försvinner allt och jag blir bara rädd.

Jag vet att jag är lugnare när jag rider ut med någon, men jag har ingen att rida ut med! har frågat dom i området men dom har aldrig tid.

Tror dock mitt största problem är att jag har tappat lusten för att rida, när jag är hemma så är ridning allt jag kan tänka på men när jag kommer ut till stallet så tappar jag lusten och avstår...
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Kan du inte ha med dig någon på marken då? Som går med bredvid dig, jag brukar tycka att det känns säkrare. Behöver ju inte nödvändigtvis vara någon som är hästvan.
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Jag tror att jag förstår hur du känner.

För ganska många år sen var jag med om en ridolycka där hästen blev rädd för en timmerbil och slängde av mig på en asfalterad väg. Jag skadade axeln illa och drabbades av nacksmärtor under en längre tid. Jag fick ridförbud i flera månader och när jag väl fick rida igen så vågade jag inte. Det dröjde nästan ett år innan jag red igen, och då bara i paddocken på stallets absolut lugnaste och tryggaste häst.

Det dröjde LÄNGE innan jag vågade rida ut igen, och då var det med betydligt mer skräck än förtjusning. Idag har jag en medryttarhäst som jag känner mig trygg med, men det händer fortfarande att jag blir rädd under uteritterna ibland. Tyvärr har vi inte så många mindre skogsstigar, utan man måste rida på grusvägar där man när som helst kan möta en bil. Nu är inte hästen trafikrädd, men jag kan ändå känna den där paniken komma smygande ibland om vi t.ex. möter postbilen.

Mitt råd till dig är att börja med den del av ridningen som du känner skulle vara MINST otäck. Om det är att skritta i paddocken så börja där. Känn ingen stress, utan låt det få ta den tid det tar. Gå inte över till nästa steg förrän du känner dig helt trygg med det första. Men framför allt - GE INTE UPP :laugh:
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Kul att du äntligen får sätta igång igen. Själv hade jag blivit crazy av att inte få rida på så lång tid.

Tyckte att coachen i senaste Ponnyakuten gjorde en rätt bra grej. Han lät tjejen gå fram till hindret och sätta upp det på en höjd som hon kände att hon skulle klara av. Mitt tips är därför att sätta upp "mentala" hinder till dig själv. Vad tror du själv att du klarar av? Vad skulle kännas bra att klara av för dig första gången? Andra gången?

Tänk på att dina muskler inte har ridit på två år, så var inte för hård mot dem och resten av din kropp. Börja med en stund i skritt, så att du fortfarande har kvar suget när du sitter av.

Jag vill också tipsa om skyddsväst. Köpte en när jag skaffade unghäst. Bara att jag har den på gör att jag känner mig modigare. Jag har ramlat av några gånger också och då har västen verkligen hjälpt, oavsett om jag har "plöjt" gummiflisen eller om jag har hamnat i staketet.

Ett sista ord på vägen: Oavsett om du tror att du kommer att lyckas eller om du tror att du ska misslyckas så har du rätt - alltså, du kommer långt om du tänker "rätt".

Lycka till!

Tack! :bow:

ja, han var verkligen kalasbra! Och det var väl där någon gång jag fattade att jag verkligen måste ta tjuren vid hornen igen.
Och hon var så duktig tjejen som red också, för hon lät honom ta uppmärksamheten. Annars kanske hon hade tänkt att "han är bara ute efter att luras, att jag ska hoppa".

Japp, jag håller med dig om västen. Det är ett mentalt skyddsnät (och till viss mån fysiskt också ) och jag har testat många västsorter för att hitta en jag litar på.
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Jag instämmer med ovanstående att en säkerhetsväst kan vara väldigt bra att ha, om du inte har en redan;)

Sedan skulle jag vilja föreslå att du sätter på dig ridmunderingen och gör lite vardags grejer, vandrar runt hemma med dina shettisar etc för ibland spär man på rädslan med saker som knyter an till det otäcka, exempel:
ridkläder=ridning=smärta+rädsla.

När du väl har bestämt dig för att det är dags att rida så som övriga skrivit, välj en lugn och trygg häst som du känner att du kan lita på och en miljö som du känner dig trygg i. Ha även med en människa som är medveten om ditt problem och som du känner att du kan lita på och få stöd av. Sätt upp mål och delmål men klandra dig inte om allt inte funkar på första försöket;)

Det finns olika sätt att ta sig upp i sadeln igen, jag tror att allt beror på vilken typ av person man är, för vissa är det bra att ta ett litet steg i taget för att bygga upp förtroendet, kanske börja med ledarledd ridning nått varv i ridhus/paddock eller dyligt för att sedan (i den takt man känner sig trygg och bekväm) öka till att rida själv i skritt och så vidare.

Andra människor fungerar inte "myrstegen" för utan kan verka tvärtom och skapa mer panik ju mer man drar ut på det hela. Då kan det vara bra med någon som kan ge en knuff i rätt riktning och inte daltar med den som är rädd utan agerar som om det är vilken uppsittning som helst. jag menar dock inte att man ska tvinga någon upp i sadeln

Eftersom du inte ridit på ett tag så lär inte din kropp vara van vid muskelrörelserna som uppstår när man rider så det kan vara en god ide att värma upp innan, antingen själv med lite yoga? eller genom att gå en bana ex bruksbana med hästen och lösa lite uppgifter för att lura hjärnan lite. Eller så ber du en kompis börja prata om helt random konstiga grejer med dig, det kan verkligen göra både häst och människa helt avtrubbade, trust me :idea:

Hoppas mitt svammel är någorlunda begripligt och att du når dina mål.:banana:

Absolut, ditt "svammel" gick rakt in kan jag garantera! Tack för tipset om det där med ridmunderingen.
Jag läste det i morse och gick raka vägen in i det skåp där jag har alla Hästkläder och plockade fram precis allt! Har inte haft det mesta på mig sen det hände egentligen. Frånsett ridhjälmen.
Jag drog på mig allt och förutom att jag inte kunde knäppa byxorna :o gick allt bra (ja, jag vet! Jag har kanske inte motionerat som jag borde den sista tiden :angel:)
Plockade fram frukost och satte mig att bläddra i tidningen. Kan ju tillägga att min sambo tittade gaaanska konstigt på mig :rofl:...

Men det var det värt för jag kände mig ganska bekväm till slut av med...
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Jag tror att jag förstår hur du känner.

För ganska många år sen var jag med om en ridolycka där hästen blev rädd för en timmerbil och slängde av mig på en asfalterad väg. Jag skadade axeln illa och drabbades av nacksmärtor under en längre tid. Jag fick ridförbud i flera månader och när jag väl fick rida igen så vågade jag inte. Det dröjde nästan ett år innan jag red igen, och då bara i paddocken på stallets absolut lugnaste och tryggaste häst.

Det dröjde LÄNGE innan jag vågade rida ut igen, och då var det med betydligt mer skräck än förtjusning. Idag har jag en medryttarhäst som jag känner mig trygg med, men det händer fortfarande att jag blir rädd under uteritterna ibland. Tyvärr har vi inte så många mindre skogsstigar, utan man måste rida på grusvägar där man när som helst kan möta en bil. Nu är inte hästen trafikrädd, men jag kan ändå känna den där paniken komma smygande ibland om vi t.ex. möter postbilen.

Mitt råd till dig är att börja med den del av ridningen som du känner skulle vara MINST otäck. Om det är att skritta i paddocken så börja där. Känn ingen stress, utan låt det få ta den tid det tar. Gå inte över till nästa steg förrän du känner dig helt trygg med det första. Men framför allt - GE INTE UPP :laugh:

Jag blir så otroligt peppad av att läsa alla dessa fina revanscher!
Tack! :laugh:
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Jag trillade av i september 2011 och skadade mig rejält, jag har ridit ett par gånger sedan dess men varje gång jag sätter mig i sadeln så kommer de dära tankarna " jag kommer ramla av, jag kommer skada mig igen" Jag är 100% säker på marken, igen rädsla där alls, jag kan inte ligga i sängen och göra mental träning för jag känner mig inte rädd!

När jag ser någon som rider eller för "fel" så tänker jag att "jag skulle kunna göra det bättre" men sen när man kommer upp i sadeln så försvinner allt och jag blir bara rädd.

Jag vet att jag är lugnare när jag rider ut med någon, men jag har ingen att rida ut med! har frågat dom i området men dom har aldrig tid.

Tror dock mitt största problem är att jag har tappat lusten för att rida, när jag är hemma så är ridning allt jag kan tänka på men när jag kommer ut till stallet så tappar jag lusten och avstår...

Men ungefär så där är det för mig också, inga problem på marken och har hemliga åsikter om att jag skulle göra det där mycket bättre.
Men att ta första klivet...
Det är det som är det som väger tyngst, hur sjutton ska jag klara av det?
Men det är klart jag gör! Hur många gånger har man inte gjort det förr?

Hur kommer det sig att du tappat lusten tror du?
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Jag är en stor fegis innerst inne men jag har jobbat mycket med mental träning och då funkar det. Jag tränade till en början hemma i sängen, låg och visualiserade hur jag hämtade hästen gjorde den i ordning och så fort jag kände mig stressad eller rädd så började jag om proceduren. När jag klarat av att sitta upp på hästen mentalt så började jag göra samma sak fast med hästen. Kanske kom så långt att jag sadlade och gjorde i ordning den men red inte den dan utan gick en promenad istället. Det som var viktigast för mig vad att inte känna mig stressad över ridningen utan jag tog det i min takt. Sen gäller det att man har en häst man känner sig trygg på.

Jag tror absolut på din idé! Att visualisera fram det hela och ta det steg för steg, man blir nog mer förberedd på så vis...
När min lillasyster, eller någon annan, ska rida så är jag ju där och sadlar, tränsar, longerar hästen för att han ska få "busa av sig" och kastar sedan upp ryttaren. Och samtidigt känner ett styng i hjärtat; "jag önskar det var jag som fick sitta där..."

Men en vacker dag (eller regnig) ska jag minsann göra det!
:)
 
Sv: Uppehåll i ridningen pga olycka, nu rädd...

Men ungefär så där är det för mig också, inga problem på marken och har hemliga åsikter om att jag skulle göra det där mycket bättre.
Men att ta första klivet...
Det är det som är det som väger tyngst, hur sjutton ska jag klara av det?
Men det är klart jag gör! Hur många gånger har man inte gjort det förr?

Hur kommer det sig att du tappat lusten tror du?

Jag har ingen aning om varför jag har tappat lusten, jag har alltid haft mindre lust att rida när jag ska göra det själv men nu har jag ingen! Ska kanske rida ut med någon i helgen( om dom kan) så vi får se hur det går :D

Jag har flugit av hur många gånger som hellst! men har aldrig ens tvekat att hoppa upp igen, men då hade jag en bättre kontakt med hästen, nu va jag ny i stallet hade bara varit där 3 veckor innan jag skadade mig så hade inte byggt upp någon tillit i hästen ännu. fick en ny häst medans jag va skadad och det är den jag rider på nu, men tror inte jag blir "frisk" tills jag rider den son slängde av mig.... men han är bara 5 år. Alla hästarna är unghästar. men den jag rider nu är så otroligt snäll! lite små nervig( vilket gör mig mer nervös) men snällaste hästen jag någonsin träffat ( den är 8 år)
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Jag behöver hjälp! Det är en lång text men om någon orkar läsa och ge mig lite stöttning så skulle det uppskattas enormt! För er...
2
Svar
28
· Visningar
3 081
Senast: Lavinia
·
Hästmänniskan För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om att börja rida igen, att söka mig tillbaka till ridskolan, ta privatlektioner, etc ...
Svar
10
· Visningar
1 412
Hästmänniskan Hej! I början av det här året fick jag ta bort min gamla ponny som jag haft i 13 år, sedan jag var 14. Redan efter en vecka var jag...
Svar
10
· Visningar
1 649
Senast: Fiorano
·
Hästhantering Hej! Vill varna för lång och rörig text... Gör ett sista desperat försök att få någon hjälp. Vill börja med att säga att hästen i...
3 4 5
Svar
81
· Visningar
13 350

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp