Uppdateringstråd 25

[Bulldoozer]

Jag åkte och tävlade bruks igår efter att ha jobbat natt, vi hade KM på klubben. Hade tänkt hoppa det då jag inte tränat och dessutom hade behövt sova men råkade stöta på hon som höll i det när jag var och tränade hundarna dan innan och blev övertalad att vara med. Jag och Nessie är nu Klubbmästare i appellklass .
Trodde faktiskt inte att vi skulle hamna så bra, jag var tvungen att åka innan prisutdelningen då jag bokat in vallning på eftermiddagen. Tay och husse gick i lina och jag försökte valla med Nessie. Husse tyckte att jag höll henne lite för kort men jag var egentligen för trött för att valla när jag varit vaken ett dygn. Husse fick prova valla med Nessie också och det såg trevligt ut.

Tay var väldigt nöjd efter två timmar med fåren (mestadels utanför hagen men han hade koll på dom ändå ).

Tay

 

[Philosophia]

Jag höll på att sätta i halsen när jag fick det nya försäkringsbeskedet där jag skulle betala nästan 21 000 kr för två hundar tillsammans. Jag hörde med försäkringsbolaget nu och det visade sig att de hade glömt att dra SKK-rabatten på 15%, så nu blir det "bara" 17500 kr att betala.

En positiv överraskning var dock att de har lagt till medicin i försäkringen, och det är välkommet eftersom Dafne äter Atopica för 650 kr per månad. Det gör att vi trots självrisk kommer att nå taket för ersättningsbeloppet (6000 kr), så summa summarum så blev försäkringen billigare än vad den har varit på flera år.

 

[Wingates]

Ena hundvaktens tik började löpa för 2 veckor sen och den andras har dragit igång nu. Kul
Nån som vill ha en gratis hund ?

 

[inverterad]

Ena hundvaktens tik började löpa för 2 veckor sen och den andras har dragit igång nu. Kul
Nån som vill ha en gratis hund ?

Jamen det är väl trivsamt? Kan föreställa mig klapprande tänder, dreglande, pipande, vandrande och allmänt mysigt beteende.

 

[Wingates]

Jamen det är väl trivsamt? Kan föreställa mig klapprande tänder, dreglande, pipande, vandrande och allmänt mysigt beteende.

Alltså. JAG drabbas ju inte just nu, men frågan är om min vän får sova i natt och om hon vill umgås igen sen

 

[Kildegrei]

Izzy fick testa spåra idag för första gången, ca 50 m långt och det fick ligga ungefär 20-30 minuter. Hon hittade spåret direkt och gick klockrent! Dock tyckte hon nog att det kunde varit lite längre för hon såg väldigt förvånad ut när det tog slut eller om det var för att hon hittade en leksak ute.

https://www.facebook.com/video.php?v=4827842727246966

 

[Bulldoozer]

Efter mina utsvävningar i söndags med tävling och vallning direkt efter nattjobb så kraschade jag i sängen och däckade helt i tolv timmar. Kom iväg och tränade Nessie och Tay på klubben igår på dagen. Nessie superduktig i apport med dirigering även om vi inte satt ihop momentet än. Fick dessutom ställa upp och träna med en annan förare som ville fokusera på vad man skulle göra i startklass momenten när man har en hund som kan det.
Tay försöker jag träna in apport på men han gör träflis av träapporterna så igår körde vi med metall och det gick bra det med. Han är ju väldigt glad i apporterna och plockar dom glatt men sen är det roligare att springa och leka med dom än att lämna dom hos mig . Sen tänkte jag att jag skulle testa runda kon, han kan ju liksom runda ett hinderstöd eller träd så det borde ju inte vara så svårt? Höll på dö av garv när han försökte plocka upp och apportera konen, sen trodde han absolut att det måste vara en torget som man ska trampa på.. Min stackars kon fick sig en omgång .
Idag har husse och Tay varit på agilityträning, det hade gått jättebra för dom. Jag cyklade Nessie medans det var ljust, tycker inte alls om omställningen till vintertid det blir mörkt så tidigt! Hade egentligen behövt sova längre på dagen men då hade jag inte hunnit ut innan det blivit mörkt. Imorgon är jag ledig iallafall och hinner få in lite mer sömn .

Tay igår..

 

[Lillefrun]

Fick en rejäl panikattack på kursen i måndags, kunde inte röra mig, skakade så enormt att jag nästan inte kunde stå upp och inte kunde fortsätta gå, kunde inte bilda meningar utan fick bara ur mig ”Milou, Milou” för att jag var så rädd att han skulle springa iväg.

Vinglade runt och det snurrade och jag såg inte ordentligt och till slut kunde jag inte gå alls och jag skakade okontrollerbart. Instruktören kom fram och höll i mig och så väntade vi tills det värsta var över. Jag bestämde att mina ångestproblem inte skulle få styra mig och slutförde till sist den riktigt långa, svåra banan på över 20 kluriga moment.

Men älskade lilla Milou pratade med mig, stod kvar precis bredvid och pep lite. Han kunde sprungit iväg men han var kvar precis bredvid mig

När jag ska tävla den 13 ska jag ta min ångestdämpande medicin med mig, vill ju bli klar med nybörjarklassen för vi tränar ju avancerad/mästarklass så vill rent officiellt komma vidare, tar lång tid för mig för jag har ingen bil och mina föräldrar vill bara åka till ställen som är nära där vi bor så får så få chanser. Har bara tävlat en gång freestyle med Milou och två gånger rally.

Känns tryggt att veta att Milou är helt fäst vid mig oavsett om jag tappar greppet och även om det fanns en burk med kyckling några meter bort och andra hundar precis bredvid.

Men jag är så ledsen. Jag älskar ju att lära mig saker, Milou är suverän, Alvin var suverän och jag vill gå kurs och jag vill tävla men det räcker att det är två andra deltagare, eller min mamma eller min pojkvän som ser på och jag blir ett vrak. När jag är ensam med grabbarna är jag kolugn och självsäker. Men bland folk kan jag knappt ta mig igenom något alls om någon ser på. Min ångest förstör allt, alla säger att ingen kollar och är fokuserade på sitt men det stämmer ju inte, att det bara är på skoj, att jag inte ska ta det så allvarligt osv osv men jag har ju ett antal npf och psykiatriska diagnoser och ångestsjukdomar så det är ju inte bara att släppa det och inte oroa mig. Fast jag försöker.

Anledningen att jag ens tävlar är att jag gillar utmaningar, test för mig och Milou och bra för vår utveckling. Tror att jag skulle tycka det är jätte roligt om jag inte hade min ångest, vill så gärna bortifrån den i allt i hela livet. Och vill inte låta ångesten styra mig så här för JAG vill ju träna och tävla så himla mycket men den dumma ångesten förstör.

 

[Fisherling]

Fick en rejäl panikattack på kursen i måndags, kunde inte röra mig, skakade så enormt att jag nästan inte kunde stå upp och inte kunde fortsätta gå, kunde inte bilda meningar utan fick bara ur mig ”Milou, Milou” för att jag var så rädd att han skulle springa iväg.

Vinglade runt och det snurrade och jag såg inte ordentligt och till slut kunde jag inte gå alls och jag skakade okontrollerbart. Instruktören kom fram och höll i mig och så väntade vi tills det värsta var över. Jag bestämde att mina ångestproblem inte skulle få styra mig och slutförde till sist den riktigt långa, svåra banan på över 20 kluriga moment.

Men älskade lilla Milou pratade med mig, stod kvar precis bredvid och pep lite. Han kunde sprungit iväg men han var kvar precis bredvid mig

När jag ska tävla den 13 ska jag ta min ångestdämpande medicin med mig, vill ju bli klar med nybörjarklassen för vi tränar ju avancerad/mästarklass så vill rent officiellt komma vidare, tar lång tid för mig för jag har ingen bil och mina föräldrar vill bara åka till ställen som är nära där vi bor så får så få chanser. Har bara tävlat en gång freestyle med Milou och två gånger rally.

Känns tryggt att veta att Milou är helt fäst vid mig oavsett om jag tappar greppet och även om det fanns en burk med kyckling några meter bort och andra hundar precis bredvid.

Men jag är så ledsen. Jag älskar ju att lära mig saker, Milou är suverän, Alvin var suverän och jag vill gå kurs och jag vill tävla men det räcker att det är två andra deltagare, eller min mamma eller min pojkvän som ser på och jag blir ett vrak. När jag är ensam med grabbarna är jag kolugn och självsäker. Men bland folk kan jag knappt ta mig igenom något alls om någon ser på. Min ångest förstör allt, alla säger att ingen kollar och är fokuserade på sitt men det stämmer ju inte, att det bara är på skoj, att jag inte ska ta det så allvarligt osv osv men jag har ju ett antal npf och psykiatriska diagnoser och ångestsjukdomar så det är ju inte bara att släppa det och inte oroa mig. Fast jag försöker.

Anledningen att jag ens tävlar är att jag gillar utmaningar, test för mig och Milou och bra för vår utveckling. Tror att jag skulle tycka det är jätte roligt om jag inte hade min ångest, vill så gärna bortifrån den i allt i hela livet. Och vill inte låta ångesten styra mig så här för JAG vill ju träna och tävla så himla mycket men den dumma ångesten förstör.

Jag minns min första tävling. Jag kunde inte äta på hela dagen, jag skakade, en tight och varm samtidigt kall känsla i bröstet, jag kunde inte andas ordentligt för jag fick sådan prestationsångest. Jag var vresig mot min mor (som körde mig dit för jag var för skakig för att kunna köra) och kunde inte vara stilla. Folk undrade om jag verkligen borde tävla, men jag ville ju så himla gärna.

Nu några år senare blir jag nervös, men bara det. Iallafall i de flesta typer av tävlingar. Det har tagit många tävlingar, många gånger har jag glömt banan, ibland har jag gått fel, sagt fel kommando, vunnit, diskats, kunnat börja åka själv, ibland känna att jag behöver sällskap. Det har varit jobbigt, men det är så värt att hålla ut!

 

[tanten]

Fick en rejäl panikattack på kursen i måndags, kunde inte röra mig, skakade så enormt att jag nästan inte kunde stå upp och inte kunde fortsätta gå, kunde inte bilda meningar utan fick bara ur mig ”Milou, Milou” för att jag var så rädd att han skulle springa iväg.

Vinglade runt och det snurrade och jag såg inte ordentligt och till slut kunde jag inte gå alls och jag skakade okontrollerbart. Instruktören kom fram och höll i mig och så väntade vi tills det värsta var över. Jag bestämde att mina ångestproblem inte skulle få styra mig och slutförde till sist den riktigt långa, svåra banan på över 20 kluriga moment.

Men älskade lilla Milou pratade med mig, stod kvar precis bredvid och pep lite. Han kunde sprungit iväg men han var kvar precis bredvid mig

När jag ska tävla den 13 ska jag ta min ångestdämpande medicin med mig, vill ju bli klar med nybörjarklassen för vi tränar ju avancerad/mästarklass så vill rent officiellt komma vidare, tar lång tid för mig för jag har ingen bil och mina föräldrar vill bara åka till ställen som är nära där vi bor så får så få chanser. Har bara tävlat en gång freestyle med Milou och två gånger rally.

Känns tryggt att veta att Milou är helt fäst vid mig oavsett om jag tappar greppet och även om det fanns en burk med kyckling några meter bort och andra hundar precis bredvid.

Men jag är så ledsen. Jag älskar ju att lära mig saker, Milou är suverän, Alvin var suverän och jag vill gå kurs och jag vill tävla men det räcker att det är två andra deltagare, eller min mamma eller min pojkvän som ser på och jag blir ett vrak. När jag är ensam med grabbarna är jag kolugn och självsäker. Men bland folk kan jag knappt ta mig igenom något alls om någon ser på. Min ångest förstör allt, alla säger att ingen kollar och är fokuserade på sitt men det stämmer ju inte, att det bara är på skoj, att jag inte ska ta det så allvarligt osv osv men jag har ju ett antal npf och psykiatriska diagnoser och ångestsjukdomar så det är ju inte bara att släppa det och inte oroa mig. Fast jag försöker.

Anledningen att jag ens tävlar är att jag gillar utmaningar, test för mig och Milou och bra för vår utveckling. Tror att jag skulle tycka det är jätte roligt om jag inte hade min ångest, vill så gärna bortifrån den i allt i hela livet. Och vill inte låta ångesten styra mig så här för JAG vill ju träna och tävla så himla mycket men den dumma ångesten förstör.

Så jäkla strongt att kunna genomföra ändå! Så duktig du är!

 

[Lillefrun]

Så jäkla strongt att kunna genomföra ändå! Så duktig du är!

Åh, tack. Ja det var faktiskt en skön känsla att ta mig igenom allt. Tänkte lite som att om man ramlar av en häst ska man upp igen.

 

[Ainon]

Fick en rejäl panikattack på kursen i måndags, kunde inte röra mig, skakade så enormt att jag nästan inte kunde stå upp och inte kunde fortsätta gå, kunde inte bilda meningar utan fick bara ur mig ”Milou, Milou” för att jag var så rädd att han skulle springa iväg.

Vinglade runt och det snurrade och jag såg inte ordentligt och till slut kunde jag inte gå alls och jag skakade okontrollerbart. Instruktören kom fram och höll i mig och så väntade vi tills det värsta var över. Jag bestämde att mina ångestproblem inte skulle få styra mig och slutförde till sist den riktigt långa, svåra banan på över 20 kluriga moment.

Men älskade lilla Milou pratade med mig, stod kvar precis bredvid och pep lite. Han kunde sprungit iväg men han var kvar precis bredvid mig

När jag ska tävla den 13 ska jag ta min ångestdämpande medicin med mig, vill ju bli klar med nybörjarklassen för vi tränar ju avancerad/mästarklass så vill rent officiellt komma vidare, tar lång tid för mig för jag har ingen bil och mina föräldrar vill bara åka till ställen som är nära där vi bor så får så få chanser. Har bara tävlat en gång freestyle med Milou och två gånger rally.

Känns tryggt att veta att Milou är helt fäst vid mig oavsett om jag tappar greppet och även om det fanns en burk med kyckling några meter bort och andra hundar precis bredvid.

Men jag är så ledsen. Jag älskar ju att lära mig saker, Milou är suverän, Alvin var suverän och jag vill gå kurs och jag vill tävla men det räcker att det är två andra deltagare, eller min mamma eller min pojkvän som ser på och jag blir ett vrak. När jag är ensam med grabbarna är jag kolugn och självsäker. Men bland folk kan jag knappt ta mig igenom något alls om någon ser på. Min ångest förstör allt, alla säger att ingen kollar och är fokuserade på sitt men det stämmer ju inte, att det bara är på skoj, att jag inte ska ta det så allvarligt osv osv men jag har ju ett antal npf och psykiatriska diagnoser och ångestsjukdomar så det är ju inte bara att släppa det och inte oroa mig. Fast jag försöker.

Anledningen att jag ens tävlar är att jag gillar utmaningar, test för mig och Milou och bra för vår utveckling. Tror att jag skulle tycka det är jätte roligt om jag inte hade min ångest, vill så gärna bortifrån den i allt i hela livet. Och vill inte låta ångesten styra mig så här för JAG vill ju träna och tävla så himla mycket men den dumma ångesten förstör.

Strongt att tävla ändå!
Jag har ingen ångestproblematik men har ändå svårt att tänka mig att jag ska våga tävla/gå prov, tänkte leja bort det

 

[Lillefrun]

Jag minns min första tävling. Jag kunde inte äta på hela dagen, jag skakade, en tight och varm samtidigt kall känsla i bröstet, jag kunde inte andas ordentligt för jag fick sådan prestationsångest. Jag var vresig mot min mor (som körde mig dit för jag var för skakig för att kunna köra) och kunde inte vara stilla. Folk undrade om jag verkligen borde tävla, men jag ville ju så himla gärna.

Nu några år senare blir jag nervös, men bara det. Iallafall i de flesta typer av tävlingar. Det har tagit många tävlingar, många gånger har jag glömt banan, ibland har jag gått fel, sagt fel kommando, vunnit, diskats, kunnat börja åka själv, ibland känna att jag behöver sällskap. Det har varit jobbigt, men det är så värt att hålla ut!

Ja men jag har gått tusen kurser med Alvin och tävlade en del med Alvin och gått 3,5 kurser med Milou. Men det blir aldrig bättre. Kanske måste jag fortsätta härda ut och att acceptera min ångest och att min prestation inte ska göra så att jag klankar ner på mig själv.

På freestylen där det var dubbla starter satte funktionären helt plötsligt på min musik så otroligt högt så att jag fick en ångestattack och inte ens kunde börja programmet. Jag avbröt och visade att jag ville prata med domarna om dom kunde sänka volymen men det sa dom nej till. Min autism kunde inte hantera både vårt program, folket omkring, innehall med konstgräs och sen på det kom musiken och jag blev så, så rädd. Jag tackade för mig utan att ens köra programmet för det gick inte.

 

[Lillefrun]

Strongt att tävla ändå!
Jag har ingen ångestproblematik men har ändå svårt att tänka mig att jag ska våga tävla/gå prov, tänkte leja bort det

Haha, jag har ingen att leja bort det till för Milou är så mammig/ett klister på mig och vill bara vara med mig och det är få som kan hantera honom för han är en krutdurk. Eventuellt min mamma om jag får ta någon. Fast han är världens gosigaste hund, då kan han vara med alla.

 

[Red_Chili]

Idag har Aysu varit hos veterinären igen. Hon hade tyvärr liiite för få vita blodkroppar för att kunna få cellgifter idag, det blir på måndag istället. Veterinären var dock mycket nöjd med hur mycket Aysus lymfor minskat i storlek. Det känns bra att hon svarar så fint på behandlingen ändå

 

[Fisherling]

Så. Nu är hallen/klädkammaren "öppnad" igen. Städat, undanplockat, upphängt, sorterat ut saker som ska slängas och saker som ska doneras. Nu får vi se om den får förbli öppen eller om någon går och snor mina skor så fort hon får chansen

 

[Silver Girl]

Min svåger rekonditionerade min bil i helgen. Först idag tyckte hunden att den åter med säkerhet var vår bil och därmed ok att hoppa in i utan att tveka. Den luktade tydligen hemskt konstigt...

 

[Red_Chili]

Nu har vi gått på skogspromenad också. Det var många andra ute, löpare, cyklister... Eftersom Ebrah ibland vill leka med sådana som rör sig ute med pannlampa så stannade jag varje gång vi mötte någon. Det blev många stopp, och totalt sett ett väldigt lugnt tempo. Knappt 4km tog 1 timme, men det var SÅ skönt att komma ut, och när vi väl var längs mindre populära sträckor så kändes allt väldigt avkopplande. Jag ska helt klart satsa på att ta en sen promenad imorgon efter jobbet också.

 

[Fruentimber]

Lagom till säsongens sista tävling imorgon så lyckades Lasse med konststycket att ge sig själv ett jack i läppen igår på träningen. Såg ut som ett mindre blodbad just då, men blöder ingenting nu och han verkar inte ha särskilt ont. Det får ju bli en avanmälan, men när jag tittade på det lite närmare idag så blir jag osäker på om det eventuellt behöver sys?

Läppar har väl ganska bra läkkött, dock? Alltså, han fixar ju sår på sig själv om vartannat när vi tränar men det här verkar ju vara lite djupare än jag först trodde.

 

[Bulldoozer]

@Fruentimber Jag skulle inte sy när det gått så lång tid, bara håll koll på att det inte blir infekterat (risken för infektion ökar om du syr ihop det efter en längre tid). Nessie hade ett liknande jack i ansiktet och klarade sig utan att sys, det såg inte så djupt ut först och sen tyckte jag och veterinär att det gått så lång tid att det inte var lönt att sy ihop det.