Jag red ut i mörket förra vecka, på fyraåringen jag rider. Hon är så snäll! Men jag är så sjukt feg med allt sånt där, allt som är nytt för henne när man inte riktigt vet hur hon kommer reagera. Fast jag kännt henne sen hon var nyfödd. Vill rida ut en vända nu där jag måste gå en bit efter en 70väg men jag är så nojig att nån bil ska skrämma henne.
När jag var 16 år fick jag min första häst. En fyraåring från Lettland, köpt av en hästhandlare. Vi visste såklart 0 om hästen som varit i Sverige en vecka
men den verkade snäll.
Och nog var hon världens snällaste, så klok. Hon stod hos min ridlärare men ingen sa till mig att jag kanske skulle vara lite försiktig med en så ung häst och jag hade i princip bara ridit ridskolehästar och var feg redan då.
Men vi körde på, för jag visste inget annat och ingen sa något. Ut med pannlampa, ut själv i skogen, hoppade stockar, red efter vägen osv.
Det gick alltid bra faktiskt.
Nu är jag ändå världens fegaste
och är alltid beredd på det värsta och jag vill inte ramla av.
Men dom här två hästarna påminner så mycket om varandra. Som en gammal själ i en ung kropp. Jag måste försöka vara lite modigare och tänka att nog går bra nu också!
.
Hon hette Gerda
tänker ibland hur det varit om jag fått henne idag. Vad mycket jag skulle gjort annorlunda för henne.
Jag lärde mig iallafall massor och hon somnade in i mina armar, i Januari det året hon skulle bli 9
älskade Hjärtat
Visa bifogad fil 157723