Men ack, har vi inte alla gråtit på en flygplats? En gång skulle jag hem från London. Hade 41 graders feber. Var helt galet sjuk. (Så pass att taxichauffören tyckte så synd om mig att jag inte behövde betala, och han gav mig den sightseeing-tur jag missat på grund av att jag blivit sjuk) Det var ett under att jag ens kunde hålla mig upprätt. Köpte en flaska vatten. Sen inser jag att jag inte gått igenom spärrarna än och att jag skulle vara tvungen att slänga vattenflaskan. Bröt ihop TOTALT. Blev tröstad av säkerhetsvakterna (som jag fick övertyga om att nej, jag behöver inte åka till sjukhus) innan de släppte igenom mig, utan min vattenflaska.
Då gick jag till Gordon Ramsay's restaurang, beställde en créme brulée och satt där med mina mjukisbrallor och solglasögon bland alla rika kostymnissar med dejter i korta klänningar. Kände mig som en kung. Tror aldrig jag tidigare brytt mig så lite om vad folk tycker om mig.
(Eller sen dess heller, för den delen)