Igår red jag upp till ridhuset igen med Senioren. Det blir rätt mycket ridning i ridhuset numera.
Jag fick in några lyckade sekunder under passet som var mer än vad jag normalt lyckas prestera. Glimtar av framtiden, som en ridlärare uttryckte det. Så jag var rätt nöjd när jag avslutade. När vi kommit ut ur ridhuset och jag skulle sitta upp igen, blev Senioren överraskad av en annan häst som dök upp en bra bit bort bakom en byggnad. Han sprätte till rätt ordentligt. Vi återgick till ordningen och jag satt upp, men han var rätt spänd under vägen tillbaka till stallet. Inget ovanligt egentligen. Han är ofta sådan när vi är på väg tillbaka från ridhuset.
När vi hade 50-100 meter kvar till stallet blev Senioren rädd för något och sprätte till riktigt rejält. Det var så pass rejält att jag faktiskt åkte av. Jag landade på ändalykten. Jag kan lova att det gör ont att landa på en grusväg från den höjden.
När jag åker av brukar jag aldrig ha sinnesnärvaro att hålla kvar tygeln. Det hade jag inte den här gången heller, så Senioren försvann iväg. Han sprang bort från stallet mot vägen.
Nu är det ju en lågtrafikerad sådan, hastigheten är 50 där, vägen är delvis belyst, det var runt 9 på kvällen (typ ingen trafik) och han hade reflexer på sig. Han sprang en bit längs vägen och tog sig sedan över en åker till stallet. När jag kom fram stod han i sin box.
Det var några oroliga minuter när han var försvunnen. Men allt gick bra och han var oskadd. Själv haltade jag fram och ångrade att jag inte packat allt hö innan ridturen. Men det var bara att bita ihop och göra klart i stallet.
Idag är det bättre och jag är bara en grad halt. Rumpan ömmar fortfarande en hel del, men är inte så plågsam som igår. Om några dagar är jag nog återställd.
Jag fick in några lyckade sekunder under passet som var mer än vad jag normalt lyckas prestera. Glimtar av framtiden, som en ridlärare uttryckte det. Så jag var rätt nöjd när jag avslutade. När vi kommit ut ur ridhuset och jag skulle sitta upp igen, blev Senioren överraskad av en annan häst som dök upp en bra bit bort bakom en byggnad. Han sprätte till rätt ordentligt. Vi återgick till ordningen och jag satt upp, men han var rätt spänd under vägen tillbaka till stallet. Inget ovanligt egentligen. Han är ofta sådan när vi är på väg tillbaka från ridhuset.
När vi hade 50-100 meter kvar till stallet blev Senioren rädd för något och sprätte till riktigt rejält. Det var så pass rejält att jag faktiskt åkte av. Jag landade på ändalykten. Jag kan lova att det gör ont att landa på en grusväg från den höjden.
När jag åker av brukar jag aldrig ha sinnesnärvaro att hålla kvar tygeln. Det hade jag inte den här gången heller, så Senioren försvann iväg. Han sprang bort från stallet mot vägen.
Nu är det ju en lågtrafikerad sådan, hastigheten är 50 där, vägen är delvis belyst, det var runt 9 på kvällen (typ ingen trafik) och han hade reflexer på sig. Han sprang en bit längs vägen och tog sig sedan över en åker till stallet. När jag kom fram stod han i sin box.Det var några oroliga minuter när han var försvunnen. Men allt gick bra och han var oskadd. Själv haltade jag fram och ångrade att jag inte packat allt hö innan ridturen. Men det var bara att bita ihop och göra klart i stallet.
Idag är det bättre och jag är bara en grad halt. Rumpan ömmar fortfarande en hel del, men är inte så plågsam som igår. Om några dagar är jag nog återställd.
