I dag var min man och jag och gjorde ett tidigt ultraljud, då vi ville se om allt såg bra ut med "vårt lilla Pyre" (jag är i v. 7). Vi fick bekräftelse att allt såg bra ut - med båda två! Det är alltså två små pyren där inne, som har utvecklats som de ska och har varsitt litet hjärta som pickar 
Jag pendlar mellan alla möjliga känslor. Mest rädsla, chock, förnekelse, ilska. Vi hade ingen misstanke alls om att det var två pyren, även om jag nu tänker att det kanske var därför jag känt mig "så gravid" så tidigt o. s. v. Det gjorde jag inte vid tidigare graviditeter, men det var 20 respektive 18 år sedan, så jag har väl mest tänkt att jag blivit gammal och klen Men, nej, det beror förmodligen på att jag har så mycket mer hormoner den här gången!
Jag hade redan börjat arbeta med min förlossningsrädsla, och såg fram emot en "revanch" då de tidigare förlossningarna var väldigt tuffa. Nu är jag arg på Gud/ödet/min kropp/vem som helst som "bär ansvaret" - och känner som att den stundande förlossningen ryckts i från mig. Tvillingar, det innebär väl nästan alltid kejsarsnitt? Vilket förstås är okej det också, men jag hade ju sett fram emot att få en sista förlossning som jag kunde ha kontroll över! I mina tankar var det en vaginal förlossning, inget kejsarsnitt!
Och så är jag förstås rädd för allt som kan gå fel - dubbelt upp! Det är ju fortfarande så tidigt, tänk om vi förlorar en (eller båda!) av våra små tvillingar? Om allt går väl och de stannar kvar i magen, hur liten är chansen att de faktiskt stannar kvar full tid? Jag ser framför mig en extremt tidig förlossning och lång tid på neonatal, är det realistiskt?
Hur kommer jag att klara av en tvillinggraviditet? Jag har hoppats kunna hålla i gång med hundar, hästar och ridning så länge som möjligt. Det går väl inte med två bebisar i magen? Hur tidigt får jag räkna med att jag blir för otymplig för vardagen? Hur länge kommer jag att klara att jobba?
Om allt går bra och vi faktiskt får två barn - hur i hela världen ska vi klara av det?! Jag vet ju rent logiskt att mängder av föräldrar får både tvillingar och fler på samma gång, och klarar av det alldeles utmärkt. Men klarar vi av det? Hur gör man när man har två jämngamla barn?
Ni hör ju själva - massor av oro, rädsla, ilska... Alla sådana där känslor som i alla fall jag inte vill känna när jag har två små liv som gror där inne!
Att inte behålla finns inte på kartan för oss - vi älskar dem redan och är det så här vår familj är menad att se ut, så får vi lära oss hantera det helt enkelt. Jag vill nog mest bara få höra om någon annan fått tvillingar, är tvilling och kan berätta hur det är att växa upp med ett tvillingsyskon, eller på annat sätt har någon matnyttig information och/eller erfarenhet att dela med sig av.
Jag pendlar mellan alla möjliga känslor. Mest rädsla, chock, förnekelse, ilska. Vi hade ingen misstanke alls om att det var två pyren, även om jag nu tänker att det kanske var därför jag känt mig "så gravid" så tidigt o. s. v. Det gjorde jag inte vid tidigare graviditeter, men det var 20 respektive 18 år sedan, så jag har väl mest tänkt att jag blivit gammal och klen
Men, nej, det beror förmodligen på att jag har så mycket mer hormoner den här gången!Jag hade redan börjat arbeta med min förlossningsrädsla, och såg fram emot en "revanch" då de tidigare förlossningarna var väldigt tuffa. Nu är jag arg på Gud/ödet/min kropp/vem som helst som "bär ansvaret" - och känner som att den stundande förlossningen ryckts i från mig. Tvillingar, det innebär väl nästan alltid kejsarsnitt? Vilket förstås är okej det också, men jag hade ju sett fram emot att få en sista förlossning som jag kunde ha kontroll över! I mina tankar var det en vaginal förlossning, inget kejsarsnitt!
Och så är jag förstås rädd för allt som kan gå fel - dubbelt upp! Det är ju fortfarande så tidigt, tänk om vi förlorar en (eller båda!) av våra små tvillingar? Om allt går väl och de stannar kvar i magen, hur liten är chansen att de faktiskt stannar kvar full tid? Jag ser framför mig en extremt tidig förlossning och lång tid på neonatal, är det realistiskt?
Hur kommer jag att klara av en tvillinggraviditet? Jag har hoppats kunna hålla i gång med hundar, hästar och ridning så länge som möjligt. Det går väl inte med två bebisar i magen? Hur tidigt får jag räkna med att jag blir för otymplig för vardagen? Hur länge kommer jag att klara att jobba?
Om allt går bra och vi faktiskt får två barn - hur i hela världen ska vi klara av det?! Jag vet ju rent logiskt att mängder av föräldrar får både tvillingar och fler på samma gång, och klarar av det alldeles utmärkt. Men klarar vi av det? Hur gör man när man har två jämngamla barn?
Ni hör ju själva - massor av oro, rädsla, ilska... Alla sådana där känslor som i alla fall jag inte vill känna när jag har två små liv som gror där inne!
Att inte behålla finns inte på kartan för oss - vi älskar dem redan och är det så här vår familj är menad att se ut, så får vi lära oss hantera det helt enkelt. Jag vill nog mest bara få höra om någon annan fått tvillingar, är tvilling och kan berätta hur det är att växa upp med ett tvillingsyskon, eller på annat sätt har någon matnyttig information och/eller erfarenhet att dela med sig av.
).
och jag förstår att du känner dig överväldigad!
