Genom att byta och köpa ridlektioner så har jag lyckats få till hela 9 hopplektioner hittills den här terminen. 
(- och terminen är inte slut än... ;-)
Riktigt roligt, med tanke på att det på ordinarie lektionsplanering bara ges 4 hopplektioner per termin och grupp. Jag har faktiskt inte haft det som mål utan det har ”bara blivit så”, vilket jag är jätteglad över. Mer hoppning åt folket!
Den här veckan var jag inbokad på två hopplektioner. Den första fick jag sitta på Dunja igen – det stora bruna stoet med åsneöron. Förra gången jag satt på henne, vilket var första gången för mig, så tog jag över henne från lektionen innan. Nu skulle jag göra iordning henne, vilket var en upplevelse i sig. Hon var inte så jättesur, men hon hade däremot någon envis fix idé om att man inte fick borsta hennes ben. Och det passar ju jättebra med tanke på att hästarna är lerinpackade mest varje dag nu, och dessutom skulle hon ha skydd... Frambenen lyckades jag få hyfsat rena samtidigt som jag kratsade hovarna på henne, men bakbenen var onekligen svårare för där lät hon mig inte ens pilla på benen när jag tog upp hovarna...
I alla fall så tycker jag att hon är väldigt trevlig att rida på. Nu har jag inte ridit någon dressyr på henne, och jag har förstått att hon inte är helt enkel. Men hon svarar bra på hjälperna och har bra motor vid hoppning. Kanske ingen supersäker hoppteknik, men man kan ju inte få allt... :-) I hoppningen så går hon på hackamore, och det var ju en nyttig upplevelse för mig, särskilt som vi red en bana med många rätt så skarpa svängar. Det sitter nämligen tydligen i ryggmärgen på mig att svänga med ledande tygeltag i hoppningen märkte jag. Och det är ju inte så lyckat med hack... Så jag fick en nyttig uppgift att tänka om, hålla ihop händerna och ta med mig hästen med skänkeln istället.
Det var i alla fall en rolig hopplektion på den trevliga Dunja! Jag gillar ju när hästarna går på och bjuder ordentligt mot hindrena, och det var precis vad hon gjorde.
Nästa hopplektion jublade jag av glädje när jag såg att jag stod på bästa hopphästen Coiette! Hur kan man bara ha sån tur?!
När jag gjorde iordning henne så reagerade jag över att hon kändes annorlunda än vanligt. Milda snälla väna Coiette, som är som självaste Moder Theresa att pyssla om. Hon stod fortfarande stilla, gjorde inget särskilt, och det var inga problem så, men jag fick en känsla av att hon var irriterad på något sätt. Känslan i hennes box var inte alls lika lugn och avslappnad som vanligt...
När vi skulle börja trava så märkte jag direkt att det var något totalknas. Hon var helt oren, hennes huvud åkte upp och ner med varje steg så det gick inte ens att korta tygeln. Lät ridläraren kolla, och det blev till att snabbt hoppa av halta Coiette och ta in henne i stallet igen. Fick besked om att jag skulle gör iordning Logan istället, en gammal normalbrun trött ridskoleräv som jag inte suttit på särskilt många gånger alls (kanske bara en gång för många år sedan?). Var bara till att försöka speedfixa hästen, och som tur var skulle han inte ha några skydd, så de lerinpackade benen fick nästan vara. Vi kom in i ridhuset när de andra redan hade värmt upp och skulle börja hoppa, och det blev en ganska brysk start för Logan men snart var vi igång över hindrena tillsammans med dom andra.
Det här med hoppning är lite Logans grej som tur är. Och i och med att jag inte hann rida fram så mycket, så blev det lite ”ponnybusridning”-känsla över det hela genom att börja skutta hinder i stort sett direkt. Och det tyckte gamla Logan var jätteskoj. Han blev alldeles busig och började till och med lägga in små antydningar till egna skutt efter hindrena, så jag fick tänka extra på att hålla upp huvudet på honom. Ha ha – gamla farbrorn!
Vi var inte så många på lektionen, vilket innebar att vi fick ganska många språng var. Med samma hinderuppställning som förra lektionen så hoppade vi ytterligare två olika banor med många svängar. Bl.a. så hade vi ett hinder mitt på medellinjen parallellt med långsidorna, som vi alltså skulle vända in från ena långsidan och hoppa över till nästa långsida. Där vill det till att man vet åt vilket håll man ska. Logan är en stabil klippa till hoppare, sätter varje språng fint, bjuder lite själv, är lätt att få en rund och fin galopp på och var lättstyrd. Kändes lite som att jag bara behövde åka med, så trots lite konstig start rullade allt på och jag fick en rolig hopplektion till slut. Men jag kunde ändå inte låta bli att känna att det sved lite i hjärtat över att finaste Coiette var dålig och att jag inte fick möjlighet att hoppa henne...
(- och terminen är inte slut än... ;-)
Riktigt roligt, med tanke på att det på ordinarie lektionsplanering bara ges 4 hopplektioner per termin och grupp. Jag har faktiskt inte haft det som mål utan det har ”bara blivit så”, vilket jag är jätteglad över. Mer hoppning åt folket!
Den här veckan var jag inbokad på två hopplektioner. Den första fick jag sitta på Dunja igen – det stora bruna stoet med åsneöron. Förra gången jag satt på henne, vilket var första gången för mig, så tog jag över henne från lektionen innan. Nu skulle jag göra iordning henne, vilket var en upplevelse i sig. Hon var inte så jättesur, men hon hade däremot någon envis fix idé om att man inte fick borsta hennes ben. Och det passar ju jättebra med tanke på att hästarna är lerinpackade mest varje dag nu, och dessutom skulle hon ha skydd...
Frambenen lyckades jag få hyfsat rena samtidigt som jag kratsade hovarna på henne, men bakbenen var onekligen svårare för där lät hon mig inte ens pilla på benen när jag tog upp hovarna...I alla fall så tycker jag att hon är väldigt trevlig att rida på. Nu har jag inte ridit någon dressyr på henne, och jag har förstått att hon inte är helt enkel. Men hon svarar bra på hjälperna och har bra motor vid hoppning. Kanske ingen supersäker hoppteknik, men man kan ju inte få allt... :-) I hoppningen så går hon på hackamore, och det var ju en nyttig upplevelse för mig, särskilt som vi red en bana med många rätt så skarpa svängar. Det sitter nämligen tydligen i ryggmärgen på mig att svänga med ledande tygeltag i hoppningen märkte jag. Och det är ju inte så lyckat med hack... Så jag fick en nyttig uppgift att tänka om, hålla ihop händerna och ta med mig hästen med skänkeln istället.
Det var i alla fall en rolig hopplektion på den trevliga Dunja! Jag gillar ju när hästarna går på och bjuder ordentligt mot hindrena, och det var precis vad hon gjorde.
Nästa hopplektion jublade jag av glädje när jag såg att jag stod på bästa hopphästen Coiette! Hur kan man bara ha sån tur?!
När jag gjorde iordning henne så reagerade jag över att hon kändes annorlunda än vanligt. Milda snälla väna Coiette, som är som självaste Moder Theresa att pyssla om. Hon stod fortfarande stilla, gjorde inget särskilt, och det var inga problem så, men jag fick en känsla av att hon var irriterad på något sätt. Känslan i hennes box var inte alls lika lugn och avslappnad som vanligt...
När vi skulle börja trava så märkte jag direkt att det var något totalknas. Hon var helt oren, hennes huvud åkte upp och ner med varje steg så det gick inte ens att korta tygeln. Lät ridläraren kolla, och det blev till att snabbt hoppa av halta Coiette och ta in henne i stallet igen. Fick besked om att jag skulle gör iordning Logan istället, en gammal normalbrun trött ridskoleräv som jag inte suttit på särskilt många gånger alls (kanske bara en gång för många år sedan?). Var bara till att försöka speedfixa hästen, och som tur var skulle han inte ha några skydd, så de lerinpackade benen fick nästan vara. Vi kom in i ridhuset när de andra redan hade värmt upp och skulle börja hoppa, och det blev en ganska brysk start för Logan men snart var vi igång över hindrena tillsammans med dom andra.
Det här med hoppning är lite Logans grej som tur är. Och i och med att jag inte hann rida fram så mycket, så blev det lite ”ponnybusridning”-känsla över det hela genom att börja skutta hinder i stort sett direkt. Och det tyckte gamla Logan var jätteskoj. Han blev alldeles busig och började till och med lägga in små antydningar till egna skutt efter hindrena, så jag fick tänka extra på att hålla upp huvudet på honom. Ha ha – gamla farbrorn!
Vi var inte så många på lektionen, vilket innebar att vi fick ganska många språng var. Med samma hinderuppställning som förra lektionen så hoppade vi ytterligare två olika banor med många svängar. Bl.a. så hade vi ett hinder mitt på medellinjen parallellt med långsidorna, som vi alltså skulle vända in från ena långsidan och hoppa över till nästa långsida. Där vill det till att man vet åt vilket håll man ska. Logan är en stabil klippa till hoppare, sätter varje språng fint, bjuder lite själv, är lätt att få en rund och fin galopp på och var lättstyrd. Kändes lite som att jag bara behövde åka med, så trots lite konstig start rullade allt på och jag fick en rolig hopplektion till slut. Men jag kunde ändå inte låta bli att känna att det sved lite i hjärtat över att finaste Coiette var dålig och att jag inte fick möjlighet att hoppa henne...
