Alla kan inte fly bara för att det är krig, vem ska då försvara landet? [...]
Sverige kan heller inte ta hand om allt och alla.
"Bara för att det är krig"? Krig är väl ändå en av det mest fruktansvärda som kan hända människor? Detta även för den som kanske inte lever i själva krigszonen, men i ett land som är drabbat. Om vi relaterar till hur många idag känner oro över Corona (för att ta ett aktuellt exempel) så är de risker för allvarlig skada på människor och egendom inte ens en bråkdel av den som vi skulle stå inför om landet drabbades av krig. Då, när främmande makt går in och når den civilbefolkning som stannat kvar (av vilken anledning det än må vara), sätts ofta lagar ur spel. Ett människoliv är under vissa omständigheter värt ytterst lite. Mord, våldtäkt och plundring går i krigets spår. Under ockupation kan läget stabiliseras, men livet under en ockuperande makt lär inte vara byggt på trygghet direkt. Ser vi till de exempel vi har nära, Norge och Danmark under andra världskriget, tillkom även det sönderslitande i att inte kunna lita på någon. Vilken sida står grannen på? Sådana sår tar decennier för ett samhälle att läka.
Min mamma kom hit som vad vi idag kallar ensamkommande flyktingbarn under andra världskriget. Hon var bara fyra år, men märktes för livet av vissa upplevelser. En av dem var någon form av firande i ett skyddsrum under ett bombanfall. En annan var det livslånga utanförskapet, att ha skickats bort (vilket hennes mamma trodde var det bästa för barnen, pappan var ute i kriget och kunde inte göra så mycket åt det). Då och nu skapar krig trasiga människor. Det är verkligen inte "bara".