Tror ni på vardagskarma?

Houdinie

Trådstartare
Jag har nog undermedvetet trott på någon sorts rättvisa - att det i stuländan går bra för "goda" människor och att de som medvetet skadar andra kommer att få betalt i motsvarande valuta. Jag har tänkt att om jag bara blir en tillräckligt bra människa så kommer bra saker att hända mig såsmåningom.

Jo, jag är vuxen och vet att det inte funkar så, men innerst inne har det där barnsliga hoppet envist suttit kvar. När jag inte vinner budgivningen på lägenheten jag ville ha så kommer jag på mig själv med att tänka att "det är för att det kommer något bättre som är till mig" - fast samtidigt vet jag ju att det aldrig blir "min tur". Det kanske är någon sorts försvarsmekanism, en snuttefilt mellan mig och verklighetens kalla hopplöshet?

Finns det en "kosmisk rättvisa", eller går det bäst för de som har vett att ta för sig och gärna trampar på andra för att komma fram?

Vad tror du?

Mvh
Smådeppig Houdinie
 
Jag har nog undermedvetet trott på någon sorts rättvisa - att det i stuländan går bra för "goda" människor och att de som medvetet skadar andra kommer att få betalt i motsvarande valuta. Jag har tänkt att om jag bara blir en tillräckligt bra människa så kommer bra saker att hända mig såsmåningom.

Jo, jag är vuxen och vet att det inte funkar så, men innerst inne har det där barnsliga hoppet envist suttit kvar. När jag inte vinner budgivningen på lägenheten jag ville ha så kommer jag på mig själv med att tänka att "det är för att det kommer något bättre som är till mig" - fast samtidigt vet jag ju att det aldrig blir "min tur". Det kanske är någon sorts försvarsmekanism, en snuttefilt mellan mig och verklighetens kalla hopplöshet?

Finns det en "kosmisk rättvisa", eller går det bäst för de som har vett att ta för sig och gärna trampar på andra för att komma fram?

Vad tror du?

Mvh
Smådeppig Houdinie
Nä, jag kan inte på något vis tro att det skulle finnas det.
 
Jag har alltid velat tro att det är så..

Men med åldern så blir jag mer och mer krass.
Med tanke på hur många snälla människor som dör i krig, naturkatastrofer, sjukdomar och olyckor så har jag kommit fram till att livet är inte rättvist, karma finns inte... :(
 
Jag har nog undermedvetet trott på någon sorts rättvisa - att det i stuländan går bra för "goda" människor och att de som medvetet skadar andra kommer att få betalt i motsvarande valuta. Jag har tänkt att om jag bara blir en tillräckligt bra människa så kommer bra saker att hända mig såsmåningom.

Jo, jag är vuxen och vet att det inte funkar så, men innerst inne har det där barnsliga hoppet envist suttit kvar. När jag inte vinner budgivningen på lägenheten jag ville ha så kommer jag på mig själv med att tänka att "det är för att det kommer något bättre som är till mig" - fast samtidigt vet jag ju att det aldrig blir "min tur". Det kanske är någon sorts försvarsmekanism, en snuttefilt mellan mig och verklighetens kalla hopplöshet?

Finns det en "kosmisk rättvisa", eller går det bäst för de som har vett att ta för sig och gärna trampar på andra för att komma fram?

Vad tror du?

Mvh
Smådeppig Houdinie
Delvis. Jag tänker att om man försöker vara en schysst människa, så brukar de flesta vara schyssta tillbaka.

Men gällande saker eller sådant som människor inte har del i, så tror jag inte det funkar. Tyvärr.
 
Jag försöker tänka att det är skönt att titta tillbaka och känna att man gjort saker bättre, men inbillar mig verkligen inte att det finns någon som helst rättvisa. Vare sig "naturligt" eller socialt.

Pratchett formulerar det fint:
“All right," said Susan. "I'm not stupid. You're saying humans need... fantasies to make life bearable."

REALLY? AS IF IT WAS SOME KIND OF PINK PILL? NO. HUMANS NEED FANTASY TO BE HUMAN. TO BE THE PLACE WHERE THE FALLING ANGEL MEETS THE RISING APE.

"Tooth fairies? Hogfathers? Little—"

YES. AS PRACTICE. YOU HAVE TO START OUT LEARNING TO BELIEVE THE LITTLE LIES.

"So we can believe the big ones?"

YES. JUSTICE. MERCY. DUTY. THAT SORT OF THING.

"They're not the same at all!"

YOU THINK SO? THEN TAKE THE UNIVERSE AND GRIND IT DOWN TO THE FINEST POWDER AND SIEVE IT THROUGH THE FINEST SIEVE AND THEN SHOW ME ONE ATOM OF JUSTICE, ONE MOLECULE OF MERCY. AND YET—Death waved a hand. AND YET YOU ACT AS IF THERE IS SOME IDEAL ORDER IN THE WORLD, AS IF THERE IS SOME...SOME RIGHTNESS IN THE UNIVERSE BY WHICH IT MAY BE JUDGED.

"Yes, but people have got to believe that, or what's the point—"

MY POINT EXACTLY.”
― Terry Pratchett, Hogfather
 
Jag har nog undermedvetet trott på någon sorts rättvisa - att det i stuländan går bra för "goda" människor och att de som medvetet skadar andra kommer att få betalt i motsvarande valuta. Jag har tänkt att om jag bara blir en tillräckligt bra människa så kommer bra saker att hända mig såsmåningom.

Jo, jag är vuxen och vet att det inte funkar så, men innerst inne har det där barnsliga hoppet envist suttit kvar. När jag inte vinner budgivningen på lägenheten jag ville ha så kommer jag på mig själv med att tänka att "det är för att det kommer något bättre som är till mig" - fast samtidigt vet jag ju att det aldrig blir "min tur". Det kanske är någon sorts försvarsmekanism, en snuttefilt mellan mig och verklighetens kalla hopplöshet?

Finns det en "kosmisk rättvisa", eller går det bäst för de som har vett att ta för sig och gärna trampar på andra för att komma fram?

Vad tror du?

Mvh
Smådeppig Houdinie
Nä, fast jag tycker goda gärningar har ett värde i sig utan att det ska komma tillbaka i form av kosmisk rättvisa.

Jag skulle inte må bra om jag trampade på andra så det skulle inte vara något ”gå bäst” alls.
 
Jag tänker "godhet" och "materiell framgång" som två olika marknader. Det du stoppar in i det medmänskliga och sociala får du också tillbaka i medmänskliga och sociala värden. Att vara en god medmänniska ger tillbaka i fler givande relationer etc. Vill du istället ha materiell framgång så behöver du byta valuta.

I slutändan handlar det om vad man själv värderar i livet. Vi har vår egna individuella valutakurser.
 
Jag har nog undermedvetet trott på någon sorts rättvisa - att det i stuländan går bra för "goda" människor och att de som medvetet skadar andra kommer att få betalt i motsvarande valuta. Jag har tänkt att om jag bara blir en tillräckligt bra människa så kommer bra saker att hända mig såsmåningom.

Jo, jag är vuxen och vet att det inte funkar så, men innerst inne har det där barnsliga hoppet envist suttit kvar. När jag inte vinner budgivningen på lägenheten jag ville ha så kommer jag på mig själv med att tänka att "det är för att det kommer något bättre som är till mig" - fast samtidigt vet jag ju att det aldrig blir "min tur". Det kanske är någon sorts försvarsmekanism, en snuttefilt mellan mig och verklighetens kalla hopplöshet?

Finns det en "kosmisk rättvisa", eller går det bäst för de som har vett att ta för sig och gärna trampar på andra för att komma fram?

Vad tror du?

Mvh
Smådeppig Houdinie
Nä, det verkar inte finnas nån kosmisk rättvisa. Fanns det det så skulle jag inte sitta här som 50+ och fortfarande leta efter mannen i mitt liv.

Mvh
Smådeppig tott
 
Jag tänker "godhet" och "materiell framgång" som två olika marknader. Det du stoppar in i det medmänskliga och sociala får du också tillbaka i medmänskliga och sociala värden. Att vara en god medmänniska ger tillbaka i fler givande relationer etc. Vill du istället ha materiell framgång så behöver du byta valuta.

I slutändan handlar det om vad man själv värderar i livet. Vi har vår egna individuella valutakurser.
Jag tänker att det är (kan vara) en rätt problematisk världsbild, som i många fall skvallrar om tydliga privilegier och rätt ofta en typ av människosyn som känns väldigt svartvit.
 
Vill du utveckla hur du tänker? Jag hänger inte riktigt med.
Väldigt många människor är vänliga, ödmjuka, snälla, givmilda, artiga, altruistiska och blir fullständigt överkörda, urvattande, utbrända, lurade... Och om det nu finns en rättvisa i hur man blir behandlad, eller man kan styra det genom egna handlingar, så får ju dessa skylla sig själva och ändra sitt beteende så de får en bättre tillvaro.

Och för att kunna vara altruistisk, snäll, laglydig osv, så krävs det en rätt så hög basnivå för den egna tillvaron. Är man fattig, stressad, hungrig och rädd så krävs det mer för att vara artig. Det betyder inte att de "förtjänar" att omvärlden inte är snäll tillbaka.

Jag tycker tex inte att den som snattar mat för sin överlevnad gör fel, men att det är moraliskt förkastligt att sätta dit någon som snattar för att den är hungrig. Vilket av det är att vara "god medmänniska"?
 
För mig har det handlat mycket om att försöka tänka positivt och peppa mig själv. Å det viktigaste av allt att inte ta skit och stå på mig. (Jag har varit en mes med det hela livet och blivit överkörd ett antal gånger både privat och inom yrkeslivet)
När jag gör allt rätt för mig så känner jag att livet rullar åt rätt håll. Sen om det är karma eller inte vet jag inte. Det lär jag nog ta reda på om det finns ett liv efter döden :)

Sen önskar jag ibland att det finns karma för de människor som inte är snälla mot sina djur eller mot sina medmänniskor och medvetet är otrevlig etc. Men sen brukar jag tänka positivt ändå att människans liv blir som man gör den med det material man har tillgång till för att bli den man är.
Det finns olika material tillgängligt beronde på var i världen man bor, vilken kultur man är uppvuxen i osv. :)

Sen finns de ju teorier om att man bär med sig karma från tidigare liv man har levt och att man kan förbättra sin egen karma med att göra "rätt" val i det nuvarande livet man lever.
 
Jag har nog undermedvetet trott på någon sorts rättvisa - att det i stuländan går bra för "goda" människor och att de som medvetet skadar andra kommer att få betalt i motsvarande valuta. Jag har tänkt att om jag bara blir en tillräckligt bra människa så kommer bra saker att hända mig såsmåningom.

Jo, jag är vuxen och vet att det inte funkar så, men innerst inne har det där barnsliga hoppet envist suttit kvar. När jag inte vinner budgivningen på lägenheten jag ville ha så kommer jag på mig själv med att tänka att "det är för att det kommer något bättre som är till mig" - fast samtidigt vet jag ju att det aldrig blir "min tur". Det kanske är någon sorts försvarsmekanism, en snuttefilt mellan mig och verklighetens kalla hopplöshet?

Finns det en "kosmisk rättvisa", eller går det bäst för de som har vett att ta för sig och gärna trampar på andra för att komma fram?

Vad tror du?

Mvh
Smådeppig Houdinie

Ska jag vara ärlig så är tron på detta min enda tröst i livet. Klart att jag tvivlar när jag ser mig omkring, men det enda sättet för mig att kunna stå ut med tanken på att fortsätta leva och träla på i det här eländet som kallas livet, är just tanken på karma. Det är också det enda som får mig att orka vidare när folk är medvetet jävliga mot andra, att jag tröstar mig med karmatanken. De kommer straffas med sin egen medicin. Jag kan inte stå ut med en annan tanke.
Vissa tror på Gud, jag tror på Karma. Det är ett mänskligt behov att kunna se mening med tillvaron. Lite så ser jag det. Jag tror dock inte man får facit, möjligen när man levt klart , om ens då.
 
Som någon form av övernaturligt fenomen? Nej. Men jag tror att goda människor ofta får gott tillbaks av andra och jag tror att dåliga människor tillslut får ett bett i arslet. Inom ramarna för sina sociala och ekonomiska förutsättningar då. Som i grunden givetvis inte alls är rättvisa.
 
Som någon form av övernaturligt fenomen? Nej. Men jag tror att goda människor ofta får gott tillbaks av andra och jag tror att dåliga människor tillslut får ett bett i arslet. Inom ramarna för sina sociala och ekonomiska förutsättningar då. Som i grunden givetvis inte alls är rättvisa.
Bra formulerat!
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp