Trist attityd mot skolan

[Fladde]

Sv: Trist attityd mot skolan

Det finns faktiskt otrevliga lärare rätt många :smirk:
Men även bra.
Jag hade en super bra när jkag gick på högstadiet men har inte förståt det förens nu 2år försent
Att hon ville hjälpa mig..

 

[LadyFrost]

Sv: Trist attityd mot skolan

Det kan som tur är bli tvärtom också. Stämningen i min klass nu på gymnasiet är helt annorlunda än hur det var på högstadiet. Jag har fortfarande lärare som inte är särskilt bra, men de flesta är okej eller bra och min klass har en helt underbar mentor som har bidragit till sammanhållningen i klassen.

 

[break_a_leg]

Sv: Trist attityd mot skolan

Jag har den attityden av en anledning, sånt tänker inte lärare på.

Men du tycker du att det är en okej attityd att ha gentemot andra människor? Varför ska man som lärare stå och ta en massa skit från elever och fortsätta vara allmänt glad och trevlig?

Jag är inte typen som får vansinnesutbrott, men jag tolererar vad som helst i ett klassrum. I ett klassrum ska både lärare och elever ha arbetsro, det går inte när vissa elever inte kan visa respekt för andra människor.

 

[Mampas]

Sv: Trist attityd mot skolan

Jag kan förstå att du är "anti" men det är trots allt en människa som är lärare också. En lärare kan ju omöjligen veta alla elevers bakgrund. D v s läraren vet ungefär lika mkt om dig som du om läraren och de andra i klassen.
¨
Jag undrar hur du ska fixa dina barns obligatoriska skolgång; skolplikten. Det är rätt allvarligt om du som förälder inte låter dina barn gå i skola. Dina barn är inte du och behöver inte uppleva skolan på samma sätt som du.

 

[break_a_leg]

Sv: Trist attityd mot skolan

Men pga miljöerna, de stora klasserna, de dåliga skolbyggnaderna, stressen, pressen, den katastrofala maten osv osv...

Mycket av detta är ekonomiska frågor som styrs av vad kommunen ifråga avsätter för pengar till skolan. För att få ekonomin att gå runt så bör man ha minst 25 elever i varje klass, det är den krassa verkligheten.

 

[chrysler]

Sv: Trist attityd mot skolan

Saken är att det är tack vare dåliga lärare jag fått den inställningen då jag lärt mej att man inte kan lita på en lärare.När jag började skola trodde jag att lärare var rättvisa å skulle hindra saker som mobbing å hjälpte sina elever osv.Så fel jag hade.

 

[chrysler]

Sv: Trist attityd mot skolan

Barn ska ju gå i skola, däremot kommer mina ev barn att gå i fri skola då jag tycker det är en lämpligare skolform.

 

[break_a_leg]

Sv: Trist attityd mot skolan

Det är inte ofta barn mobbar andra barn i klassrummet, de gör de när inte personal finns i närheten. Sedan är det tyvärr så att många barn inte har medmänsklighet med sig hemifrån. I dagens skola lägger man ned mycket tid på att arbeta med värdegrundsfrågor.

 

[chrysler]

Sv: Trist attityd mot skolan

Det hoppas jag, det viktigaste är ju ändå hur man beter sig bland folk, social kompetens eller hur ni vill kalla det :smirk:
Mina lärare var fullt medvetna om vad som pågick, klasskompisarna var elaka mot mig fast lärarna var närvarande å de skrattade bara.Det är ju inte så länge sedan jag gick i skolan heller, född -82, men jag hoppas verkligen att dessa lärare blivit pensionerade å att det utbildas nya å kompetenta lärare istället.

 

[Luff]

Sv: Trist attityd mot skolan

Jag har också taskiga upplevelser av en mellanstadielärare som hade järnkoll på lektionerna men sket fullständigt i vad som hände på rasterna. I 3 år fick 5 killar trakassera oss tjejer, fysiskt o psykiskt - du kom inte undan. Man var dagens offer.

OM vi skvallrade fick vi frågan av fröken -Men vad gjorde du då för att dom skulle slå dig.......
Min gubbe hade inlärningsproblem och har riktiga trauman från skolan

Detta har gjort att vi har järnkoll på vår sons skolgång - vi går gemensamt på föräldramöten, visar för lärarna vilka vi är, pratar med min son om vad dom gör på dagarna. Kollar av så vi kan upptäcka problem i tid - naturligtvis är vi lagom engangerade - vi "bor" inte i skolan.
Vi har en medveten strategi, om det nu skulle dyka upp en lärare med taskiga tendenser så är det svårare att behandla en elev fel om man har en kontakt med föräldrarna
Men jag är jättepositiv inför sonen (nu är skolan jättebra) när jag pratar om skolan. Han ska tycka om sina lärare.

 

[Philosophia]

Sv: Trist attityd mot skolan

*lånar den berömda knappen*

Jag hörde ju till de som ojade mig över den nitiskhet som tycks råda i skolorna angående det rätta penngreppet, så jag får väl svara:

Jag brukar oftast inte klaga på olika institutioner, men när det gäller skolan så blir jag faktiskt ibland mörkrädd. Jag har personligen ingen dålig erfarenhet från skolan då jag alltid har haft lätt för mig.

Vad jag vänder mig mot är att vissa mål i skolan blir ett självändamål (hålla pennan rätt). Och om dessa mål inte lyckas, jag då måste man arbeta jättefrenetiskt med dessa tills de uppnås - trots att inget egentligt problem föreligger (barnet skriver fint och prydligt och har vare sig problem att läsa eller formera ord). Men detta är alltså bara ett exempel. Genom att vara nitisk och fokusera på sådana formella mål så riskerar man, tror jag, att förlora något som är det allra viktigaste i skolan: Glädjen över att få kunskap - att få lära sig saker. Lärande ska vara något roligt. Kunskap ÄR roligt. Självfallet måste man lära sig hantera de medel som kan leda till målet, men man får inte vara för nitisk i hur medlena används - då försvinner intresset.

Det är ju bara att gå till sig själv: Hur många gånger har man inte prövat på någon ny aktivitet och upptäckt att man har svårt att hantera instrumenten för aktiviteten. Med tjat och gnat över att man gör fel hela tiden, ja då försvinner ju lusten att ägna sig åt detta. Om läraren istället fokuserar på det som eleven gör rätt eller bra (för det är ju sällan man gör ALLTING fel) så blir självförtroendet bättre, aktiviteten blir roligare och det är lättare att hantera det som man har svårt för. Tankens makt är nämligen stor!

Nu menar jag inte att barn med olika diagnoser, oavsett om det är dyslexi eller ADHD inte ska få särskild hjälp eller inte utvärderas. Självklart måste man ge mer hjälp. Men man måste fortfarande fokusera (inför barnet!) på det som barnet gör bra och rätt och inte på det som barnet gör fel.

Sedan måste jag säga att jag tycker att det är märkligt att vi som inte är utbildade barnpedagoger eller speciallärare inte skulle få uttala oss i dessa frågor: Varför skulle vi inte få det?

Tänk om jag (som är professionell etiker) skulle säga till alla er: Ni har ingen utbildning i att systematisera moralfrågor osv. så därför är det olämpligt att ni yttrycker era tankar i frågor som rör etik eller moral.

Skulle inte det vara märkligt? Åtminstone tycker jag att det vore det. Varför skulle då inte vi som inte är lärare, pedagoger osv. få uttala oss om skolan?

 

[prinsessfeminist]

Sv: Trist attityd mot skolan

*lånar också berömd knapp*

Nu har jag en del allmänna reflektioner på denna eminenta tråd! Bra initiativ Geshira - för visst är det tråkigt med denna negativa attityd!

Antingen är människor negativa för att lärarna plågade dem, eller för att lärarna inte såg deras behov, eller för att de lade sig i för mycket, eller för att de inte uppmärksammande en Einstein i sitt danande... *pust*

...

eller hundra miljoner orsaker till varför lärarna och skolan är kass.

Jag skulle vilja påstå att de allra flesta lärarna är hängivna sitt arbete och vill elevernas bästa, både Kalle som som har inlärningssvårigheter och Olle som är bäst i klassen på engelska.

Det är synnerligen tråkigt när människor generaliserar och låter tråkiga och specifika erfarenheter få utgöra en slags sanning. Visst kan vi alla ha otur med lärare, men vi kan inte ha otur med samtliga lärare under en hel skoltid. På 12 år har vi i alla fall haft någon bra lärare.

Nu kan säkert en och annan hävda motsatsen, för jodå - visst blev de motarbetade HELA tiden! Den ena urusla läraren ersatte den andra urusla läraren...

Men tänker inte ni då på att livet och barndomen är mycket mer än bara de dåliga lärarna? Vad fick ni kritiker för attityder hemifrån? Vad hade ni för andra problem?

Jag hade själv en riktigt usel lärare i mellanstadiet. Jag hade en hel del dåliga på högstadiet och gymnasiet också - men jag undrar om inte det hängde ihop med min egen roll? Jag var mycket kreativ och påhittig, hade ganska så känslomässigt ledsamma hemförhållanden och försökte hitta en mening med tillvaron. Skolan skötte jag bara så att det "såg bra ut", dvs jag lade inte ned något extra krut, utan klarade mig precis.

Visst kan jag sitta och oja mig över att lärarna inte ingrep, att de inte tog tag i det verkliga problemet när jag hade lite för hög frånvaro.

Jag kan också anse att skolan är skräp som inte uppmuntrade min synnerliga kreativitet och entusiasm till något riktigt konstruktivt.

Vidare kan jag sucka över lärare som inte hade vett att uppskatta min debattlusta ( ) och argumentationsteknik utan "gjorde sitt bästa för att trycka ned mig".

Men jag gör inte det. Jag tycker inte att skolan varit så dålig trots allt. Jag tror att mycket hade fungerat smidigare om jag var mer sedd av mina föräldrar. Om jag hade fått lite mer kärlek och omtanke från dem.

/Priffe

 

[CillaW]

Sv: Trist attityd mot skolan

Min dotter har myror i byxorna, men hon har inga koncentrationssvårigheter. Hon är intelligent och livlig. I 1-2:an kunde hon redan det mesta, och var uttråkad. Enligt fröken skulle hon då ha någon bokstavsdiagnos.

Hennes nuvarande lärare uppfattar henne som fullständigt normal, låt vara att hon i bland har lite bråttom att bli klar med saker.

Förra fröken frågade hur det gick med "utredningen" eftersom hon förutsatte att jag och hennes pappa genast hade fått en sådan igångsatt (eftersom hon hade sagt så!). Hela tiden, när det gäller remiss-skickande skolläkare etc har hon låtit påskina att jag och flickans pappa också tyckte det var något fel på henne. Remissen gäller utvecklingsbedömning!!! Jag har fortfarande inte fått tag i den skolläkare som skrev den.

Skolans personal har alltså alla "hört" att det är något fel med min dotter, och hon har blivit behandlad därefter. Hennes självförtroende har tagit stor skada.

Om något av mina barn har ont i magen undersöker jag dem själv och talar sedan med någon lämplig kollega, jag anser mig nämligen fullt kapabel att bedöma även den biten av mina barns välbefinnande.

Och en annan sak är att min sons fröken i 1-2:an fullständigt bagatelliserade att han mobbades, inget hände förrän jag gick ett steg högre, till rektor. Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv för att jag inte ingrep första gången fröken ignorerade vad min son sa.
När rektor väl ingrep hände det väldigt mycket, och nu trivs han väldigt bra i skolan.

Själv hade jag bra lärare, men så livlig som jag var hade jag säkert också blivit stämplad, om dessa diagnoser varit uppfunna då.

Cilla, specialistläkare

 

[Geshira]

Sv: Trist attityd mot skolan

Om något av mina barn har ont i magen undersöker jag dem själv och talar sedan med någon lämplig kollega, jag anser mig nämligen fullt kapabel att bedöma även den biten av mina barns välbefinnande.


Cilla, specialistläkare

Mäh!
Hur skulle jag kunna veta att du var LÄKARE.
Jag drog den historien som en parallell till att om något inte verkar OK så tar man hjälp av specialister som kan avgöra vad det är.
Kanske vanlig maknip, kanske något allvarlig (OBS bildligt talat även här!!) men om man underlåter att undersöka alls så begår man ett fel, vare sig man är lärare, läkare eller "bara förälder".

Sedan, precis som jag förut skrev, så ska utredningar ske i samarbete med hemmet, inte bakom ryggen på föräldrarna. Däremot tycker jag inte att man som förälder ska ta en förfrågan från läraren om att utreda något, som en personlig förolämpning. Det är ju ändå frågan om en vilja att göra skolgången så bra som möjligt för barnet som (i 99% av fallen) ligger bakom.

 

[Geshira]

Sv: Trist attityd mot skolan

*lånar den berömda knappen*


Sedan måste jag säga att jag tycker att det är märkligt att vi som inte är utbildade barnpedagoger eller speciallärare inte skulle få uttala oss i dessa frågor: Varför skulle vi inte få det?

Tänk om jag (som är professionell etiker) skulle säga till alla er: Ni har ingen utbildning i att systematisera moralfrågor osv. så därför är det olämpligt att ni yttrycker era tankar i frågor som rör etik eller moral.

Skulle inte det vara märkligt? Åtminstone tycker jag att det vore det. Varför skulle då inte vi som inte är lärare, pedagoger osv. få uttala oss om skolan?

Nu är det inte vanliga uttalanden, förfrågningar och normala undringar jag främst tänker på.

Om vi tar ditt jobb som exempel:
Trist attityd vore om jag avfärdade ditt samlande kunnande inom ditt yrke med ett "Äh, vad får dig att tro att du kan något".

Det vore en sak om en lärare påstår något, eller använder sig av en speciell metodik eller pedagogik utan att kunna motivera varför.
Om man däremot väljer att koncentrera sig på, t ex penngreppet eftersom det nu är uppe till diskussion, och har en motivering till varför så tycker jag att det är viktigt att föräldrarna lyssnar på läraren.
Sedan är det helt på plats att fråga varför, be läraren utveckla svaret om man fortfarande inte förstår vitsen med det hela, och liknande. En förklaring har man alltid rätt att få.
Om läraren givit sin förklaring till varför h*n tycker att penngreppet i detta fall är viktigt att rätta till så är det inte trevligt att höra att föräldern i princip sk*ter i förklaringarna och väljer att ta det som en förolämpning, som att läraren inte vet vad den håller på med, och avsluta med att de vet bäst och är (mycket populärt idag) "experter på sitt barn".

Föräldrar må kunna sitt barn utan och innan, information från hemmet är bra och viktigt att få som lärare - men föräldrarna har oftast ett begränsat antal barn. En lärare ser hundratals barn passera och har, faktiskt, en ganska god erfarenhet av hur barn utvecklas rent generellt och har utbildning och erfarenhet att se hur en del detaljer kan påverka barnets utveckling vad gäller kunskapsinhämtande.

Jag håller med om att i just exemplet penngrepp så måste man kika på barnet i stort och kanske inte göra en jättegrej av det hela. Frågan är hur stor "grej" föräldrarna gjort av det?
Har man ryckt på axlarna och sagt:

"Jaha, ska du träna på att hålla pennan på ett bättre sätt? Jag kan påminna dig. Du ska se att det kommer att göra att det blir lättare att skriva, när du väl vant om dig. Så bra att din lärare såg det och hjälper dig".

Eller sa man "VA????!!!! Ska de blanda sig i hur du håller pennan?? Det går väl för sjutton bra som du gör nu, ju. Jag ska minsann ringa upp din lärare och tala om att......"


Du förstår skillnaden i bemötandet..?

 

[CillaW]

Sv: Trist attityd mot skolan

Det var inte en "vänlig förfrågan", det var hon som bestämde att det skulle göras, efter att hon under en tid ständigt ifrågasatt min dotter.

 

[Geshira]

Sv: Trist attityd mot skolan

*lånar också berömd knapp*

Men jag gör inte det. Jag tycker inte att skolan varit så dålig trots allt. Jag tror att mycket hade fungerat smidigare om jag var mer sedd av mina föräldrar. Om jag hade fått lite mer kärlek och omtanke från dem.

/Priffe

Det är 1000 små saker och händelser som påverkar hur man mår och hur man ser på omvärlden.
Barn tillbringar stor del av sin vakna del i skolan, så givetvis påverkar händelser och människor i skolan deras tillvaro.

Vem har inte tyckt att lärare missar deras förträfflighet och missar att utveckla deras väl gömda talanger?

Men givetvis rör det sig om mycket mer än så, precis som du säger. Hur har man det hemma? Samspelet mellan föräldrar och syskon, roller man fått ta och spela vare sig man vill eller inte.
Ibland dyker en speciell person upp vid rätt tillfälle i livet - en lärare, en vän, en väns förälder som lyfter en ur mörkret.
Det man måste inse är att denna speciella person sällan är speciell för alla.
Den där pangläraren som du bara inte ville missa en enda lektion för, kanske var rent avskydd av andra, eller åtminstone likgiltig för en del. Det är snudd på omöjligt att svinga trollspöt för varenda unge i klassen - man får vara glad ju fler man lyfter. Men för en del kommer jag att vara ingen eller kanske t o m "den där trista läraren".

Alltså, stödet från hemmet gör mycket, för en lärare kan aldrig vara allt för alla.

Som vuxen: hur väljer man att "vårda" och behandla sina trista minnen? Hur väljer man att bemöta sådant som har koppling till det man har negativa minnen från? Hur väljer man att se sin egen del i det som hänt och det som händer?
Ska man hålla de negativa känslorna vid liv till varje pris?

Jag hade inte heller lätt i skolan jämt när jag var liten, men jag har förlikat mig med det. Min lärare var bara en människa och själv skulle jag fått mer hjälp om jag aktivt sökt den. Kunde och visste inte bättre då, men inte skulle jag må bättre av att sitta och hata idag.
Att försöka förstå, förlåta/acceptera och sedan gå vidare utan att älta har hjälpt mig iallafall.

Uj, så djupt det blev..

 

[Geshira]

Sv: Trist attityd mot skolan

Det var inte en "vänlig förfrågan", det var hon som bestämde att det skulle göras, efter att hon under en tid ständigt ifrågasatt min dotter.

Vad bra det hade varit om utredningen visat att det inte var minsta "fel" på din dotter!
Då hade läraren fått omvärdera sitt bemötande av ditt barn...

 

[pigleton]

Sv: Trist attityd mot skolan

Men tänk om utredningen hade fått tjejen att må väldigt väldigt dåligt i tron att det kanske är något fel på mig för att fröken säger det? Så dåligt så att tjejen kanske inte klarat av att återhämta sig från det utan ständigt känt att hon var annorlunda och sämre än andra barn som inte behövt utredas.

Vilket är viktigast, att överbevisa läraren eller att se till att ens barn mår bra? För mig är svaret enkelt.

 

[pigleton]

Sv: Trist attityd mot skolan

Jag håller med om att det finns en dålig attityd mot skolan, mycket tror jag grundar sig i att man tagit ifrån skolans dess resurser och lärare blivit överbelastade med ansvar och stora klasser utan möjlighet till avlastning där det behövts. Vet inte heller hur det står till med vidareutbildning och personalvård på skolor men gissar att det kanske inte haft högsta prioritet.

Jag har genom åren haft en blandad kompott av lärare. Vissa bättre andra sämre. Jag har varit mobbad större delen av skoltiden och ingen såg eller ville se vad som pågick. Trots detta kan jag fortfarande se skolan som viktig och positiv men att man måste få mer resurser. Dessutom tror jag på föräldraansvar så tillvida att föräldrar ska bevaka sina barns intresse, uppmärksamma mobbing, kunskapsnivå och så vidare. Jag hoppas själv kunna ha en aktiv ömsesidig dialog med lärarna till mina barn så att jag kan skydda dem från att behöva utstå det jag gjorde.

Jag tror också att flera lärare skulle kunna hålla högre nivå om de kände att det fanns resurser och att de slapp bränna ut all energin på ingenting, så enligt mig bör påverkan ske mot de högre instanserna så att mer pengar avsätts till detta.