Javisst kan de det, samtidigt verkar det inte vara fullt så enkelt. Nu har jag som sagt ingen egen erfarenhet av det men som i mitt tidigare exempel verkar det inte vara en helt unik företeelse att cis/queer-kvinnor som har förhållanden med transkvinnor upplever att de kan falla in i samma traditionella könsrollsmönster som om transkvinnan fortfarande presenterat som man. Med ett helt liv av att inte behöva tänka lika mycket på saker som hushållsarbete och andra konkreta jämställdhetsfrågor blir effekten alltså kanske ändå inte alltid omedelbar när förväntningarna ändras. Man har eventuellt också andra verktyg att bemöta de nya upplevelserna med, utifrån sin uppväxt med en annan könsroll, på gott och ont.
Sen är det klart att samma insikter som en cis-flicka eventuellt får i 10-årsåldern mycket väl kan komma även till den som blir bemött som kvinna först senare i livet, även om det av helt naturliga skäl tar längre tid. Men det gäller väl i princip alla situationer där det finns ett privilegium som står i vägen för en tidigare insikt, oavsett vad det är.
För även om jag inte kan relatera till just cis-trans-kvinnofrågan i det här så kan jag nog förstå utifrån lite andra perspektiv att det faktiskt kan kännas märkligt att någon som levt halva livet i en slags privilegierad bubbla (det är ingen privilegierad bubbla att vara trans, syftar snarare på att det i vissa situationer kan vara det att bemötas som man) plötsligt ska tala om orättvisor man själv noterade redan som barn. Jag har inte upplevt det alls med transpersoner, men däremot flera gånger med övre medelklass och medelålders terapeuter eller psykologer av någon anledning. När de talar om aspekter av diverse välkända samhällsproblem som om det kom till deras kännedom alldeles nyligen via deras jobb, medan man själv känt till konsekvenserna av dem sedan barndomen. Det finns något i det som kan kännas lite orättvist, att en människa bara kan gå genom halva livet utan att behöva förstå saker som man själv tvingats förhålla sig till sedan barnsben. Sedan ska de berätta om sina nyvunna insikter för en, som om man inte redan visste allt detta, vilket kan bli både tröttsamt och provocerande i ljuset av deras privilegium. Det är väl lite så jag tänker mig att det kan kännas, men jag vet förstås inte eftersom jag inte haft just den upplevelsen utan därför drar paralleller till annat.
Detsamma gäller förstås i den omvända situationen. Det finns sannolikt väldigt mycket som en ung transperson upplever och kanske inser redan som barn, som en cis-person inser först som vuxen (om alls) eftersom hen haft privilegiet att inte konfronteras med eller behöva reflektera djupare över sådana frågor tidigare i livet.
