Utan att ha sett er eller egentligen fullt ut veta vad problemet är så skulle jag tro att det finns ett inövat mönster som är en del av grundproblemet. För båda parter då. Både ryttare/tränare och häst föräväntar sig problem och då blir det problem.
Jag skulle sätta upp en strategi som går ut på att "nu ska hoppning och bommar vara det mest fantastiska roliga mentalt accepterade som finns i hela världen". Helt utan krav på prestation. Med en inställning (medveten från ryttaren/tränaren) att vi har hela livet på oss, stort tålamod och en inställning att det här de är bara roligt.
Först måste man då eleminera alla negativa förväntningar. Sen måste man börja om från början. Inga krav på prestation, bara försöka ändra på hästens bild/uppfattning av hinder och bommar i grunden. Först måste man då gå till sig själv och fundera över vad man själv kanske för över på hästen. Helt enkelt medvetet försöka tänka bort alla negativa förväntningar som troligtvis finns där om än inte helt uppenbart alla gånger.
Jag skulle då till att börja med lägga ut en massa bommar, huller om buller och på ett sätt som brukar leda till problem, kanske även några små enkla hinder. Sen skulle jag bara rida runt där med en inställning typ: ooops där har vi en bom/ett hinder, men vad intressant ska vi gå fram och kolla? Och då låta hästen få gå fram på sina egna villkor, inga krav, bara öka nyfikenheten. Be snällt och varsamt och vänta, försök inte tvinga hästen, försök inte ta er över "no matter what", utan vänta, med lösta tyglar som bara hindrar hästen från att sticka därifrån, händer inget, prova igen. Helt enkelt, låt hästen få prova sig fram själv och varje gång den går framåt, om så bara ett steg eller tom bara ändrar vikten (lutar sig) mot mot bommen/hindret, släpp tyglarna helt, slappna av och smek hästen varsamt på halsen, tala om för den att allt är ok, att den är jätteduktig som försöker. Bara stryk/smek och tala lugnande och poisitivt. Ge den alla skäl i världen att känna sig som den bästa modigaste hästen i hela världen. Försök inte ta er över om hästen inte är redo, nöj dig med det minsta lilla försök och rid sen vidare till nästa hinder, upprepa proseduren. Första träningstillfället kanske ni inte ens kommer över en enda bom, men om hästen hålls positiv och i alla fall försöker, har ni tagit ett stort kliv i rätt riktning och näsa gång kommer hästen att försöka än mer.
När hästen sen kan gå (skritta) runt bland hinder och bommar, passera över utan krav på energi eller fart eller prestation, och utan att den spänner sig, att den har en inställning att "det här är ju inte svårt", då kan man succesivt höja ribban och prova samma sak i trav och sen galopp. Fortfarande utan krav på prestation. Så fort spänning återkommer, gå tillbaks till grunden, skritten och den positiva inställningen att "detta är inget krav, bara en rolig lek, där avslappning och en känsla av välbefinnande alltid kommer tillbaks om den råkat försvinna".
Den här strategin brukar leda till hästar som dras till "problem" som vore dom magnetiska
. Det är den där kombinationen av oro/osäkerhet/spänning kontra mod/anslappning/en känsla av välbefinnande som är själva magneten. Men det sker i små steg i taget.
Det är kanske en tidkrävande strategi till att börja med, men med tiden har man det hundrafalt igen iom att det som tidigare varit ett problem vänder och bara blir en möjlighet. Skulle tro att om du lyckas med detta får en häst som kommer suga mot hindren som vore dom magnetiska, oavsett höjd och svårighetskgrad på hindren, för det är grundinställningen som suger, den kommer inte att se eller tänka på själva hindret, annat än rent tekniskt som i att hur högt den behöver hoppa.
