Hade besök för något år sedan av polishästen Utter och hon polisryttaren Ulla-Britt. Hon visade lite moment, hur de tränar sina hästar osv. Hon berättade iaf om en häst som ev skulle bli polishäst. Problemet var dock att denna häst var väldigt rädd och tittig (tålde inte trafik, höga ljus och buller) enligt ägaren iaf. En sådan häst lämpar sig kanske inte så väl som en polishäst tänkte hon. Men hästen fick iaf stå i stallet på provtid, för att pröva sin lämplighet. En dag frågade en kompanjon till Ulla-Britt om hon hade lust att hänga med ut på en sväng genom stan. Visst sa hon och de gjorde iordning hästarna. Hon tog då den nya hästen. De satte sig upp och red iväg. Längs med ridturen kom de att prata om något intressant och glömde av vad de höll på med(red alltså) De skrittade genom stan med långa tyglar i ett lugnt tempo. När de slutligen kom tillbaka till stallet kom Ulla-Britt på att "just det" det var ju den där nya "osäkra" hästen som jag red. Genom att de hela tiden hade varit avslappnade, pratat lugnt med varnadra och inte hetsat upp sig över faror (som man lätt kan göra om man vet att hästen är rädd för den där soptunnan, och då kortar tyglarna och håller om x-tra hårt med skänklarna och på något vis "förvarnar" hästen på att nu kommer det något äckligt). Ulla-Britt menade på att det oftast vi ryttare som gör för stor affär av det hela och skrämmer upp hästen i onödan ist för att bara ta det varligt och gå in med attityden till hästen att "vafan det här är väl inget, jag har inte sett el hört nåt..inte du heller" att bara vara som vanligt inför sånt som hästen kan uppfatta som farligt.