Medborgarna kommer aldrig att klara att helt själva lösa situationer som Estonia, tsunamin eller branden 2018, (eller klimatfrågan) hur mycket ansvar det än lyfts att de ska ta. En privatperson kommer inte att kunna få ned ett flygplan till Thailand.Det är sant, jag instämmer helt i den bilden.
Men tyvärr är mitt intryck att sådan kunskaps- och erfarenhetsöverföring, och sådan höjning av robustheten i praktiken sällan blir fallet. Mitt intryck är att vi mycket hellre skakar av oss jobbiga erfarenheter och "vänder blad" eller "tittar framåt" än faktiskt analyserar och implementerar förbättringar - kanske framför allt ifråga om kommunikation och samverkan. Just att "samverkan mellan olika aktörer var otillräcklig och det har inte funnits någon tillräckligt bra samlad lägesbild" är ju slutsatser som dras efter varje större krissituation - och har gjort så länge jag kan minnas efter översvämningar, skogsbränder etc.
Jag tror att medborgarens del av ansvaret för att hantera störningar och kriser behöver fortsätta lyftas, i linje med vad jag sett ske de senaste åren.
Så om du menar att problemet är att Svenska myndigheter och organisationer rycker på axlarna så är det nog dags att de börjar försöka sluta göra det tyvärr, för det kommer inte bli färre katastrofer framöver. Notera särskilt -så om du menar att... själv vet jag inte utan hoppas att de jobbar med sin robusthet och sina anställdas självförtroende inför att försöka agera. (dvs vissa kolumnister säger ju nu och då efter katastrofer att det finns en sorts rädsla i svenska myndigheter och räddningsorganisationer inför att agera, dvs att man kan bli straffad för att man gör någonting men inte för att inte göra någonting.)