Lite odlar- och livsglädje, så här i slutet av detta i övrigt tämligen förlorade år.
Med stor tvekan och viss olust gav jag mig på att rensa det ogräs som orkat växa i de så kallade grönsakslanden, trots ökentorkan. Och minsann, sticker det upp både rödbetsblast med tillhörande betor under från en av de få förhoppningsfulla sådder som hann ske i våras. Inte så många sorter som jag tänkt och planerat, men ändå!
OCH minsann, hittade jag också några förskrämda men livs levande luftlökar skänkta från
@tanten - jag hade bekymrat mig för att de skulle vara bortom räddning nu. Det kändes som ett hopplöst ställe för några stackars lökar att stå i månader med mycket sporadisk och alldeles för snål bevattning. De flesta har också varit så plågade under torkan så man får vara glad att de har några blad alls, men det har de, och någon hade till och med fått för sig att göra små, små luftlökar också. Jag blev riktigt lycklig och lite rörd över deras vilja att överleva.
Sedan till alla mina tänkta planteringar runt växthuset har det stått en liten avläggare av Finlands vita ros, tacknämligt skänkt från
@athena_arabians - den har jag väntat på att kunna gräva ner tills det skulle bli lite bättre markförhållanden än cement. Den har haft det kämpigt och jag har knappt vågat titta på den heller för att jag varit rädd att jag dödat allt som kommit i min väg detta år. Men: också där finns det små men gröna blad och hopp om livet. Och nu börjar det rimligen bli möjligt att få ner en spade i jorden igen.
Och så mina övriga fådda saker detta besvärliga år, alla fina dahliaknölar som någon okänd hjälte i trädgårdsföreningen skänkte bort, säkert med tanken att någon skulle ta väl hand om dem och ge dem all nödvändig kärlek. Jag planterade dem sent och vattnade någon enstaka gång i början men hade inte mycket hopp där heller. Men nu finns det åtminstone gröna blad och några knoppar. Så kan de bara suga åt sig tillräckligt för att knölarna inte ska dö torkdöden, så ska jag ge dem en fin övervintring och hoppas vårda dem länge och väl så att de också ska få leva vidare.
På något sätt är det ju hemskare och mer skamligt att ta död på saker man fått än saker man köpt, så de här fynden gjorde mig extra glad och lite mer odlingsmotiverad igen. Fast mina två bisamhällen har också varit ett stort orosmoment, det är ju ändå små levande varelser som jag asat hem och känner ett visst ansvar för att göra mitt bästa för att hålla vid liv. Det ena verkade lägga ner helt i mitten på juli när allt var knastertorrt. Inga spår av äggläggning och inte mycket rörelse alls. Fattade för sent att jag borde stödfodrat också dem så där har blivit ett uppehåll i nyproduktionen av bin ett tag när de gått i värmestrejk.
Men nu ser jag att det flygs in pollen i rask takt igen, i båda kuporna. Hoppas det innebär en förstärkning till vintern av nya tappra arbetare. Ska ta mod till mig nu och kolla läget inför invintringen, maten står och väntar så de ska åtminstone inte svälta bort.
